La vieille maison de brique

enfouie sous le lierre

était au coeur d'un jardin inondé de lumière

Les murs étaient couverts de géraniums

et de capucines

Yuccas, balisiers, agaves

poussaient librement dans le jardin

(Jorge Semprun: La deuxième mort de Ramón Mercader)

Slutet på historien?

Den 24 december  1953 meddelade Pravda helt kort att den tidigare NKVD-chefen Lavrentij Pavlovitj Berija hade avrättats som utländsk spion och landsförrädare.  Med ett nackskott förpassades därmed en av  Sovjetunionens blodigaste bödlar ur världen. Krustjev, Bulganin och Malenkov hade försäkrat sig om att den fruktade rivalen om platsen som Stalins arvtagare inte längre var något hot.

Fick Berijas hantlangare Pavel Sudoplatov och Leonidas Eitingon som spärrats in samtidigt som sin chef höra nyheten om hans död? Väl knappast. Den berömde etnologen Mark Sborowski läste den säkert i sitt forskarrum på Harvard. Han hade dock angenämare saker att tänka på:  kritiker och publik höjde hans senaste bok till skyarna: Life is with people, sedermera ansedd som standardverket om förstörelsen av den östeuropeiska diasporan.

Och Caridad? Ensam i landflykt i Paris, desillusionerad och förrådd av den rörelse hon ägnat hela sitt stormiga liv åt och åt vilken hon bokstavligen offrat sin familj, vad tänkte hon när hennes välgörare likviderats och flera av deras gemensamma offer var på väg att rehabiliteras? Kanske på sin son vars rätta identitet snart skulle avslöjas i ett mexikanskt fängelse. "He hecho de Ramón un asesino"  - "jag har gjort Ramón till en mördare" hade hon bittert klagat för en kamrat från inbördeskriget ett par år tidigare.

Frida Kahlos liv gick mot sitt slut. Plågad sedan sin ungdom av sjukdomar och olyckor, senast en benamputation, såg hon fram mot döden - trots den groteska succé hon just gjort med sin sista utställning i Mexico City där hon tog  emot vernissagepubliken i en sjuksäng mitt i utställningslokalen, skämtande och skrattande medan champagnen flödade. "Jag hoppas att det blir skönt att ge sig av och att jag aldrig kommer tillbaka."

Sylvia Ageloff kämpade sedan många år med skuldkänslor och förtvivlan i sitt hem i New York. Fortfarande var hon föremål för FBI:s intresse men också för nyfikenhet från press och allmänhet. Men hon slöt sig inom sitt skal, gav aldrig några intervjuer och talade aldrig med någon om sina upplevelser i Brooklyn, Canada, Belgien och Mexico. Ruby Weill och kvinnan som kallade sig Gertrude hade hon inte haft kontakt med på nästan 15 år.

En vårdag 1997 stod jag framför det gamla tegelhuset på Calle de Viena, "täckt av murgröna i mitten av en trädgård, översvämmad av ljus"  bara ett par kvarter från Frida Kahlos och Diego Riveras Casa Azul på Calle de Londres, det senare ett obligatoriskt mål  för varje besökare i Mexiko City. Trotskymuséet var egentligen stängt men mot en mindre erkänsla visade  oss en uppsyningsman huset och berättade vad han visste.  Overkligt. Denna idylliska plats, denna milda vårdag. Den 20 augusti 1940 avslutades här en av de färgstarkaste politiska levnadsbanorna från förra seklet då Jacques Mornard  sänkte en isyxa i huvudet på Lev Davidovitj Bronstein, mer känd som Leon Trotsky, ett namn han tagit efter en vakt i det första av de många fängelser som han fick se från insidan.

Eller avslutades? Fortfarande finns gåtfulla detaljer i händelseförloppet. Och dog Jacques Mornard verkligen 1978 på Kuba eller kanske redan 1967 i Belgien? Fortfarande spinns häpnadsväckande myter om händelseförloppet och aktörerna. Myter i form av böcker, film, websites och t.o.m en musical. Trotsky, liksom senare Che Guevara, har kanoniserats av förvirrade själar och lyfts upp från den blodiga  politiska verkligheten till frihetskämparnas strålande Olymp.

