Aftonbladet eller Expressen? Pepsi eller Coca Cola? Big Mac eller Big Whopper? Vem bryr sig?  Kanske har den ene eller andre starka personliga preferenser, ärligt kända eller påverkade av  reklamen. Klipspringer föredrar för sin del en Château Lafitte Mengin (1999 visserligen, mais que voulez-vous?) à ca 14 Euro buteljen framför australiskt alkoholiserat fruktvatten på tetrapack från Systemet, dels därför att han har möjlighet att esomoftast plocka upp ett par buteljer i en gourmetshop i Bryssel, dels därför att han har förmånen att trots detta kunna betala hyran punktligt varje månad (hittills i varje fall).

Att staten bestämmer vad man skall göra eller konsumera är väl inte bra. Rena sovjetsystemet, va?  Så har tydligen våra politiker också tänkt och alltså, i valfrihetens namn, gått in för  privatisering och avkollektivisering. För de privata företagen inom tågbranschen, hälsobranschen, skolbranschen eller elektricitetsbranschen är det väl fina fisken - fri konkurrens och mördande reklam garanterar räntabilitet, avkastning och bonus till direktörerna. Men konsumenterna? Ja, de vet som vanligt inte sitt eget bästa. Kanske envisas de med att vilja åka tåg till Halmstad trots att sträckan Boden - Malmberget är mycket billigare. Kanske finns det fortfarande förstoppade urtidsödlor som vill att barnen skall få betyg som kvitto på hur mycket de lärt sig trots att friskolan Livets Mening erbjuder klotterkurser med laboratorieövningar i tunnelbanan. Och några envisas väl med att vilja ha en ny höftled inopererad i stället för att ta en Feng Shui kurs eller fixa sina hälsoproblem genom aromaterapi eller virvlat vatten (som ledamöterna av Sveriges Riksdag). Då har man gjort dåligt bruk av den nya valfriheten. Tyvärr ser man allt som oftast i dagspressen exempel på konsumenter som vägrar att spela efter marknadsekonomins regler.

T.o.m i Svenska Dagbladet måste man läsa: Meningslösa val förgiftar tillvaron. En person vid namn Anna Larsson skriver bl.a.

Vi tror att vi använder oss av vår demokratiska rätt att välja. Själv lutar jag åt att vi är drogade. Förgiftade av små meningslösa valsituationer. Som vilken dokusåpa vi ska se på. Bestulna på värdefulla timmar av våra liv. Passiviserade av mikromöjligheter. Som att välja sophämtare. Och under tiden löser någon annan de stora frågorna.

Som om detta inte vore nog skriver högerorganet vidare: Valfrihet leder till utbrändhet. Ytterligare en, säkerligen antediluviansk, skribent hävdar där:

Hur många har inte tecknat sig för el- eller teleabonnemang för en 24 månadersperiod för att efter en kort tid finna att villkoren blivit betydligt mer gynnsamma för dem som tecknat senare. Hela detta nya system bygger på antagandet att vi alla - det betyder ALLA - har en läggning som liknar en gamblers.

Och som om inte ens detta inte vore nog tvingas vi också läsa före detta moderate  chefsideologen Anders Björcks lamentationer i Dagens Nyheter (sic!):

Det finns en moderat benägenhet att avreglera i tron att detta också leder till en fungerande marknad. På alltför många områden har vi i stället sett hur offentliga monopol blivit privata .

...

Förvisso utgör vårdsektorn - genom sin storlek och förväntade tillväxt - ett område som är i stort behov av reformer inklusive avregleringar och privata inslag. Men här föreligger en uppenbar risk att trampa snett genom ett system som kan producera inte bara sjukvård utan också vårdskandaler.

Vi måste våga inse också marknadsekonomins tillkortakommanden när den tillämpas på sektorer där det helt enkelt inte finns en fungerande marknad. En marknadsekonomi är inte ett tillstånd utan regler utan ett system där garantier finns för en fungerande konkurrens och konsumentskydd.
 

Det var väl antagligen priset för att få bli landshövding i Uppsala!

En del skribenter bryr sig inte ens om att hyckla. Så läser vi t.ex. ytterligare en kolumnist i Aftonbladet:

Jag vill inte vara en ekonomisk människa som gör ekonomiska val för att maximera nyttan. Inte just då, och inte över futtigheter som priset på Sverigesamtal eller existentiella frågor som priset för en värdig ålderdom.  Ändå tvingas jag stå där och argumentera för varför jag inte vill slå till på ett nytt telefonabonnemang eller binda upp mig för en ny elleverantör.

