I ett längre inlägg diskuterar vi Ulf Peter Hallbergs och Carl-Henning Wijkmarks "Städernas svall". Vi är djupt imponerade även om läsningen ibland med en anmälares ord blir till en tipspromenad där det nog för de flesta är omöjligt att få alla rätt. Men läs
Litet melankoli kan man väl kosta på sig en sådan här regnig midsommardag. Vi tänkte på Gunnars reflektion över mamma och Stig Järrel och när vi snubblade över det här poemet av Karl Ragnar Gierow tyckte vi att vi lika gärna kunde dela med oss. Gierow var en imponerande och mångfasetterad (1) kulturpersonlighet , lyriker, dramatiker, essäist, Dramatenchef, Svenska Akademins Ständige Sekreterare och ordförande i Nobelkommitten
Liksom andra författare födda före 1980 eller som saknar förmåga att skriva obegripligt är Gierow är naturligtvis numera helt bortglömd. I kommentarerna till ett inlägg på J.C. Brandts blogg diskuteras möjligheterna -eller omöjligheterna- att kombinera ett normalt dagjobb med författandet - kanske den enda utväg som återstår idag för den som inte vill skriva billiga deckare eller blanda
slumpmässigt utvalda ord i en digital svinmage. Ingen nämnde Bo Bergman i diskussionen och Gierow kunde också vara ett intressant exempel som anställd vid Norstedts, Radiotjänst, Svenska Dagbladet och Dramaten under perioden 1930 - 1963. Nog om detta, här är dikten:.
"...och när vi blomstrat på vår stjälk och vissnat utan gagn
då mötas vi bland soporna i Kronos stora vagn"
skrev en annan skald och Nobelpristagare, dock före Gierows tid.
Så får det bli. Men än har vi en del att glömma bort.
SAAB kan inte betala sina underleverantörer. SAAB kan inte betala ut lönerna till sina anställda! Normalt sett borde ett sådant företag ha begärts i konkurs men för SAAB gäller tydligen andra regler.
Vem som helst kunde räkna ut att det skulle gå så. Allt förhandlande med "Koenigsegg" och sedan "Spyker", backat upp av suspekta ryska finansiärer eller mystiska och obekanta kinesiska företag. Vilka intressen som drivit dessa personer och företag att intressera sig för biltillverkning må vara osagt. Koenigseggaffären sprack därför att den presumptive köparen inte kunde roffa åt sig tillräckligt med allmänna medel för att göra en bra affär.
Den som ger sig i lag med sådana företag och personer får i stort sett skylla sig själv. Man kan jämföra med Opelaffären som gav stora rubriker varje vecka för ett par år sedan. Där arbetade regeringen för att sälja företaget till en fantasikonstruktion av österrikiska och tyska myndigheter och finansiärer och ryska biltillverkare och oligarker, allt toppat med en kanadensisk/österrikisk äventyrare som chef och ledare. Till slut tog GM sitt förnuft till fånga, behöll Opel, restrukturerade och verkar för tillfället vara rätt framgångsrika. Vi skrev en hel serie inlägg om denna affär,
listade här tillsammans med vår analys av situationen.
En intressant twist i Opelaffären var att den ende i regeringen som motsatte sig försäljningen var dåvarande industriministern, den senare så djupt fallne Karl-Theodor zu Guttenberg. "
Mit solchen Leute kann man doch keine Geschäfte machen" sade han och blev prompt degraderad till försvarsminister. Någon med sådan klarsyn, allra minst från regeringshåll, har dock inte uppträtt i Sverige. Följderna får nu bäras av de anställda som blir utan lön och med största sannolikhet också förlorar sina jobb.
Trotskij - den snälle kommunisten?
Professor Svante Nordin i Lund skriver en understreckare om Trotskij och Stalin med anledning av en ny biografi som kommit ut på svenska, Han gillar den inte och rekommenderar att man går direkt till Trotskij i stället.
Detta ger oss en osökt (hehe...) anledning att erinra om vår egen essä om mordet på Trotskij med rubriken
Döden i Coyoacàn från 2004. Vi är inte helt överens med prof. Nordin i hans beskrivning av Trotskijs föregivna kluvenhet inför Sovjet: å ena sidan hade han skapat staten å andra sidan försökte den nu mörda honom menar Nordin. "Dessa båda positioner var svåra att förena till en aldrig så dialektisk teori." Problemet var nog enklare än så: det var den paranoide Stalin personligen som ville mörda sin ärkerival. På Sovjet tvivlade han nog aldrig.
Liksom så många andra talar Nordin om Trotskijs "briljans" som författare och talare. Kanhända tedde han sig så i jämförelse med Lenin och Stalin men egentligen var det samma tröttsamma testuggeri. (Se här vad
Lenin skriver om den vita kon.) Hans nedslagande av Kronstadtrevolten visar att han, likaväl som Stalin, var av det stoff som kommunistiska diktatorer väves av. Om vi säger så.
Nordin berättar om Trotskij, Siqueiros, Rivera och Kahlo som vi skrivit utförligt om. Han skriver om den attack som Siqueiros utförde men utelämnar en viss poäng: när det beväpnade bandet rusade in och började skjuta ropade man slagord som "leve Rivera" osv. för att kasta misstankarna mot Rivera som vid det laget led av svartsjuka över Trotskijs affär med Frida. Det skulle alltså se ut som ett privat hämdedrama. (Siqueiros fick sedan hjälp av Pablo Neruda att fly till Chile).
Men läs gärna Nordins understreckare, den är intressant. En viss språkgranskning hade dock varit på sin plats: Trotskijs mördare hette Mercader, inte Mercador. Kanske kan man skriva "tjeckan" men vi har egentligen aldrig sett annat än "tjekan". Följande mening är åtminstone för oss helt obegriplig: "En legend skapades av sådan livskraft att somliga kritiker beskyllde de så kallade neokonservativa under George W Bush för att vara en sorts kryptotrotskister."
En intressant twist är att artikeln på nätet har en enda snorkig kommentar av en person som representerar ett kommunistiskt parti som gärna kallar sig trotskistiskt. Liksom den flitige bloggaren "svensson" (som f.ö. på samma sätt som centerpartiets riksdagsman Max Andersson blockerat oss från att kommentera) representerar han väl den patetiska grupp som menar att man visserligen är kommunister men snälla sådana. Precis som Trotskij. Även denna aspekt behandlade vi i vår essä, liksom ett antal litterära och musikaliska avtryck av konflikten Trotskij - Stalin.
Om man kan bortse från den politiska verkligheten en spännande och fascinerande historia.
