|
2005 01 27
Pseudoexperts The below was going to be part of a longer post in Swedish called "Ars amandi (II) where I am going to discuss the concepts of amateurs, dilettantes and pseudo-experts. This will take some time, however, and I would like to add a word or two to an ongoing discussion in Stockholm Spectator. A sample study survey published in the Lancet has estimated the number of civilian Iraqi deaths to 98 000. This figure has been widely used by anti-war activists which has caused an uncontrolled burst of fury of one Norton Tierra, the leading pro-war activist at Stockholm Spectator in whose mind Bush and the USA can do no wrong ever and any criticism is equal to embracing terror, Saddam Hussein and probably also Osama bin Laden. Tierra quotes a sentence in the Lancet report We estimate there were 98,000 extra deaths (95% CI 8000-194000) during the post-war period. The statistical expert Tierra triumphantly explains to "the other 99.9 percent of you" who don't understand statistics that this means that there is a 95 % probability that the real number lies between 8000 and 194000. "This isn’t an estimate. It’s a dart board" quotes Tierra. It is not. This is the standard way of indicating the range of + - 2 standard deviations in a statistical sample survey. If this is no better than a dartboard all such studies would be meaningless according to Tierra. But isn't the interval very wide? Yes it is, the reasons for which are obvious if you take the trouble of reading the full study. But consider this: an alternative way of expressing the same would be that with a probability of more than 2 out of 3 the true number of deaths lies between 55 000 and 145 000. It is also not true that the probability of the true number being 8000 or 100000 is equally large. An excellent article in The Chronicle of Higher Education debunks the pro-war activists claim: says Dr. Woodruff, the government epidemiologist. "They thought, 'Well, it's just as likely to be 18,000 as 100,000.' That's not true at all," he says. "The further you get away from 100,000, the probability that the number is true gets much smaller." Tierra makes a big issue out of a comparison of the Lancet study with an alternative estimate called Iraq Body Count which estimates the number of civilian deaths to between 15000 and 18000. But IBC has an entirely different purpose than the Lancet study and uses an entirely different method as can easily be seen from their website. They insist on actually verified casualties ("as directly reported by the media or tallied by official bodies (for instance, by hospitals, morgues and, in a few cases so far, NGOs") whereas the Lancet study is a sample survey based on demographics and interviews. The IBC has a whole page discussing alternative estimates including the Lancet study and the Lancet study discusses the IBC results. Both parties explain in detail the different methodologies and different purposes of the studies: it is not possible to say that one is right and the other one wrong. Both studies show that the number of civilian casualties has increased dramatically: the numbers that are presented are different because they are showing different things. As they should. Most important is however the following conclusion of IBC Finally, we reject any attempt, by pro-war governments and others, to minimise the seriousness of deaths so far recorded by comparing them to higher figures, be they of deaths under Saddam’s regime, or in other much larger-scale wars. Amnesty International, which criticized and drew attention to the brutality of the Saddam Hussein regime long before the governments which launched the 2003 attack on Iraq, estimated that violent deaths attributable to Saddam’s government numbered at most in the hundreds during the years immediately leading up to 2003. It is extremely ironic that Norton Tierra tries to rely so heavily on a website that was explicitly set up as a reaction to the cynical remark of the American general Tommy Franks who said: We don't do body count. In other words: People die, so what? My main point here is to point out that somebody (Norton Tierra) has picked up a small and isolated piece of statistical knowledge ("95% CI 8000-194000") and runs away with it without really understanding what it means or analysing its meaning. Thereby he apparently succeeds to achieve the reputation as a statistical expert with the pro-war crowd. (See comments on his various postings.) I call bloggers of this kind pseudo-experts ("skenbart sakkunniga") and will discuss this in a future posting in Swedish. But regardless of the numbers: how many unnecessary deaths does it take for us to be able to say: They died for a lie? Update already: Since I wrote the above there have been several relevant postings. Erik at mymarkup.net gives in Siffrorna gäller (The numbers stand) several relevant links, above all to the Chronicle article linked above and a post on Crooked Timber: The Lancet Study - it hasn't gone away you know. At Stockholm Spectator, Aidan Isherwood, very cautiously but still, distances himself from Tierra's postings. Last but not least, Tierra himself has to admit that there might be some value in the anti-war arguments (end of post). All this is fine, but the damage is done. What will stay in peoples mind is the striking and simplistic statement of the pseudoexpert.