Kärlek i Paris och Mexico

New York City, 1938. Sylvia Ageloff, från gedigen borgerlig familj, socialarbetare och liksom sina två systrar övertygad trotskist. En av systrarna hade t.o.m. fungerat som "den gamles" sekreterare och när Sylvia besökt henne i Mexico hade hon träffat Trotsky och hans hustru Natalja som båda fattade tycke för henne.  I New York förberedde sig  en av Sylvias väninnor, Ruby Weill, för att resa  till Paris  och mötet med den fjärde internationalen - Trotskys sista, men givetvis utsiktslösa,  försök att skaffa sig en basis för kampen mot terrorregimen i Moskva. Men Ruby fick plötsligt förhinder och erbjöd Sylvia att resa på hennes biljett. Sylvia  tvekade inte ett ögonblick inför chansen att  få se Europa och Paris särskilt som det var ett led i den politiska kamp som hon med liv och lust gick upp i. Sylvia visste naturligtvis inte att Ruby var ett verktyg för Leonidas Eitingon, Pavel Sudoplatovs och därmed Berijas handgångne man, och att det aldrig varit meningen att Ruby skulle resa till Paris. Men Silvia reste som planerat. I Paris blev hon snart bekant med  "Gertrude" som sammanförde henne med den belgiske diplomatsonen Jacques Mornard, enligt egen uppgift en känd sportjournalist.  Den unga flickan från Brooklyn sveptes omedelbart av sina fötter av den verserade och elegante europeiske världsmannen, alltid välförsedd med pengar och som ju dessutom delade hennes entusiasm för Trotskys ideologi. Tydligen var han lika förälskad som hon och när han friade efter ett par veckors bekantskap svarade hon ja utan att tveka ett ögonblick. Att Jacques på grund av viktiga familjeangelägenheter plötsligt var tvungen att lämna henne för flera veckor var ledsamt men förståeligt. När det var dags för Sylvia att återvända till USA berättade  Jacques att han fått arbete som korrespondent för en belgisk tidning i New York. Sylvia var överlycklig och man kom överens om att han skulle komma till henne så fort han hunnit ordna sina affärer i Europa.

Att Jacques var en Moskvautbildad GPU-agent och under de veckor han lämnat henne i Paris varit inblandad i - eller kanske rent av utfört - mordet på en av Trotskys medarbetare , att hon själv hade blivit utvald som lämplig lockfågel av Sborowski var naturligtvis helt fördolt för henne, liksom att Ruby och Gertrude hade spelat sina roller på uppdrag av en man kallad Leonidas Eitingon, a.k.a. "överste Kotov." Än mindre visste hon naturligtvis om den ödesdigra roll som spelades av Eitingons ledsagerska och älskarinna, Caridad Mercader del Rio, född på Kuba men sedan ungdomen bosatt i Barcelona, fanatisk kommunist och brinnande aktivist på den republikanska sidan i det spanska inbördeskriget.  Efter sin skilsmässa hade Caridad dragit in alla sina 5 barn i sin politiska verksamhet: En son hade omkommit i ett misslyckat sprängattentat. Hennes näst äldste son, Ramón, var trots sin ungdom löjtnant och politisk kommissarie, dvs. chefsideolog, för sitt regimente.  Alla spelade sina roller i det stycke som Berija och hans ersättare Sudoplatov regisserat. Men bara Eitingon och Caridad visste vad som var själva syftet med planen: att undanröja den man som Stalin i sin gränslösa paranoia hatade mer än någon annan: ärkeförrädaren Leon Trotsky.

När Jacques Mornard kom till New York, ungefär en  månad efter att ha skilts  från henne i Paris,  tyckte Sylvia visserligen att det var märkligt att hans pass var utställt på namnet  "Frank Jacson". Men det var klart, det var oroliga tider i Europa och Jacques ville inte gå ut i ett krig mellan borgerliga makter och hade därför ombesörjt sig ett falskt pass.  Jacques var våldsamt förälskad i henne och ville uppenbarligen inget hellre än att gifta sig så snart som möjligt. De tillbringade en underbar månad tillsammans på hotell "Piedmont" i Brooklyn.  När Jacques en dag berättade för henne att han fått ett arbete i Mexico City  tyckte Sylvia att alla pusselbitar föll på plats. Hon kunde resa tillbaks till Mexico, gifta sig där med Jacques, träffa sina gamla vänner   och arbeta för sin politiske idol. När Jacques reste fick hon honom att lova att inte besöka eller ta kontakt med Trotsky. Jacques Mornard reste ju på falskt pass som "Frank Jacson" och det skulle kunna kompromettera Trotsky om de mexikanska myndigheterna fick veta att de hade kontakt med varandra. Jacques lovade, dyrt och heligt.