I Sverige åker Klipspringer huvudsakligen bil eftersom han inte har råd att åka tåg eller tid att sätta sig in i hur det går till. Han har alltså inte informerat sig ordentligt som en ordentlig marknadsorienterad konsument skall göra enligt SJ:s affärsutvecklingschef (en riktig titel, ingen ny sarkasm av K.-):

Vad kostar en biljett mellan Stockholm och Göteborg på X 2000? SJ har 48 olika svar. Du kan få betala allt från 257 till 1.515 kronor.
- Åh gode gud, det låter som en saga, säger SJ:s affärsutvecklingschef Gunnar Sävenstedt om sitt eget biljettsystem.

"Vi hanterar många marknader, eller rättare sagt människor. Vi försöker fylla tågen till så god ekonomi som möjligt."

Bättre att fylla tågen med ekonomi än med människor som är så svåra att 'hantera.' Ja, det är nog inte inte lätt att vara affärsutvecklingschef på SJ. Susanne Hakelius Popova skrev i en kolumn i Metro (Sveriges bästa dagstidning) på ett roande sätt om sina erfarenheter då hon försökte åka tåg mellan Stockholm och Halmstad - det gick inte så bra. Påtalad av K.- drog hon emellertid genast in tentaklerna och hävdade:

om man inte saknar service eller om man är prisokänslig är det bara att köra. Har man råd att hålla sig med socialism så njut av läget.

Socialism är alltså om man vill att staten skall köra tågen eller ha hand om posten så det blir någon ordning. Ideologin bakom privatiseringsraseriet kommer ju från den s.k. Chicagoskolan, dvs. av Milton Friedman inspirerade ekonomer av vilka Gary S. Becker är den främste. Att det fortfarande finns några oliktänkande på de mest oväntade platser kan man dock läsa t.o.m i Business Week:

Corporate crooks, dirty air, pricey drugs -- they're all the doing of the University of Chicago's free-marketeers, says N.Y.'s Attorney General.

That's N.Y. as in New York, not Pjonjang!

OK. Slutraljerat! Så här är det i verkligheten:under vissa förutsättningar garanterar s.k. ren konkurrens en optimal resursfördelning. Dessa förutsättningar är dock ytterst speciella och ganska sällan för handen i verkliga livet. Där gäller som regel s.k. monopolistisk konkurrens, dvs. enskilda producenter kan påverka marknaden genom produktdifferentiering. ("Livet har sina ljusa stunder.") Vad gäller hamburgare är detta helt OK. Då det gäller s.k. public goods, dvs varor och tjänster som alla vill ha men som ingen egentligen vill betala för är den offentliga sektorn den bästa providern och skattefinansiering den bästa betalningsmetoden åtminstone för att täcka fasta kostnader och ev. förluster.  Det gäller exempelvis försvar, skola, sjukvård osv. men även tåg, post och en del annat). Detta kräver dock en hel del ansvar och politisk skicklighet från de folkvalda (ingen gillar att betala skatt.)  Det var sådant som Erlander, Sträng, Feldt och Palme men även Bohman, Fälldin och Bildt höll på med. Det vet vi ju hur det gick för dem! Smartare är det därför att abdikera sitt ansvar  under den fria konkurrensens och företagsamhetens täckmantel trots att dessa honnörsord egentligen inte är relevanta för större delen av den offentliga verksamheten. Margaret Thatcher var en pionjär i detta hänseende och Toni Blair är henns profet. Björn Rosengren och andra traskar patrullo efter Toni, dels beroende på att man tror sig förstå vad han säger (he spiks English, you now!) , dels för att han kallar sig "new 'labour'." Så blir det som det blir. Frankrike, exempelvis,  har en helt annan uppfattning (både socialister och konservativa) men de kan ju lätt avfärdas som "grodslukare" (originalton Dagens Nyheter¹ och Aftonbladet).  I EU-samarbetet gäller dock fransmän som besvärliga egoister och tillkrånglare ('emmerdeurs'..) huvudsakligen därför att de envisas med att tala franska, ett språk som väl knappast längre undervisas i Sverige.

EU kommer snart att utvidgas med 10 nya medlemsländer. Det blir spännande att se vilken linje de kommer att välja i dessa avseenden. Man får väl dock anta att USA:s inflytande via NATO kommer att stärka Blair/Rosengrenlinjen. Och då får vi nog fortsätta att åka till Malmberget i stället för till Halmstad, om vi nu skulle vilja det. Men "hela Sverige skall leva" som man tydligen bestämt sig för och i så fall  bildar ju här valfriheten en underbar symbios med centralplaneringen!

1  DN: 20/8 2002 (första sidan):

"På stan. Först tar han Paris, sedan Sundbyberg. Hittills har bara grodslukarna brytt sig"