|
|
En belastning i svensk politik tycker Nils Lundgren att hans samarbetspartners inom partigruppen IND/DEM är enligt en artikel i Dagens Nyheter. Det är nämligen, enligt DN, en grupp partier: där några tidigare profilerat sig som antisemiter, förintelseförnekare eller allmänt främlingsfientliga populister. Lundgren hänvisar dock till den "minimalistiska" samarbetsplattform man dragit upp som är helt fri från rasism o.dyl. Helt litar han inte på att hans samarbetspartners kommer att hålla sig till detta och Då måste vi säga att de måste kastas ut, och risken finns att då visar det sig att vi är i minoritet och måste gå. Allt det där är bara kvalificerat nonsens. De tre ledamöterna från Junilistan var i minoritet i partigruppen från allra första början. I den omfattande artikel (med många länkar) vi skrev om detta i juli 2004 visade vi att av partigruppens 37 (numera 36) ledamöter, generöst räknat ca 6 kunde anses tillhöra nationella partier som är ordentligt förankrade i demokratiska principer (givetvis räknar vi junilistans tre ledamöter dit). Gruppen domineras av brittiska UKIP och polska League of Polish families. Umberto Bossi's Lega Nord hör också dit. Att herrar Lundgren och Wohlin skulle kunna "kasta ut någon" i det läget är ju fullkomligt orealistiskt. Det här är inte endast fråga om något tekniskt formellt samarbete som Nils Lundgren vill få oss att tro. Partigrupperna kommer överens om politiska ställningstaganden, dvs. hur man skall rösta i parlamentet, och företräds i debaterna huvudsakligen av en talesman. Visserligen viner inte partipiskan helt obönhörligt men oftast röstar grupperna som ett block. Dvs. när man överhuvudtaget bryr sig om att rösta. Det som huvudsakligen utmärker Junilistan är nämligen att man sitter i ett hörn och tjurar och säger: det här har EP inte med att göra. Under tiden fattas då alla viktiga beslut av andra, oavsett vilken teoretisk inställning de kan tänkas ha till EP:s befogenheter. Ibland röstar dock Junilistan. Så röstade man t.ex. emot parlamentets rekommendation för författningsförlaget, detta i sällskap med bl.a. Mussolini, le Pen, le Pen, Kilroy Silk och österrikiske Andreas Mölzer. Det var naturligtvis en hjärtefråga för Junilistan. Mer anmärkningsvärt är att man dagen efter röstade emot finansiella lättnader för skuldsatta uländer i tsunamikatastrofens spår. Här röstade t.o.m. de mera moderata ledamöterna av gruppen för resolutionen. Lundgren säger sig ha övervägt att byta partigrupp men har inte funnit någon lämplig. Vi har tidigare rekommenderat att ta steget fullt ut och gå in i den konservativa partigruppen. Det är nämligen där som praktiskt taget all seriös EU-kritik finns och gruppen har naturligtvis en enorm politisk vikt, ofta majoritet i parlamentet. Vi kan tänka oss att det bättre skulle motsvara väljarna önskemål än att avstå från att rösta av något slags föregivet ideologiska skäl. Det är intressant att Junilistans agerande eller brist på sådant nu börjar dra till sig uppmärksamhet från borgerligt håll i Sverige. Bland bloggarna har t.ex. Haja: Kultursida uppmärksammat Junilistans svårigheter att ta ställning. Man förstår varför: risken att Lundgren och co ställer upp i riksdagsvalet är överhängande och skulle med säkerhet innebära att Alliansen inte fick egen majoritet. Deras chans skulle väl dock vara att ett schymanskt feministparti ställer upp vilket i kanske ännu större grad skulle skada socialdemokraterna. En belastning för svensk politik? Ipse dixit! Not 1: I Dagens Nyheters artikel säger Gunnar Hökmark (m) och Lena Ek (c) att Junilistan antingen inte är närvarande eller inte märks i utskottsarbetet som ju är mycket viktigare än plenarsammaträdena då frågorna i regel redan är avgjorda. Vi har ingen möjlighet att kontrollera detta påstående. Not 2: Att motarbeta eller försvåra parlamentets arbete är brittiska UKIP:s uttalade målsättning (se länk ovan). UKIP är den störst gruppen inom IND/DEM. Om man begränsar parlamentets inflytande -t.ex. genom att avstå från att rösta- innebär detta att man samtidigt ökar Kommissionens och Rådets inflytande på EU:s politik. En litet märklig inställning eftersom parlamentet är den enda folkvalda institutionen medan exempelvis rådets beslut ofta tas i "rökfyllda rum" av ministrar utan någon insyn eller inflytande från exempelvis nationella parlament.