Under tiden förberedde Sudoplatov och Eitingon generalangreppet på Trotsky. De var väl underrättade om hans göranden och låtanden framför allt genom agenten "Etienne" som låg bakom mordet på Trotskys son, Lev Sedov,  och som dessutom förstört Trotskys arkiv i Paris. "Etienne" var i själva verket Mark  Sborowski, en välkänd och renommerad etnolog, amerikansk medborgare och nära vän till familjen. Det skulle dröja ända till ända tills 1954 innan han blev avslöjad. Då hade han arbetat i flera år som forskarassistent vid Harvard och kollega till den berömda antropologen Margaret Mead. "Etienne" var också god vän med paret Rosmer som hade tagit hand om Trotskys sonson efter mordet på Sedov och som nu bodde nu i samma villa som Trotsky .

Sedan 1938 bodde Trotsky i huset vid Calle de Viena, som ägdes av den berömda konstnären Frida Kahlo,  hustru till målaren Diego Rivera.  Rivera hade inflytande hos Mexicos president, Cardenas, och hade förmått denne att erbjuda Trotsky exil i Mexico.  I början var vänskapen och enigheten stor: Trotsky och Natalja bodde med Frida och Diego i de senares Villa Azul vid Calle de Londres i Coyocán. Tidigare hade Kahlo och Rivera delat huset med David Alfaro Siqueiros, liksom Rivera en berömd muralmålare och fanatisk kommunist, medgrundare av det kommunistiska partiet i Mexico. Men nu tog de emot paret Trotsky.

Rivera, Trotsky och Kahlo tog det inte så allvarligt med den äktenskapliga troheten. Frida började en affär med Trotsky. Dock kan man kan föreställa sig Rivieras svartsjukeutbrott när han upptäckte detta. Trotskys måste flytta, men inte längre än ett par kvarter bort till det hus där Fridas växt upp och som hon nu ägde. Här fanns en trädgård där Trotsky i ro kunde pyssla med sina kaninburar och tropiska växter som han samlat under utflykter på den mexikanska landsbygden.  Men han visste mycket väl att Stalin traktade efter hans liv. Villan var bevakad av beväpnade vakter och sekreterare som noggrant kontrollerade alla besökare.

Dådet

Den 24 maj 1940 stormade en grupp beväpnade män huset där Trotsky bodde, vilt skjutande omkring sig. Som genom ett under undgick Trotsky och hans hustru att skadas.  De beväpnade banditerna drog sig tillbaka under det att de ropade slagord som  antydde att de var sympatisanter till Diego Rivera. Det tog dock den mexikanska polisen inte lång tid att slå fast att ledaren för bandet var ingen mindre än Siqueiros. När detta stod klart hade denne redan satt sig i säkerhet till Chile med hjälp av Chiles generalkonsul i Mexico, senare litteraturnobelpristagaren Pablo Neruda.

Att Rivera inte var inblandad underströks också av ett brev från Trotsky till polischefen i Mexico City,  Nestor Sanchez som sedan blev berömd genom en bok om mordet på Trotsky. (Se "Klipp ur arkiven", nedan).

Eitingon fick nu övergå till plan B.  Caridads egen son, Jaime Ramón Mercader del Rio Hernandez skulle utföra dådet.

Ramón Mercader alias Frank Jacson alias Jacques Mornard var väl förberedd för sin uppgift. Tillsammans med Sylvia hade han blivit vän med paret Trotsky och framför allt med paret Rosmer, Sedovs vänner, som flyttat till Mexico efter mordet på denne. Mercader köpte en gammal Buick och när han var tvungen att lämna Mexico i "affärer" för en månad lånade han ut bilen till paret Trotsky som tacksamt tog emot detta erbjudande. Den 20 augusti 1940 besökte Mercader Trotsky för att få hans kommentarer på ett artikelmanuskript. Trots att det var en het augustidag var han klädd i hatt och regnrock.  Under regnrocken hade han den isyxa som han begravde i Trotskys huvud när denne satt böjd över sitt skrivbord, förmodligen med Mercaders artikelutkast framför sig.  Han dog inte omedelbart utan kunde meddela sig med både sin hustru och med polisen men han avled  24 timmar senare på sjukhuset.

Den mexikanska polisen hade inga svårigheter med att gripa den man som var känd under namnet Jacques Mornard. Som motiv för mordet uppgav han att han varit övertygad Trotskist men besviken på mästarens ideologiska avfall.  Trotsky hade t.o.m. berättat för honom att han tänkte skicka agenter till Ryssland för att lönnmörda Stalin. Han hade handlat helt på eget bevåg och initiativ och inte varit i kontakt med någon annan.

Innan Trotsky förlorade medvetandet lär han ha ropat till vakterna: "Döda honom inte! Den där mannen har en historia att berätta!" Men han berättade aldrig något utan vidhöll sin historia i rättegång och genom sin 20-åriga fängelsevistelse. Inte förrän 1953 avslöjades hans verkliga identitet genom att spanjorer som deltagit på den republikanska sidan i inbördeskriget kände igen honom.

