Hur prinsen av Melite dog i Piteå
På en av min bloggar berättade jag i somras om en märklig minnesplakett som satt på ett av husen vid Slussen i Stockholm, mellan Kornhamnstorg och Skeppsbron. Så här såg plaketten ut och till höger finns en närbild av texten.
Som var och en kan se (...) rör det sig om georgiska skrivtecken. Lyckligtvis finns också en svensk översättning till hands:
I denna byggnad levde åren 1701-1710 som krigsfånge
Den berömde georgiske författaren och generalen, Peter I:s
Vän och vapenbroder, tronföljaren (”prinsen av Melite”)
Aleksandr Artjlovitj Bagrationi (1674-1711)
Utväxlades med Greve Carl Piper, krigsfånge i Ryssland.
Det finns ingen hänvisning till vem som satt upp plaketten. En amatörmässig okulärbesiktning antyder att den inte kan vara särskilt gammal. I det fantastiska uppslagsverket Stockholm från A till Ö: Innerstaden. ( Harlén, Hans, Brännkyrka Hembygdsförening 1998) där praktiskt taget varje gatsten i stan finns upptagen finns den inte med.
Vem var nu "prinsen av Melite", vad gjorde han vid Slussen och vem var Carl Piper? Och verkar det inte olycksbådande att Bagrationi dog ett år efter att han lämnat huset vid Slussen. Var Peter inblandad på något sätt?
Liksom Bagrationi lever er krönikör i exil och har begränsad tillgång till svenska tryckta källor och får nöja sig med vad som finns på nätet. Det förefaller som om Carl Piper vore enklast. Efter en stunds letande hittar vi via den ytterst välgjorda siten Vivat Carolus av Anders Wesslén en biografisk artikel om Piper. Här kan vi läsa vad vi själva borde ha kommit ihåg från historieundervisningen, nämligen att Piper tjänade både Karl XI och Karl XII och stod mycket högt i gunst hos den senare. I slaget vid Poltava gick det dock illa. Wesslén skriver:
Han omkom visserligen inte under själva slaget - han låg och sov under ett träd under hela drabbningen - men han togs tillfånga....
Piper kom till slut till fästningen Schlüsselburg...Carl Piper fick aldrig mer se sitt fosterland - han avled år 1716, 69 år gammal. Hans lik fördes till Västmanland och Ängsö där det begravdes.
En snabbtitt i innehållsförteckningen i Svenskt Biografiskt Lexikon och en del andra genealogier bekräftar att det knappast kan ha funnit två grevar Carl Piper som krigsfångar i Ryssland samtidigt. Det måste alltså vara något konstigt med plakettens uppgift om utväxlingen.1
Om Aleksandr Artjlovitj Bagrationi finns, såvitt vi kunnat finna, ingenting på nätet. En första ledtråd kom dock från Jonas Söderström i en kommentar till ett av inläggen på När jag ändå har ordet. Jonas placerar honom som ättling i den bagratidiska dynastin2 som regerade i Georgien mellan 885 och 1801. En direkt förfrågan till Anders Wesslén löser snabbt detta problem. Wesslén kontaktar Bengt Nilsson vid Linköpings Universitet och kan berätta följande spännande historia:
"Prinsen av Meliten, som han ofta kallas i svenskt material, hamnade i svensk fångenskap efter slaget vid Narva. Han var den förnämste av de ryska fångarna, son till den då ännu levande "tsaren" av Imeretien. Denne hade många år tidigare ställt sig under tsarens beskydd och hade 1684 flyttat till Moskva. Prinsen själv hade följt med tsaren på dennes stora Europaresa 1697, hade studerat artilleriväsen utomlands etc. Hur duglig han i själva verket var på detta område är mera ovisst, 1707 kallades han av Defensionskommissionen för "en mycket enfaldig man". Under sin tid i svensk fångenskap ägnade han hur som helst mycket tid åt att studera georgiska språket och litteraturen och fick bl.a. böcker sig tillsända. Prins Alexander tycks också ha varit en sympatisk herre, som snabbt skaffade sig goda kontakter vid hovet. Detta gjorde att änkedrottning Hedvig Eleonora och prinsessorna Hedvig Sofia och Ulrica Eleonora aktivt bearbetade sin bror för att prinsen skulle friges. Karl XII besvarade dessa böner vänligt, men ville inte ge prinsen några särskilda förmåner. 1705 försämrades hans situation, sedan det framkommit att han fört en hemlig korrespondens med den ryske ambassadören i Köpenhamn och man fått veta att de svenska fångarna i Moskva hade börjat behandlas hårdare. Rådet beslöt då att de förnämsta ryska fångarna skulle spridas ut över landet och prins Alexander skickades till Linköping där han inkvarterades på slottet. Han blev mycket missnöjd över detta och fick sedermera flytta till ett behagligare trähus inne i staden. Senare samma år fick han också återvända till Stockholm.
