I en av de utmärkta gratistidningarna som delas ut på Södermalm läser jag om Ulf Friberg som tillsammans med koreografen Annika Boholm sätter upp William Shakespeares Hamlet på Orionteatern "Det är en himla bra text" säger Boholm, "den handlar om tidlösa frågor om varför man lever och vad svek och kärlek är."  Helt kritiklös är dock inte Friberg mot den gamle barden: "Texten får inte ta över som den ofta gör i Shakespeareuppsättningar." För att undvika detta har Friberg strukit ner pjäsen till två och en halv timme mot de vanliga fem. Trots koreografen blir det inte så mycket dans men däremot försöker man "lyfta fram rörelsen och på så sätt förkroppsliga det som sägs." Vidare utspelar sig uppsättningen "varken i dåtid eller nutid utan snarare i någon sorts egen tid." Ulf Friberg hoppas att detta skall få åskadaren "att tänka till lite" - en nog så lovvärd ambition.

Ulf Friberg tycker dessutom att prinsen av Danmark har fått för mycket plats.  "Hamlet framstår ju oftast som huvudpersonen...men vi har försökt ifrågasätta hur rätt han har att ta den platsen."

Det här påminner mig om något. På Västerlånggatan i Gamla Stan låg sedan praktiskt taget urminnes tider ett fint gammalt antikvariat som hette Aspingtons. Hyrorna på Västerlånggatan har emellertid numera uppnått nivåer som enbart snabbmat, pizzerior och penningtvätterier med snabb omsättning kan sträcka sig till med bevarad lönsamhet . I likhet med ett antal fina gamla butiker har Aspingtons fått slå igen och lär numera ha flyttat till Gärdet (!). Medan antikvariatet ännu fanns kvar tillhandlade jag mig för en blygsam summa "bokfilmen"  Ur Grönköpings Historia: Borgmästare Mårten Sjöqvist och hans tid. I avsnittet Teater och dans  läser jag om En Hamletföreställning. Det är det Janssonska teatersällskapet som uppförde "detta den stora engelsmannens främsta verk."  "Detta verk kräver ju ingen balett", säger herr Jansson helt i enlighet med herr Fribergs tolkning. Eftersom  balettens plötsligt avrest från sällskapet har man endast sex skådespelare till förfogande och har därför skurit ner pjäsen till 3 akter - också helt i herr Fribergs anda. Det förhållande att samma skådespelare spelade både Hamlet och Laertes inverkade dock menligt på föreställningen eftersom ju dessa personer då inte kunde vara samtidigt inne på scenen. "Så blev det som det blev" skriver Veckobladets recensent.  Ett lyckat nyinslag var dock att låta Hamlet sjunga Tonerna i kyrkogårdsscenen. "Detta hör ju till de ändringar man icke kan förklara ovarsamma mot originalet" anser reportern. Jag vet inte om Friberg/Boholm hade några nyinslag, Tonerna var det nog inte i så fall, kanske något av rapparen Feven, vilket ju onekligen framkallar en stark dödslängtan hos åhörarna och därmed är väl ägnat att förstärka stämningen.

Jag hoppas att Friberg/Boholm skrivit om Ofelias roll ordentligt - hon är ju i Shakespeares version ett hopplöst våp - politiskt helt felaktig i våra dagar. Där finns ett prejudikat i den s.k. Vadstenagruppen som häromåret ändrade Så tuktas en argbigga så att "Petruccio blir snuvad på slutet" som Dagens Nyheters recensent förtjust berättade.

Jag vet inte vilket mottagande Orionteaterns föreställning fick. Jag hoppas att det gick bättre än för det Janssonska teatersällskapet som av Veckobladets utsände föreslogs att i stället försöka med "någon Strindbergssak, där det som bekant ofta icke förekommer så många personer och icke heller så många dekorationsväxlingar." 

Litet senare i höst återkommer jag med med en postmodern tolkning av Ofelias död (det var inte självmord!) liksom med helt nya -och bättre- teorier om vem som mördade kung Duncan i Macbeth. Tills dess: gonatt "and flights of angels sing thee to thy rest! "

2002 09 10