Frågan är vad som är värre – självutnämnda språkexperter hos myndigheter och företag eller officiellt tillsatta kommittéer som fått i uppdrag att utarbeta terminologi för något nytt område. I ena fallet kriarättarens arrogans, i det andra den dumhet som så lätt frodas i gruppdynamikens hägn. Men vilka värderingar är det egentligen som speglas i dessa krampaktiga försök att hålla språket rent?

Den svenska dataterminologin t.ex. är till stor del bokstavligt talat en kommittéprodukt och därför alldeles speciellt tafflig. Som exempel kan vi ta begreppet ”gränssnitt” som ju är en helt felaktig beskrivning av vad det är fråga om, dessutom helt obegripligt för den som kommer i kontakt med ordet för första gången. Av någon anledning har man däremot godkänt ordet ”web” dock stavat med ett extra litet ”b” på slutet trots att detta faktiskt är ett fall där det finns ett helt adekvat och idiomatiskt svenskt ord, nämligen ”nät”. Här riktigt ser man hur kommittéledamöterna kohandlar: ”OK, vår styrelse har beslutat att erbjuda er att få gränssnitt under förutsättning att vi får web.”  ”Ja, jag tror att våra medlemmar kan acceptera det, men bara om vi får lägga till ett b på slutet.” 

Det vore säkert bättre att överta den engelsk/amerikanska dataterminologin, lock, stock and barrel. Experterna är bekymrade över ”svenskar utan djupare kunskaper i engelska.” Ja, hur många finns det egentligen, exempelvis  i de kretsar som intresserar sig för trafficking, mainstreaming eller benchmarking?  Det medges att olika böjningsformer kan skapa problem men någon egentlig svårighet med att använda benchmarkingar eller benchmarka eller benchmärka ser jag heller inte: vi säger ju t.ex. utan att skämmas: att layouta. Det finns ju klassiska exempel som vi trots allt överlevt, som t.ex. jumpersar och beduiner.

Det blir dock värre.  Tyska, franska och isländska är exempel på språk där chauvinistisk renhetsiver tidigare har varit framträdande drag. I och med internationalisering och globalisering blir dock dessa tendenser allt svagare. I svenskan  verkar det dock vara tvärtom: här skäms man inte för att ersätta utländska, främst engelska, ord med hemmagjorda begrepp som är politiskt mera korrekta.

”Functional food är lika med mervärdesmat eller plusmat”  skriver en av dessa självutnämnda experter. Ja, det är väl hans uppfattning. Den som länge bott i ett land där man fortfarande äter fläskkotletter visste inte vad  functional food var för någonting men fick det förklarat av en person som varit anknuten till ett statligt (sic!) forskningsprojekt som skrivit om detta. Tydligen hade man översatt begreppet till skräddarsydd mat, ett praktexempel på töntighet. Personen i fråga var inte heller nöjd med denna översättning utan ville i stället ha något i stil med individanpassad föda.  Det låter ju inte heller riktigt klokt men i varje fall fritt från den ideologiska värdering som ligger i mervärdesmat. Kan man för resten föreställa sig Bosse Ringholm och Göran Person diskutera: ”Vilken mervärdesskatt tycker Du vi skall ha på mervärdesmaten?”

Citat ur en annan expertartikel: ”Gender kan ofta skrivas om med orden jämställdhet eller könsroll.  Ibland krävs preciseringar som  socialt kön eller kulturellt kön . Mainstreaming kan ofta skriva om med hjälp av ordet jämställdhet t.ex. att något skall präglas av ett jämställdhetsperspektiv.”