|
|
Ars amandi (I) Ordets ouppnåeliga förebild, Blind Höna har på sistone publicerat ett antal artiklar om myndigheternas försvinnande handlings- och informationsövertag och om hur hängivna amatörer (på engelska - Pro-Ams) stiger fram för att fylla ut tomrummet. Eftersom bloggare definitionsmässigt är amatörer1 har den svenska bloggosfären naturligtvis med tillfredsställelse anammat denna tes. Det är nu med inte så lite bävan vi tänker tillåta oss att framföra en delvis avvikande uppfattning. Men vi kan ju inte ägna all vår tid till lättköpt gycklande med nyliberaler. Redan en beskrivningen av den skrift som Jonas refererar till får oss att hicka till en smula när vi läser: The 20th century witnessed the rise of professionals in medicine, science, education, and politics. In one field after another, amateurs and their ramshackle organisations were driven out by people who knew what they were doing and had certificates to prove it. The Pro-Am Revolution argues this historic shift is reversing (fetstil tillagd här) Vi tänker oss att de flesta människor trots allt skulle föredra att ha att göra med utbildade specialister med diplom på väggen inom dessa områden - utom då politik, antar vi. Men "science". Där har vi nu ett aktuellt exempel i utvärderingen av bilderna från Saturnusmånen Titan. Den har ju allmänt prisats som en triumf för.....
|
|
En weblog Det här blir en lång post. Som dessutom kommer att strida mot en av bloggeriets grundregler att inte bara lista länkar till vad andra skrivit utan i stället hitta på någonting själv.1 (Vi trodde dock att själva ordet "weblog" ursprungligen just betecknade en loggbok över vad man hittat på nätet som man sedan ställde andra till förfogande.) Problemet med att hitta på själv är emellertid att man då lätt kommer att framstå som en amatör eller kanske t.o.m. dilettant - ett begreppspar som vi kommer att posta om något senare. Alltså: 1 Yttrandefrihet. Den sitter trångt. Då tänker vi inte bara på det aktuella hovrättsfallet eller fallen Gudmundson (som gick ända upp i riksdagen) resp. Munkhammar (som svaldes utan vidare) utan på ett mera mondänt exempel som att en ansvarig utgivare för en personaltidning degraderats sedan hon kritiserat en av sina chefer. I bloggosfären är det väl tills vidare rätt så fritt även om man på en del håll skaffat sig ett imponerande instrumentarium för att exempelvis komma till rätta med "felaktiga" ping. Här kan var och en anmäla sin granne (exempelvis tjyvpingande japaner) genom att fylla i ett litet kryss tills der Überzensor fått tid att "genomföra lämpliga åtgärder" som att "deaktivera" eller "radera." (Autentiskt ordval). Precis som i andra sammanhang ("zamisdat") kan dock en del felaktigheter (wow!) slinka igenom vilket ju också påtalats av Erik. Nåja, det där kunde man väl ta med en axelryckning. Men att man inte får
|
|
Jamen Gud va' bra! I senaste numret av Business Week (24 January/European Edition) finns en artikel av Robert J. Barro under rubriken: How Tax Reform Drives Growth and Investment. (Vi har noggrant kollat stavningen för att inte oroa det nyliberala lägret men det kanske är illa nog att överhuvudtaget referera till Barro -professor på Harvard, ständig nobelpriskandidat och en av världens mest citerade ekonomer- som ju lär vara utan "influens" och "rör sig i periferin" enligt en livlig kommentator.) Barro är full av pris för Bush's skattereform, alldeles särskilt skattesänkningarna på aktieutdelningar. Han citerar en studie som visar att antalet utdelningar ökat, att de utdelade beloppen höjts och att det förekommer en mängd ad hoc utdelningar (Microsoft!) vilket inte var fallet tidigare. Utdelningarna blev större speciellt i företag där aktieägandet var