Kanske har vi kommit ett par månghundraåriga justitiemord på spåren!  Tänk om Hamlet var mördaren!  I en understreckare i Svenska Dagbladet skriver  professorn i litteraturvetenskap Magnus Röhl om en nyutkommen bok av Pierre Bayard, Enquête sur Hamlet. Nu har visserligen både Röhl och Bayard nog så allvarliga litteraturvetenskapliga avsikter men den senares tes att det i själva verket var Hamlet som dödade sin far efter att ha överraskat honom i säng med Ofelia är värd att granskas också från rent kriminologiska utgångspunkter.

"How stand I, then, / That have a father kill'd"?  säger Hamlet i Akt 4 Scen 4 och det kan naturligtvis läsas på flera olika sätt. Bayards bevisföring verkar dock ganska svag: det faktum att Claudius ju faktiskt erkänner brodermordet bortförklaras som en hallucination av Hamlet  - ett trick som inte är comme-il-faut i klassiska detektivromaner. De indicier som bygger på att Hamlets faders vålnad är misstänkt välinformerad om hur mordet gick till trots att han sov vid tillfället eller att Gertrude vid ett tillfälle inte kan se den vålnad som Hamlet både ser och talar till måste vi nog avfärda - om man blandar in vålnader i skeendet får man räkna med litet övernaturlig logik (Hamlet medger dock i akt 3, scen 2 till Horatio att det kanske är hans fantasi som spelat honom ett spratt vilket skulle styrka den nya hypotesen!)   Röhl/Bayard tycker dessutom att det är konstigt  "att vädret i Helsingör på fyra månader verkar gå från behaglig sommartemperatur via isande kyla till vår och försommar". Att en fransman som Bayard kan tycka detta vara egendomligt får man förstå men en svensk professor borde veta att man kan vänta sig vad som helst av vädret vid Öresund.

Trots allvarliga avsikter skriver både Bayard och Röhl med glimten i ögat. Det kan man däremot knappast säga om Stephen Ratcliffe som i tidskriften Exemplaria (Volume X no 1, 1998) på ca 25 sidor analyserar ca 20 rader av drottningens beskrivning av Ofelias självmord (Akt 4, scen 7). Ja var det nu självmord eller en olyckshändelse? Ratcliffe kommer snarare fram till att det var mord - det var i själva verket Gertrude, eller möjligen någon av hennes underlydande som knuffade flickan i bäcken. Motivet är ju klart: Gertrude ser Ofelia som en rival om sonens kärlek, tillfället fanns och medlet likaså (bäcken). Liksom den ovanbeskrivna vålnaden är Gertrude märkligt välunderrättad - hon beskriver händelseförloppet i minsta detalj inklusive blommorna i de kransar Ofelia bundit (när hann hon med det?) och de sånger hon sjöng medan hon flöt i strömmen och endast efter ett tag sjönk "to muddy death". Det förutsätter onekligen ett ögonvittne, antingen Gertrude själv eller någon som i detalj beskrivit förloppet för henne. Man frågar sig naturligtvis varför detta vittne inte gjorde något för att hjälpa den stackars flickan!

Ratcliffes teori underbyggs med en detaljerad språkanalys av Gertrudes monolog, tyvärr nog omöjlig att återge på något annat än originalspråket. Ett litet smakprov: Shakespeare skriver om pilen som växer vid bäcken:

that shows his hoar leaves in the glassy stream

(på svenska återgivet med "och speglar sina gråa löf i vågen" i Hagbergs klassiska översättning) vilket Ratcliffe menar kan uppfattas som: "his whore lives in the glassy stream" - inte snällt sagt om svärdottern in spe.

Låt oss anta att alla dessa vetenskapsmän har rätt. Vi har då en situation där kronprinsen av Danmark mördar sin fader eftersom denne har ett förhållande med hans flickvän. Samtidigt mördar Hamlets moder denna flickvän av svartsjuka i någon sorts inverterad Oedipus-situation. Vilken familj!

Something is rotten in the state of Denmark

(Akt 1, Scen 4)

Indeed!

Allt detta påminner mig om en klassisk novell av James Thurber: The Macbeth Murder Mystery. En hängiven deckarläsarinna får av misstag tag i Macbeth i tidningskiosken på ett hotell. Övertygad om att herr och fru Macbeth är oskyldiga och bara försöker skydda varandra misstänker hon först den person som påträffade liket. "Most sacrilegous murder hath broke ope"  säger Macduff när han upptäckt den döde kung Duncan. En oskyldig person skulle väl snarare ha sagt något i stil med "My God , somebody has killed the King". Författaren -Thurber- studerar texten under natten och meddelar därefter triumferande att mördaren i själva verket var Lady Macbeth's fader .- efter en bevisföring som är alltför lång att i detalj här återge men ganska övertygande. (Lady Macbeth säger bl.a. att hon själv varit nära att sticka kniven i kungen och "had he not resembled my father as he slept, I had done it." Författaren menar nu att det verkligen var hennes far som mördat kungen för att göra sin dotter till drottning, gömt liket under sängen och själv klättrat upp i denna när han hörde någon komma.)

Thurber avslutar sin analys med att han nu tänker ta itu med Hamlet och även lösa detta fall. Detta skrevs 1937. Ratcliffe och Röhl/Bayard skrev sina stycken 1998 resp. 2002/2003. Tala om eviga följeslagare.

Fotnot 1: K.- utlovade denna artikel redan i en tidigare historia: En mera korrekt Hamlet. Professor Röhls understreckare har fått K.- att inse att det är hög tid.

Fotnot 2: För att underlätta för läsaren hade K.- ursprungligen tänkt använda svensk översättning av alla citat. Sommarens besök på Akademibokhandeln gav dock ett magert utbyte: inget av de här anförda verken fanns i svensk översättning - ej heller naagon Shakespeareantologi.  Pa www (Projekt Runeberg) finns visserligen Hamlet (ej Macbeth) men endast i Hagbergs översättning vilken är mindre väl  lämpad för poststrukturalistisk eller dekonstruktiv analys. Frågan är nu om detta beror på att man i Sverige numera enbart läser Shakespeare på engelska (bra i så fall) eller att man överhuvudtaget inte läser gamla stötar (mindre bra i så fall).