Men historien slutar inte där. Efter mordet reste Ramóns moder, Caridad, till Moskva där hon blev mottagen av Sudoplatov och Berija personligen. Både hon och Ramón förlänades Leninorden. Caridad utnämndes dessutom till Sovjetunionens hjälte. Under några år fortsatte hon som internationell agent med uppdrag att spåra upp opålitliga element i de lokala kommunistpartierna i Europa. Enligt en källa skulle hon ha besökt alla de skandinaviska länderna, Holland, Belgien och Turkiet i detta ärende. Men trots att hon fick en bostad i ett speciellt  överklasskvarter trivdes hon inte i Moskva, särskilt inte sedan hon förstått att hennes stora kärlek, Eitingon, sedan länge var gift och endast hade utnyttjat henne som en bricka i det politiska spelet. Hon vädjade länge till Berija personligen och fick till slut tillstånd att på ett ryskt pass, under annat namn, resa till Kuba mot att hon lämnade sin yngste son som gisslan i Moskva.  Hon fick stränga order att inte sätta sin fot i Mexico. När hon fick reda på att GPU i Kuba arbetade på en plan för att frita Ramón från fängelset genom att matförgifta honom så att han måste föras till sjukhus anade hon, troligen med rätta, oråd. Hon avreste genast till Mexiko men lyckade aldrig få kontakt med sin son.

Caridad Mercaders öde sedan hon lämnat Mexiko är tämligen oklart. Hon bodde  i  Paris när hon fick höra om Berijas död och att Sudoplatov och Eitingon  fängslats och fick uppleva hur en del av hennes offer rehabiliterades av Krustjev. Hon fylldes hon av bitterhet och hat - inte mot kommunismen och det stalinistiska systemet i vars tjänst hon ruinerat sitt och sin familjs liv utan mot de förrädare som nu tagit makten i Sovjet.  Hon levde i Paris med några av sina barn i vart fall ännu 1968. Det finns inga uppgifter om att hon någonsin återsåg Ramón.

Ramón Mercader frigavs slutligen 1960. Via Prag och Moskva kom han sedan till Kuba där han tjänade Castro i högt uppsatta positioner till sin död 1978. Han begravdes under ett annat namn i Moskva.

GPU arbetade inte slumpmässigt (trots att man gjorde ett grovt skrivfel då man utfärdade ett pass på namnet "Jacson" i.st.f "Jackson" - vilket också väckte en del onödig uppmärksamhet hos myndigheterna.) En Jacques Mornard, belgisk diplomatson fanns verkligen. Jorge Semprún citerar (?)  i La deuxième mort de Ramón Mercader  en dödsnotis från le Soir i Bryssel den 27/11 1967, som berättar att Jacques Mornard, född 17/2 1908 i Teheran avlidit i Braine-l'Alleud i Belgien och fortsätter:

Connaissait-il certains des secrets de la tragédie de Coyoacán? Il les aura dans ce cas emporté dans la tombe.

Myt och verklighet

Många myter har spunnits kring denna skara av obehagliga men dock färgstarka personligheter. Fortfarande finns över hela världen politiskt vilsna intellektuella och konstnärssjälar som hyllar Trotsky som den gode kommunisten i motsats till den georgiske banditen och massmördaren Stalin.  Så ville väl även Trotsky själv framstå mot slutet av sitt liv och det var väl denna mytbildning som drog unga idealister, särskilt kvinnor, till honom. 1917 - 1924 var Trotskys storhetstid som sovjetisk politiker. Som diplomat var han mindre framgångsrik, som skapare av röda armen och ledare i inbördeskriget desto mer. Det brutala sätt på vilket han krossade upproret i flottbasen Kronstadt 1921 visar att även Trotsky var gjord av det stoff som kommunistiska  diktatorer väves av. Hans prisade intellektuella briljans låter sig endast tveksamt anas i det teoretiska testuggeriet i hans skrifter. 

En av de märkligaste konstnärliga framställningarna av Trotsky finns hos Anthony Burgess i boken: The end of the world news.  Boken, som något orättvist fick ett ganska svalt mottagande, består av tre sammanflätade handlingar, en science fiction historia, en historia om Freud och librettot till en musical kallad Trotsky's in New York.  Burgess var ju också en produktiv och framstående kompositör så musicalen existerar faktiskt men någon uppgift om att den verkligen uppförts på scen har inte stått att få.