koncentrerat till direktörer och styrelseledamöter eller överhuvudtaget till skattskyldiga aktieägare medan de däremot uteblev om aktiemajoriteten hölls av institutionella ägare som pensionsfonder osv. Det verkar rimligt. Men hur detta gynnar tillväxt och investeringar som rubriken lovar framgår tyvärr inte av artikeln. Inte heller att vinstmedel om vars fördelning man tidigare kunnat förhandla nu går direkt i företagsledningens skattelättade fickor. "Jaha, men Gud vad bra!" sa inte Robert J. Barro och hans nyliberala kompisar men det är väl det dom menar. Det sade däremot tydligen den föregivna skjutjärnsjournalisten Rebecka till Astra Zenecas informationsdirektör Staffan Ternby när han förklarade "att det i själva verket är ganska fiffigt att chefer får höga löner, eftersom staten får in skattepengar tack vare det." Det skriver i vart fall DN idag. Vi skulle vilja se Rebecka i Business Week.
Ficka av oseriositet: Även den bibliska Rebecka var full i f-n, om vi säger så. Det var hon som lurade Isak att välsigna favoritsonen Jakob i stället för den förstfödde Esau.
|
|
Vi har skjutit en gök En av de mest entusiastiska unga männen i det nyliberala lägret ondgör sig över att EU-kommissionen ev. kommer att dra Sverige inför domstol för olaga råkjakt. OK, det kan verka som ett nytt fall av krumma bananer. Vi skrev emellertid om detta redan i samband Maltas inträdesförhandlingar. Faktum är att Malta tvingats åta sig att avveckla sin småfågeljakt efter en övergångsperiod på 5 år. Dessutom innebar EU-medlemskapet med omedelbar verkan : ett stopp för maltesernas nöjesmassakrer på rovfåglar (TT) Även om vi har en viss förståelse för irritationen över överdrifterna i standardiseringsarbetet (jmf. det stora marmeladkriget) har vi svårt att förstå att man ens från nyliberal synpunkt kan ha något emot att en överstatlig organisation griper in reglerande i detta fall. Man kan ju dessutom knappast stifta privat äganderätt till råkor och örnar vilket, om vi förstått saken rätt, är en förutsättning för marknadslösningar. Andra fall där EU höjt ett varnande finger gäller hot mot vargar och flygande ekorrar (!) i Finland.
|
|
The q element Medge att det låter som en thriller av Ludlum eller Clancy eller varför inte Dan Brown: "da Vinci thought he could even cheat God by creating an elixir to postpone death: the q element." Men nej, det är betydligt prosaiskare än så: hos 456 Berea Street läser vi att det visserligen är fråga om kod men enbart html som skall återge citat på ett standardmässigt korrekt sätt. Eftersom Ordet av lätt insedda skäl huvudsakligen består av citat ("I have a quotation for everything. It saves original thinking.") är vi naturligtvis intresserade av detta. Döm om vår besvikelse när vi finner hos Berea Street att As far as I know, no current browser gets all that right. Då har väl purismens nått sin absoluta höjdpunkt: en standard som är så förfinad att ingen kan återge den! Inte ens IE vars största svaghet ju annars ligger däri att den kan läsa sidor som andra browsers inte klarar. F.ö. läser vi i dagens nätupplaga av der Standard om en ny extension av FireFox kallad IE view: Mit IE View können Links direkt mit dem Internet Explorer geöffnet werden. So ist es möglich, Seiten, die mit den Mozilla-Browsern nicht korrekt angezeigt werden, schnell im IE zu öffnen. dvs. om man har problem med att läsa sidor i FF kan man med hjälp av denna extension öppna sidan direkt i IE. F.ö. hoppas vi att den eventuelle läsare också tittar på vår Side Blog: just nu ondgör vi oss bl.a. över att Life de Luxe, Carina's (Swe) Court, Pierre Andersson, Mitt Aktuellt, Annica Tiger och Herze tydligen undanhåller oss spännande saker som andra hittar hur lätt som helst.