Icke sa Nicke!  I engelska språket är gender helt synonymt med sex, men vi föredrar ofta att använda den förstnämnda varianten av uppenbara skäl. I en svensk skolbok (gillad och stadfäst) ser jag att den svenska översättingen av gender  är kön, vilket i sin tur innebär ”egenskapen att vara hane eller hona” (citat).  Socialt kön eller kulturellt kön  finns inte omnämnt. Här kommer ideologin in eftersom jag gissar att de begrepp som språkvårdaren anser vara synonyma med gender härrör från den i Sverige gängse uppfattningen att individen själv måste få avgöra vilket kön h/h tillhör utan att behöva besväras av politiskt okorrekta biologiska begränsningar.  Kulturellt kön kunde då kanske vara att ”i mitt sociala omfält i Sverige är jag vanligtvis man men när jag möter den thailändska kulturen på min semester är det roligare att vara kvinna.” Ja, här kan jag endast spekulera eftersom hela ämnesområdet är ytterst främmande för den som envisas med att endast acceptera en biologiskt betingad bipolär könstillhörighet. Strindberg skrev på ett ställe om ”tredje könet”, tyvärr på ett politisk ytterst okorrekt sätt som gamla stötar ofta gör.

Här är det på sin plats att påminna om principerna för Newspeak i Orwell’s 1984 (Ja, jag vet att det inte skall vara någon apostrof där, det ser så utländskt och affekterat ut, men mannen hette faktiskt Orwell och inte Orwells!)  Huvudtanken bakom denna språkreform var att omöjliggöra politisk opposition eller självständigt tänkande genom att eliminera de därför erforderliga begreppen ur språket. Ord som ”frihet”, ”demokrati” osv. ersattes med kollektivbegreppet crimethink (tankebrott). Alla språkets ord skulle ges en sådan innebörd att allt tänkande (”åtminstone om tänkande föresätter ord” skriver Orwell ungefär) skulle ligga i linje med den engelska socialismens principer (ja, detta var före Toni Blair) dvs. reduceras till s.k. bellyfeel eller duckspeak..

Vi är väl inne på liknande idéer när vi försöker få folk att omedelbart tänka socialt kön när de ser ordet gender  eller omedelbart (och omedvetet?) sätta likhetstecken mellan mainstreaming och jämställdhet. Men nog måste man göra skillnad mellan den egentliga, etomologiska, betydelsen av  ett begrepp och de företeelser man sedan beskriver med hjälp av detta begrepp?  Men då missar man naturligtvis chansen att få folk att använda den goodthink som redan präglar så mycket i vårt samhälle.

Kanske bör man fundera litet på var man befinner sig i det ideologiska spektrumet när man börjar kräva nationell anpassning av utländskt inflytande. Den invandrarsvenska som talas av ungdom i vissa delar av Stockholms förorter är bokstavligen obegriplig för den som inte har den relevanta bakgrunden. Skall vi nu gå ut och kräva att vissa grupper i samhället rensar ut de arabiska, turkiska, kurdiska och andra ord och vändningar som präglar deras språk? Säkert är det ibland svårt att på ett smidigt sätt använda en del uttryck i bestämd form pluralis i Rinkeby, men det verkar ju funka i alla fall?   Eller är det bara vi här oppe som har till uppgift att hålla svenska språket rent genom att sluta benchmarka?  Kallas inte sådant för apartheid på ren svenska?

(Anmärkning: Vissa citat ovan är hämtade från dokument hos en svensk offentlig myndighet  men används här utan angivande av källa för att inte komma i konflikt med PUL...)

Hänvisningar

Den svenska dataterminologin är huvudsakligen utformad av Svenska Datatermgruppen (sant!). I gruppen finns bl.a. representanter för Centralen för Teknisk Terminologi, Informationstekniska standardiseringen, Statistiska Centralbyrån och Terminologicentrum—bättre kan det väl knappast bli!

Exempel  på språkvård är t.ex. SvD språkspalt, ibland roande men oftast övermaga. Som ett mer kuriöst exempel kan nämnas den ofta aggressiva kampanjen mot s.k. särskrivning.  De varma korvgubbarna och –gummorna på skrivihop.nu är dock mer gulliga än militanta!

Through the Looking -Glass  finns i elektronisk version hos Project Gutenberg medan Nineteen Eigthy-four av copyrightskäl inte är legalt tillgänglig på nätet