På det litterära planet kanske Trotsky är mest känd som  Snowball i Orwells Animal Farm. Det är intressant att Gorkij i Mitt liv  föraktfullt kallar Lenin och Trotsky "Napoleons of socialism."  Det är nog ingen slump att Orwell kallar huvudprotagonisten i Animal Farm för Napoleon. (Hade Gorkij i sin tur kanske läst Conan Doyle som ju lät Sherlock Holmes kalla sin ärkefiende "The Napoleon of crime." Även T.S. Eliot grep till detta utryck i vad som senare blev Cats. But I digress...)

Vi tar nog inte heller mycket fel om vi anar paret Stalin-Trotsky bakom Big Brother - Emmanuel Goldstein i 1984. Själva tänker vi oss honom gärna som Jerusalems skomakare eller Den vandrande juden. Parallellen kräver då att vi föreställer oss Lenin eller Stalin stappla fram på socialismens Via Dolorosa, kanske dignande under hammaren och skäran.

En spansk film kallad  Asaltar los cielos visades 1996 och är uppenbarligen en pseudodokumentär om Caridad och Ramón Mercader. Tyvärr har det inte varit möjligt att få tag på filmen vilket hade varit intressant efter som åtminstone en representant från familjen Mercader medverkar. En film från 1972 med Richard Burton och Alain Delon med titeln The assasination of Trotsky fick, förmodligen med rätta, miserabel kritik. Intressant dock med castingen av Alain Delon som Mercader - Delon har ju ett antal gånger spelat iskall känslolös mördare, inte minst som Tom Ripley i Plein Soleil 1960. (Släng dig i väggen Matt Damon!)

Pablo Neruda fick nobelpriset i litteratur 1971 "for a poetry that with the action of an elemental force brings alive a continent's destiny and dreams".  Präglad av det spanska inbördeskriget hade han också sina lojaliteter - som Chiles konsul i Mexico gjorde han det möjligt för Siqueiros att snabbt komma ut ur landet efter det misslyckade attentatet på Trotsky. 

Efter Trotskys död vände sig Diego Rivera och Frida Kahlo  i ord och handling mot sin f.d. idol. Frida fyllde sina dagböcker med elakheter om sin tidigare älskare. Hon förföll också allt mer åt en bisarr Stalinkult. Hon målade in hans porträtt i flera av sin verk, försedda med texter som Viva Stalin. Hennes sista målning var ett ofullbordat porträtt av Stalin. Hon dog, faktiskt endast 47 år gammal, 1954, följd av Rivera 1957.

Frida Kahlo fick ju sin plats på ett amerikanskt frimärke men, som någon observerade: Folk med Fridas politiska åsikter får inte visum till USA!  Frida har ju blivit en feministisk kultfigur och för all del: I barndomen offer för en spårvagnsolycka som förstörde hennes ena ben och stora delar av underkroppen och drog med sig livslångt lidande. Det är också sant att hon kunde hävda sig mot den väldige Rivera, men lika sant är att utan hans hjälp hade hon aldrig blivit en etablerad konstnär. En annan nobelpristagare, Octavio Paz, skrev om de båda:

the weaknesses, taints, and defects that show up in the works of Diego and Frida are moral in origin. The two of them betrayed their great gifts, and this can be seen in their painting. An artist may commit political errors and even common crimes, but the truly great artists--Villon or Pound, Caravaggio or Goya--pay for their mistakes and thereby redeem their art and their honor.

Ingen skrev någon musical om Sylvia Ageloff eller satte henns bild på ett frimärke. Hon blev för alltid känd som den dumma flickan som "brought her murderous lover to meet her political hero in Mexico and introduced him into the Trotsky household”. Detta var inte sant. Hon må ha blivit vilseförd av den elegante världsmannen, journalisten och diplomatsonen men hon hade förnuft nog att undvika att introducera honom hos Trotsky så att denne inte  skulle bli komprometterad. Mornard-Mercader vistades ju illegalt både i USA och Mexiko.  Sylvias systerson skrev 1999: I know how Sylvia felt for the rest of her life, living with the horror that resulted from her being tricked and used by Leon Trotsky’s assassin: she never publicly discussed the issue and refused all interviews with comrades, academics, or reporters on the subject. Yet no one in the Trotskyist movement (especially Natalya [Trotsky’s widow]) was anything but supportive,

Hon dog 1990, 85 år gammal. Av alla aktörer i dramat överlevdes hon endast av Pavel Sudoplatov som fängslats, frisläppts, rehabiliterats och före sin död 1997 hyllades av både KGB och dess efterföljare FSB som en av de stora i branschen.

Till:

Döden i Coyoácan: Källor och förklaringar

Döden i Coyoácan: Klipp ur arkiven