|
|
Har ni hört? Det var ju känt att asteroiden 2994 NM 4 skulle kollidera med jorden den 13/3 2029 och utrota allt liv på planeten. Därefter nedgraderades hotet snabbt. Men är det verkligen samma asteroid? Dom har i varje fall olika namn. Men det har varit märkligt tyst i media och Rosenbad har också tigit som muren trots att hundratusentals svenskar är berörda av detta hot. Jag är övertygad om att regering och press sitter inne med viktiga informationer som man inte vill släppa ut till medborgarna för att undvika att skapa panik. Själv undrar jag ofta vad det är som jag inte får veta. Det är ju inte säkert att det finns något intressant att skriva om, men hur ska man kunna veta det när media tillämpar självcensur..? Jag har mailat de viktigaste massmedia och Rosenbad men inte fått något svar. Tystnad kan vara klädsam. Men inte alltid, i alla sammanhang. Hur är det ....? Stämmer ryktena? Det verkar som det i alla fall ...Total tystnad kan tolkas som en bekräftelse. Speciellt den tidning som blåste faran över skulle jag ha velat få ett svar från. Jag vänder mig direkt till chefredaktören: Att du inte svarar innebär således att du medger att du inte hade något svar på vad du menade var märkligt och således erkänner hur totalt helknäppt ditt inlägg var. Att på det här sättet tiga ihjäl viktiga fakta för allmänheten är inte bara ett svenskt fenomen. Även internationella terrorister hänger sig åt detta: amerikanska myndigheter kunde exempelvis inte bevisa att Saddams agenter inte träffat 11/9 terroristerna i Prag eftersom terroristen ifråga may have traveled under an unknown alias: the CIA [were] unable to establish that he left the United States or entered Europe in April under his true name or any known alias. För säkerhets skull anföll man därför Irak. Det här är överhuvudtaget ett känt trick hos ondskefulla organisationer eller regeringar och media som vill dölja sanningen. Om en sådan grupp kan man läsa: In fact, they're so good at evading detection that when the FBI, some years ago, tried to authenticate reports of their conspiratorial activities, not a single trace of evidence could be found! Sveriges regering och massmedia använder alltså samma taktik som Saddam Hussein och al-Quaida! Så det är nog säkrast att hålla i hatten fredagen den 13 april 2029.
Not: Naturligtvis tvekade Ordet länge med att komma ut med dessa nyheter som ju lätt kan skrämma livet ur en del eventuella läsare. Vi repade dock mod sedan vi läst den Anti-Jantelag som en av våra mesta bloggare publicerat: "Du är bättre än många andra! Du vet mycket mer än många andra." Precis vad vi alltid misstänkt.
