Här har jag samlat en del kåserier och berättelser av olika slag. Innehållet är ganska varierande, en del allvarligt menat, annnat  sarkastiskt och av besserwisserkaraktär. Eventuella läsare får själva bedöma vad som är vad.

The Bank of Criminals and Crooks handlar om mina beröringspunkter med ett internationellt kriminalfall. Valfrihet som ingen vill ha är en reflektion över det krångel som privatiseringen fört med sig och hur observatörer från vänster till höger har sina problem. Språkexperternas dolda värderingar är dock ett allvarligt stycke - jag försöker visa hur en grupp experter med anspråk på monopol på sanningen verkar efter principerna i Orwell's 1984. Det bygger huvudsakligen på mina erfarenheter från regeringskansliet.

Var Hamlet mördaren resp. En mera korrekt Hamlet ironiserar över postmodern textanalys medan Kräftornas hämnd är en ganska ruskig självupplevd historia om kräftkok. Gustav den Vasa är en visserligen uppskattande med ändå ganska kritisk review av en nyutkommen och hyllad biografi över landsfadern i fråga.

Handgriplig finanspolitik i Albanien skildrar mina intryck av det senkommunistiska Albanien i början av 1990-talet. Jag har hängt på en sida om Albanien med Myrdals glasögon - en uppgörelse med en av de intellektuellt mest ohederliga böcker jag läst.

Dantes parkeringshus, är några amatörmässiga observationer om några litterära och filmatiska beskrivningar av dödsriket. Även det historiska kåseriet Hur prinsen av Melite dog i Piteå är rätt amatörmässigt men blev något bättre genom den intressanta information jag fick från ett par riktiga forskare.

Bidraget från 2004 03 14 är en rätt omfattande artikel om mordet på Leon Trotsky 1940, kallad Döden i Coyácan.  Jag började intressera mig för denna historia när jag besökte Mexico City första gången år 1997. Egentligen hade jag velat följa hur myter bildas omkring verkliga händelser men bristande ambition har fått mig att nöja mig med en enklare 'katalogaria'.

Under en kvällspromenad i våra kvarter i Wien fick vi se ett tråkigt och rasistiskt klotter på en mur. När vi kom att tänka på var vi befann oss fick dock upprördheten vika för ett småleende.  Klottraren kanske lär sig. Och det var inte första gången som ropen på att kasta ut turkarna skallade här. Se 300 år senare.  Mera fredligt går det som regel till kring  förbundskansler Bruno Kreiskys villa: se Statyernas samkväm.