Under de följande åren dryftades diverse utväxlingsplaner, men det var först efter Poltava som det började hända saker för prinsens del. Nya påminnelser från änkedrottningen ledde till att rådet tillskrev Karl XII i frågan och föreslog att om prinsen släpptes fri på ett antal månader skulle han i Moskva kunna utverka Pipers eller Rehnschölds utväxling. Karl XII var tveksam till förslaget, då han betivlade att tsaren skulle låta prinsen återvända i fall ingen utväxling kom till stånd. Men, skrev Karl XII, om änkedrottningen och prinsessan Ulrica Eleonora efter att ha tagit del av kungens synpunkter ändå ville låta prinsen resa - så visst. Under samma tid, dvs hösten 1710, hade prinsen och de övriga förnäma fångarna flyttats bort från Stockholm pga pestfaran. Den 11-17 december 1710 fördes prinsen sedan från Örebro till Gävle och några dagar senare till Umeå. Där insjuknade han, men som alla ryssarna var angelägna om att fortsätta resan liksom prinsen, fortsatte man efter någon tid till Piteå. Där avled prins Alexander den 13 februari 1711. Efter hans död blev liket kvarhållet som bytesobjekt, då Rehnschiöld och Piper redan i början av januari hade förts från S:t Petersburg till Moskva. Det var först påföljande år, den 25 mars 1712, som prinsens kista kunde föras i likprocession genom Moskva. Detta alltså sedan man på svensk sida först hade försökt att byta prinsens döda kropp mot Piper.
Så kontentan är alltså att avsikten var att utväxla prinsen mot Piper eller Rehnschiöld. Men döden hann emellan. Och om det hade lyckats utväxla en levande prins mot Piper är ju heller inte säkert."
Nu återstår bara ett par lösa tåtar. "Imeretien" är en provins i västra Georgien, periodvis ett särskilt furstendöme. "Tsaren" som flydde till Ryssland 1684 bör ha varit Georg II också kallad Shah-Navaz II. Ett par decennier in på 1800-talet blev hela Georgien en rysk provins. Något belägg för att prinsen varit författare, som plaketten säger, har vi inte kunnat finna.
Och den egendomliga titeln "Prinsen av Melite." Melite var, visar det sig, den ö på vilken aposteln Paulus strandade under sin resa till Rom. Svenska bibelöversättningar har helt käckt översatt detta till "Malta" trots att frågan är kontroversiell: andra pretendenter är öarna Melada och Militini.3 Varför den georgiske eller imeretiske prinsen bar denna titel har vi inte kunnat lista ut.
Så. Nu vet ni det om ni skulle ha vägarna förbi Slussen någon gång.
Med stort tack till Jonas Söderström, Peter Löfgren, Anders Wesslén och Bengt Nilsson som bidragit med de fakta jag förvrängt ovan.
-----------------------------
1 Tidskriften Svenska Familj-Journalen från 1864 resp. 1868, som finns hos Projekt Runeberg, har ett par mera hjältemodiga förklaringar:
"både han och Rehnsköld vägrade att låta ut-vexla sig, emedan de fruktade, att Ryssland kunde draga för stor fördel af att återfå de erfarna generaler, mot hvilka de skulle utbytas."
(SFJ 1868)
"Ändtligen år 1712 kom Ängsö återigen ur Sparre-ättens ägo derigenom, att grefvinnan Charlotta Piper, född Törnflycht, köpte godset för penningar, ursprungligen bestämda till hennes mans, Carl XII:s bekante ministers, friköpande ur ryska fångenska-pen, men hvilka han önskade hellre måtte användas till inköpande af en gård åt hans barn. Grefvinnan, som förstod sig på sådana saker, uppfyllde hans önskan, och Ängsö blef fideikommiss inom ätten Piper."
(SFJ 1864) (tillbaks till text)
2 Jonas berättar också att en sentida ättling till bagratiderna, Ivan Bagramian, var en av de ledande sovjetiska befälhavarna under andra världskriget, kompis med Chrustjev och så småningom marskalk. Vi har också funnit en Konstantin, tsarevitch av Imeretien som år 1810 tilldelades orden Pour le mérite en äran som sedermera också tillkom både Manfred von Richthofen och Herman Göring....
3 Man kan hitta mycket på webben, det mesta onödigt. Sålunda finns den en sida tillägnad vad som tydligen kallas The S:t Paul Shipwreck Controversy. När Paulus lade en knippe ved på brasan blev han biten av en giftig orm och armen svullnade upp. Emellertid finns det, enligt denna källa, inga giftiga ormar på Malta vilket skulle kunna tala för att det var någon annan ö...
Källor: (kursiverat = klickbart)
Websiten Vivat Carolus av Anders Wesslén, speciellt artikel om Carl Piper.
Email från Anders Wesslén baserat på uppgifter från Bengt Nilsson vid Linköpings universitet. Bengt Nilson ber mig påpeka att mycket av materialet kommer från artiklar av Helge Almquist i Karolinska förbundets årsbok 1942, 1943, 1944 och 1945.
Email från Peter Löfgren ang. släkten Piper och Finland.
Svenskt Biografiskt Lexikon, index till alla artiklar
Svenskt Biografiskt Handlexikon, Projekt Runeberg
Svenska Familj Journalen 1864 och 1868, Projekt Runeberg
Les dynasties célebres, website
The S:t Paul shipwreck controversy, website
Pour le mérite, list of members 1813-1913
Imretien, Land des Goldenen Flieses, website
Nordisk Familjebok, Uggleupplagan, Projekt Runeberg
Bible Gateway
Wien, 2004 01 21 Bengt O. Karlsson ©