|
|
Dom dog för en lögn Som varje rationell bedömare vetat i flera år fanns det inga massförstörelsevapen i Irak vid tiden för invasionen. Nu har även USA givit upp. BBC skriver: Intelligence officials have confirmed the US has stopped searching for weapons of mass destruction in Iraq. They say the chief US investigator, Charles Duelfer, is not planning to return to the country. Mr Duelfer reported last year that Iraq had no stockpiles of chemical or biological weapons at the time of the US-led invasion nearly two years ago. The existence of WMD had been the stated reason in Washington and London for going to war with Iraq. Över hundratusen människor har dött i detta grymma och meningslösa krig -dömt att misslyckas- huvudsakligen irakier men också tusentals amerikaner, britter och andra från de deltagande länderna. Därtill kommer de som omkommit vid terroristdåd i Spanien och på andra ställen. Det här är ingen fråga som man kan diskutera litet hit eller dit och ha olika uppfattningar om som t.ex. en pensionsreform eller EU:s författning där du tycker en sak och jag tycker en annan, men OK vi kan väl vara kompisar i alla fall? De som stött och sympatiserat med anfallskriget har ett stort ansvar. Vi underströk detta senast i maj 2004: Det finns svenska opinionsbildare, även bland bloggare, som försvarar och uppmuntrar det som sker i Irak. De kommer inte att kunna undandra sig sitt ansvar när förnuftet en gång fått överhanden. Värst av alla är Dick Erixon. De flesta betraktar väl honom som en blogvärldens clown, med som man säger här Narrenfreiheit. Han slår sina kullerbyttor i manegens sågspån, det är mest pinsamt, men vi skrattar i tryggt medvetande om att så där är i varje fall inte vi. Dick är väl det närmaste vi kommer i Sverige till en Rush Limbaugh eller Ann Coulter. En annan bloggare har just uppmärksammat Erixons programförklaring från 2003. Den kan man inte skratta åt. Det är en otäck text. Men så länge Erixon bara piruetterar för oss möchtegerns i den svenska bloggosfären kan det väl inte göra så mycken skada. Men när opinionsbildare som Wolodarski, Observer och P J Anders Linder i beundrande ordalag hänvisar till Erixon blir man mörkrädd. Fattar dom inte vad dom läser eller ställer dom automatiskt och slött upp på allt som sägs från folk i deras eget inrikespolitiska läger? Erixons excesser påverkar även deras trovärdighet.
|
|
Sånt händer inte oss och om det gör det får staten gripa in! Kritiken mot svenska politiker börjar tilldra sig intresse i kontinentala media. I Österrike har ansedda die Presse idag en artikel där det intressantaste dock är reporterns uppfattning om skandinavers och framför allt svenskars reaktion och förväntningar. Vi återger här ett ganska långt stycke och därefter en egen översättning: Die heftigen negativen Reaktionen in der Bevölkerung sind allerdings nicht nur auf die unerklärlichen Fehler der Behörden zurückzuführen, sondern auch auf unerfüllbare Erwartungen. Es ist, als gehe man davon aus, dass das skandinavische Wohlfahrtsnetz auch am anderen Ende der Welt stets funktionieren müsse. Dass selbst in der schlimmsten Katastrophe innerhalb weniger Stunden ein Bereitschaftsdienst da sein müsse, der von Krisenpsychologie bis zur Reservierung von Hotelzimmern alle Bedürfnisse zu erfüllen habe. So reagierten viele der vom Tsunami überraschten Urlauber unwirsch... (Egen snabböversättning: De häftiga negativa reaktionerna i befolkningen beror dock inte enbart på oförklarliga fel hos myndigheterna utan också på förväntningar som inte kan uppfyllas. Det är som om man utgick från att det skandinaviska välfärdssystemet måste fungera oklanderligt också på andra sidan världen. Att mitt i de värsta katastrofer en beredskapstjänst måste finnas på plats inom några timmar som kan möta alla behov från krispsykologi till bokning av hotellrum. - Därför reagerade många av de semestrande som överraskades av tsunamin ilsket--) Vi tycker inte att man skall eller kan ifrågasätta reaktionerna hos dem som var där eller som annars drabbats direkt. Men alla vi andra som sitter och tittar på teve? Jonas Söderström gör i dag ett intressant inlägg på Blind Höna kallat Hur många gånger kan ett land förlora sin oskuld? med i skrivande stund fyra intressanta, men mycket divergerande, kommentarer. Jonas tes verkar vara att bilden av Sverige som en idyll som nu plötsligt slagits sönder bara är journalistisk slentrian och att folk nog aldrig uppfattat det så i modern tid. Mot det vänder sig en kommentator som menar att Sverige verkligen varit (är) en idyll jämfört med de flesta andra länder. Agnes från Notiser från en ö har inte heller uppfattat efterkrigssverige som en idyll men menar att svenskarna tycks ha trott att det varit så. En annan kommentator menar att svenskar vill att det ska vara ett tryggt och isolerat land. Människor i allmänhet tenderar att hänge sig åt strutstekniken när det handlar om omvärlden Det var inte snällt sagt om strutsarna. Det är sedan länge belagt att de inte beter sig så.
