The Bank of Criminals and Crooks

Under 70-och 80-talen genomgick världen som bekant att antal s.k. oljekriser. 1973 hade OPEC-länderna, mot all förmodan, lyckats enas om en handlingsplan för att höja oljepriserna och därmed sina intäkter. Efter revolutionen i Iran 1979 ströps oljeproduktionen ytterligare och priser och oljeintäkter sköt på nytt i höjden. Problemet var bara att de oljeproducerande och oljeexporterande länderna hade små möjligheter att på ett vinstbringande sätt investera de oljemiljarder som undandrogs köpkraften i förbrukarländerna, främst USA och Västeuropa.

Så uppkom fenomenet ”petrodollar” – oljeexportörernas, främst arabländernas oljeinkomster översvämmade världens penningmarknader. Räntorna föll och en våldsam kamp om låntagare utbröt. Begreppet ”recycling” hade då ingenting med återanvändning av använda mjölkkartonger att göra utan gällde metoder för att suga upp dollaröverskotten och slussa dem vidare till räntebärande utlåning. De stora förlorarna i denna process var utvecklingsländerna – de drabbades hårt av försvagningen i världsekonomin och tvingades skuldsätta sig hos kreditinstitut som bara var alltför villiga att låna ut sina överskottsfonder av petrodollar. Många länder tvingades in i en skuldsättning som de inte hade någon rimligt möjlighet att klara av. Räntebetalningar berövade dem praktiskt taget varje möjlighet att skapa ett överskott som kunde förvandlas till produktiva investeringar. Så skapades en ofta förlamande skuldbörda som många av de fattigaste länderna lider av ännu i denna dag.

Den internationella organisation där jag arbetade var inte heller overksam på området. Till vår stora globala konferens i New Delhi 1980 hade vi utarbetat en plan för en ”Global Fund for Industrialization of the Third World”, en ambitiös idé som vi försökte att sälja på förberedelsemöten i alla världens regioner. Strax före konferensen fick vi ett oväntat storpolitiskt stöd som emellertid samtidigt innebar dödsstöten för vårt förslag: vid ett massmöte i Havanna höll el lider maximo, Fidel Castro, ett av sina vanliga tretimmarstal där han förklarade att vårt förslag om en Global Fund var det bästa han sett på länge. Dock borde fonden vara minst dubbelt så stor och skänka bort pengarna i stället för att låna ut dem som vi hade föreslagit. Den amerikanska utrikespolitiken har ju, efter Kennedy, inte utmärkt sig för någon större grad av sofistikation och här drog man genast slutsatsen att det som fick beröm av Castro måste komma direkt från the evil empire, även om just den termen inte var uppfunnen ännu.

Vi arbetade emellertid oförtrutet vidare. Ett par år senare hade vi genomarbetat vårt förslag som nu gick ut på att sätta upp ett speciellt institut för industrifinansiering. Genom att FN: s medlemsländer skulle vara ägare och garanter skulle institutionen behöva ett mycket litet egenkapital men trots allt kunna bedriva storskalig upplåning på marknaderna. Utlåningen skulle ske till industriprojekt i utvecklingsländerna i stort sett till marknadsmässiga räntor även om det skulle finnas ett concessional window med subventionerade räntor för de allra fattigaste länderna. Speciella tjänster för projektidentifiering, feasibility studies och förberedelser skulle ingå.

Förslaget väckte stort intresse, givetvis speciellt bland utvecklingsländerna och deras organisationer. USA och England ansåg däremot att detta var Världsbankens jobb (inte!) och att några nya institutioner inte behövdes. Enskilda storföretagsledare i USA och Europa som vi talade med hade dock betydligt större sympati för idéerna: man insåg naturligtvis det affärsmässigt intressanta i att få investeringar i osäkra länder finansierade och att ha det samlade världssamfundet som garant i bakgrunden. T.o.m. en Genèvebaserad grupp av ekonomer av Chicagoskolan stödde förslaget eftersom det ansågs kunna rätta till en marknadsimperfektion.