|
|
Sittande fåglar Ordet har fått sin första trackback (man bugar och tackar). I artikeln säger Dennis att Bengt O. Karlssons favoritsysselsättning just nu tycks vara att komma med dumdryga påståenden om nyliberaler. Det är alldeles riktigt även om -ifall sanningen skall fram- det känns litet billigt eftersom det är så enkelt. Så skriver t.ex. en framträdande libertarian: Om några av de bönder som dött i svält i Nordkorea pga statens stöld av deras mat skulle ha gjort uppror, även med våld, skulle jag anse att detta var rätt. T.o.m. den gode HJ (som troligen inte skulle godkännas som riktigt nyliberal av asaläsarna Dennis et cons.) skriver: Jag tror på att låta principer styra tillvaron (min ledstjärna heter liberalism) men den måste ständigt utsättas för prövning, bli ifrågasatt av andra och av mig själv. Det ligger något i detta. Vilka bevis har vi egentligen för HJ:s tillvaro förutom hans blog som ju kan vara skriven under ett vad man numera kallar "nom de plum."? Behovet av dumdryga påståenden om nyliberaler blir emellertid mer än mättat om man gör ett besök på en site kallad Liberal Debatt. (Klicka på "Forum", läs och njut.) Intressant nog upptäcker vi följande citat från en av lärofäderna, självaste Ludwig von Mises: But the root of the opposition to liberalism cannot be reached by resort to the method of reason. This opposition does not stem from the reason, but from a pathological mental attitude—from resentment and from a neurasthenic condition that one might call a Fourier complex, after the French socialist of that name Vi hade alltid trott att den debattton vi möter hos en del nyliberala bloggare enbart var typisk för sena tiders epigoner men nu ser vi att den tydligen har sitt ursprung i själva kanon. Att inte alla nyliberaler saknar humor kan man dock läsa i satiren Mozart was a Red (hoppa över inledningen) av Murray N. Rothbard, "the founder of modern libertarianism and the dean of the Austrian School of economics". Fast han är ju död, förstås.
|
|
Frihet är det bästa ting eller Är det verkligen det? (Repris. Vi använde denna rubrik redan 2004 07 27 och orkar inte hitta på något nytt just nu.) WSJ och the Heritage Foundation har publicerat sitt 2005 Index of Economic Freedom. Det omnämns i förbigående på Johan Norbergs blog. Sverige hamnar på 14e plats bland 150 länder, endast två platser efter USA och med ett betryggande försprång framför mindre fria länder som Holland, Tyskland, Norge och -givetvis- Frankrike. Däremot har vi fortfarande inte uppnått exempelvis Estlands eller Chiles frihetsnivå. I den artikel med samma rubrik som vi alltså skrev 2004 gjorde vi en ingående jämförelse mellan ett liknande frihetsindex och UNDP:s Human Development Index liksom med nivån på GDP/capita. Något vidare samband mellan frihet och inkomstnivå kunde vi inte hitta. (Fraser Institute som gjort beräkningarna visade däremot att det fanns ett samband mellan frihetsgrad och ekonomisk tillväxttakt.) Vi vill inte trötta eventuella läsare med en massa tabeller ännu ett år men för den som verkligen är intresserad har vi lagt upp en sida med en jämförelse mellan några länders rankningar för ekonomisk frihet, human development och GDP/capita. Resultaten är i stort sett detsamma som förra året. De 4 länder som ligger högst i frihetsindexet liksom Nya Zeeland och UK ligger klart lägre i rankningen av Human Development resp. GDP/capita. Motsatsen gäller i viss mån för Holland, Kanada och USA (!) som alltså ligger betydligt bättre till vad gäller Human Development och inkomstnivå än i fråga om ekonomisk frihet. Sverige är som vanligt ett specialfall: som vi vet rankas Sverige mycket högt vad gäller Human development, relativt högt (plats 14 av 150) i frihetsindex men klart lägre (plats 20) vad det gäller GDP/capita. Någon vettig förklaring till detta finns inte, vad vi vet. Eftersom vi inte tar det här så allvarligt har vi inte heller gett oss in på den grundliga diskussion av definitioner och statistisk metodologi som givetvis skulle vara erforderligt vid en seriös analys. Tabellen som vi länkar till ovan har källhänvisningar - det är relativt lätt att få alla upplysningar i ursprungsdokumenten. Den roligaste presentationen av den ekonomiska friheten finns emellertid på den här kartan.(Uppdatering 05 04 18: länken borttagen p.g.a. en mild googlebombning. Karetan hittas dock lätt hos Heritage Foundation.) Förutom att den använda projektionen visar en överväldigande frihet på Grönland, Baffins land och i Alaska kan vi notera att de flesta EU-länder endast klassas som "huvudsakligen fria" i likhet med Saudiarabien, Bulgarien och Syrien. I Sydamerika är det riktigt illa: endast Chile är helt fritt plus att Jamaica, Puerto Rico och Falklandsöarna lyser som friheten fyrbåkar långt ute i oceanen. Minnesvers: Grönland är en stor1 nation i Mercators projektion
1 och fri!