Någon gång ungefär 1982 höll utvecklingsländerna inom FN (den s.k. ”Group of 77”) ett möte i Ljubljana i Slovenien i dåvarande Jugoslavien, Jugoslavien var ett tongivande land inom gruppen liksom inom den s.k. alliansfria gruppen. Medlem av OECD och med en styrelseform som uppfattades som vad vi någon dekad senare skulle tala om som ”socialism med ett mänskligt ansikte” – vare sig detta nu var berättigat eller ej. Vår grupp var inbjuden och vi försökte givetvis att utnyttja tillfället för att sälja in vårt projekt och vinna politiskt stöd för idéerna. Under mötets gång blev vi en dag kallade till ett möte med en pakistansk finansman, en man som tydligen hade tillgång till enorma finansiella resurser och som sökte efter mekanismer för att slussa dessa till produktiv verksamhet i utvecklingsländerna. Vår sagesman försäkrade oss att om vi kunde få honom att stödja vårt projekt så vore dess framgång säkrad. Med egenkapitalet redan tecknat skulle det politiska stödet med säkerhet följa.

Det lät ju som gefundenes Fressen. Men självfallet var vi ganska skeptiska och undrande. Vi fick dock ytterligare en upplysning som fick oss att ta det hela litet allvarligare: den pakistanske finansiären var mannen bakom South Magazine. South var en veckotidskrift som vi läste med förtjusning, högkvalitativa artiklar, elegant grafisk utformning och fint tryck – något som man på den tiden inte var van vid från den s.k. tredje världen. Tidskriften pläderade starkt för bildande av en ny organisation av utvecklingsländer med OECD som förebild. Allt detta förlänade honom, i våra ögon, ett viss mått av seriositet.

Vi blev mottagna på Ljubljanas elegantaste hotell där vår värd hade hyrt åtminstone ett våningsplan, kanske flera, för sig och sitt entourage. Det blev en något egendomlig upplevelse. Vi fördes till ett rum som måste ha varit något slags större möteslokal men som nu var utrymt och tömt på alla möbler men vars golv var täckt av de mest utsökta orientaliska mattor som dock var något slumpmässigt utspridda över golvytan och uppenbarligen hade medförts av gästerna. Mitt på långväggen satt huvudpersonen i en bekväm fåtölj och rökte på en hookah. Runt honom svärmade en brokig skara: orientaliska kvinnor, beslöjade, obeslöjade, västerländska kvinnor i businesskostymer, män från alla delar av världen och en stor skara barn i åldrar upp till kanske 8 – 10 år. Barnen skrek och stojade, de orientaliska kvinnorna svävade mest omkring medan männen och de västerländska kvinnorna ambulerade mellan telefon, fax och budbärare och mannen med hookahn. De lutade sig lätt fram mot honom, sade någonting, fick tydligen ett svar och ilade tillbaks till kommunikationsapparaturen, synbarligen för att utföra instruktioner som de just fått.

Vi fick välja mellan te och ”turkiskt” kaffe och efter en stund kom en aide-de-champs och förde oss fram till värden. Vi blev presenterade och redogjorde för vårt projekt. Den store finansiären lyssnade uppmärksamt, ställde några frågor, tackade, försäkrade oss att vårt förslag var exakt det som nu behövdes i utvecklingsländerna och önskade oss lycka till. Det var allt och vi återvände till konferensen. Under någon tid därefter väntade vi väl på ytterligare reaktioner men vi hörde aldrig något mera från denne märklige man.

Hans namn var Aga Hasan Abedi, grundare och ägare till The Bank of Commerce and Credit International, BCCI, sedermera känt som ”Bank of Criminals and Crooks”. Abedi hade en grundsats nämligen att ”The only laws that are permanent are the laws of nature. Everything else is flexible. We can always work in and around the laws. The laws change.”  BCCI utvecklades till en av de största kriminella finansorganisationerna någonsin –, drogkartellernas och vapensmugglarnas bank par préference och storinvesterare i organiserad brottslighet och terrorism. Abedi kunde ha stigit direkt ut ur rollen som världserövrande storskurk i en James Bondfilm. Hans karisma var total. Personligheter som Clark Clifford, Bert Lance, Stuart Symington, Jimmy Carter, Andrew Young, Richard Helms, Bill Casey, Jesse Jacksson, Henry Kissinger och en lång rad av statsöverhuvuden och politiker Afrika, Asien och mellanöstern drogs in i hans sfär och utnyttjades för hans syften med eller utan sin egen vetskap. Av de uppräknade namnen (se not 2 för mera information) fälldes sedermera endast Clark Clifford i domstol. Kissinger hade tydligen bättre insyn än de övriga eftersom han avböjde att göra affärer med Abedi men drog sig däremot inte för att rekommendera andra lämpliga business partners till honom.

I slutet av 80-talet uppdagades bankens och finansfärens kriminella verksamhet. Undersökningar inleddes. Flera av de ansvariga var emellertid själva implicerade och genom halvhjärtade insatser av revisionsfirman Price Waterhouse och genom Bank of Englands tillstånd till BCCI att flytta hela sin verksamhet till Abu Dhabi 1991 kunde hela härvan aldrig redas ut. Under politiskt tryck utifrån stängde regeringen i Abu Dhabi ner BCCI år 1991. Abedi hade då redan dött i en hjärtinfarkt.

Spännande att tänka sig vad som kunde ha hänt om samtalet på hotellet i Ljubljana hade tagit en annan vändning. Vi kunde ha fått vår institution sjösatt – affärsidén var sund och kanske hade den varit framgångsrik. Men hade vi haft möjlighet och förmåga att genomskåda det större sammanhanget? Listan med namn på lurade personligheter är ju skrämmande. Men en än mer skrämmande tanke: Carter, Young och Jackson, personer som vi gärna skulle vilja tro vara relativt hederliga, tog emot pengar som de behövde för sin politiska verksamhet och lånade ut sina namn till BCCI, troligen utan att ställa alltför många frågor. Kan vem som helst korrumperas?

Not 1: Fakta om BCCI och de nämnda personernas inblandning har hämtats från A Report to the Committee on Foreign Relations, United States Senate, by Senator John Kerry and Senator Hank Brown, December 1992. Rapporten finns tillgänglig på www under

http://www.fas.org/irp/congress/1992_rpt/bcci/

Not 2:  Några fakta om övriga i texten nämnda personer

Carter Jr, James Earl (Jimmy) - USA:s 39:e president 1977 – 1981. Nobels fredspris 2002.

Casey, William (Bill) – Chef för CIA  1981-87.  Mannen bakom Iran/Contra skandalen och den klantiga mineringen av Managuas hamn.  En tvättäkta skurk.

Clifford, Clark  - “Key Adviser to Four Presidents”. Efterträdde McNamara som försvarsminister under Lyndon B. Johnson, 1968-69.

Helms, Richard – Chef för CIA 1966-73. Inblandad i mord på ett antal utländska politiker bla. Lumumba, Diem och Allende. Ett sammanträffande i detta sammanhang är att Helms i ett senatsförhör ljög för just Stuart Symington (se nedan) ang. CIA:s inblandning i Chile. Lögnerna uppdagades och Helms fälldes för att ha ljugit för kongressen.

Jacksson Jr, Jesse – politiker och medborgarrättsaktivist. Uppmärksammade kampanjer 1984 och 1988 för posten som demokratisk presidentkandidat.

Kissinger, Henry – Amerikansk utrikesminister 1973 – 1977, tidigare nationell säkerhetsrådgivare. Mannen bakom julbombningarna av Hanoi 1972. Nobels fredspris 1973.

Lance, Thomas Bertram (Bert) - Bankir och finansman från Georgia. Nära rådgivare till president Carter. Budgetchef  1976-77.

Symington, Stuart - Demokratisk senator 1953-76. Luftfartsminister 1947-50. Förlorade kampen om posten som demokraternas presidentkandidat mot John F. Kennedy 1960.

Young, Andrew – politiker och medborgarrättsaktivist. USA: ambassadör till FN 1976. Borgmästare i Atlanta, Georgia, 1981-1989.

Wien, 2003 01 22

Bengt O. Karlsson