|
|
Nobelprisad cynism Superliberalen och nobelpristagaren Gary Becker är bekymrad för de människor som drabbats av katastrofen i Asien. Hundratusentals människor har fått sina försörjningsmöjligheter bortsopade. Hur skall man nu kunna undvika detta i framtiden? Jo, det bästa vore att alla som riskerar att drabbas av katastrofer köper försäkringar på den fria marknaden. Men, tillägger Becker i ett ögonblick av klarsyn, man får väl räkna med att de mycket fattiga familjer som drabbats av flodkatastrofen inte kommer att välja detta alternativ för att skydda sig. Då får man faktisk acceptera offentliga stödprogram i drabbade områden bara de inte utformas så att det blir en onödig belastning på budgeten. Riktigt bra, från en moralisk ståndpunkt, är det dock inte med sådana program. Som Becker skriver: The moral hazard effects of such programs are always worrisome- families might continue to build homes on earthquake fault lines if they expect government compensation when their homes are destroyed, or continue to build close to the shore in potential water-borne disaster areas. There is no perfect offset against such rational responses to government coverage of losses.. Javisst, den ekonomiskt tänkande människan bygger naturligtvis gärna sitt hus i ett område som är speciellt hotat av jordbävningar eller översvämningar - har man tur faller försäkringen ut och man kan kassera in ett fett försäkringsbelopp. Eller också bidrar regeringen med en ordentlig hacka. Det blir allt klarare varför dagens nyliberaler föredrar att hålla sig till de gamla lärofäderna i stället för de samtida apostlarna.
Not: Vi skulle ha skrivit "lärofäder och läromödrar" för att vara korrekta men vi har förstått att det finns en schism inom det nyliberala lägret med avseende på Ayn Rand. Johan Norberg tycker att hon är toppen medan kommentator Dennis avfärdar henne som "pseudofilosof". Själva är vi givetvis strikt neutrala även om vi i ett tidigare inlägg jämställt Rand med James Joyce.
|
|
Leonardo da Vinci kommer tillbaka Någon eventuell läsare kanske såg den roman i Dan Brown-stil som vi skrev förra året kallad An Iceland Odor eller Do a Technic Dive! Via Cliopatra hittar vi till No loss for words (av Danny Loss, get it?) och vidare till ett mästerstycke i genren hos National Review. But who was the femme fatale (fatal woman) accompanying him? She looked familiar, like a beautiful Jacques Saunière, world renowned curator of the Louvre (the Louvre), the world renowned art museum in Paris. "Ah, 'alo, 'alo, monsieur (Mister), my name is Sophie Neveu," she said in flawless English, "I studied at the Royal Holloway." There is a sadness about her, as if she were about to find out her grandfather had been shot by a psychotic albino assassin working for Opus Dei — hey, it happens — but on the outside she smiles enigmatically, like Amon L'Isa. Vi böjer vårt huvud i beundran. Det enda vi kan säga om vårt eget försök är att vi skriver sämre engelska än skribenten i National Review och alltså kanske kommer närmare Dan Brown i det avseendet. Läs gärna också Loss' katalog över historiska, geografiska och andra felaktigheter i en annan av Brown's romaner.
|
|
4 sätt (men inte fler) att tjäna på att hjälpa till Gary Becker och Richard Posner publicerar sedan en tid en egen blog. Det är intressant läsning. Trots herrarnas berömdhet, ofta av kontroversiell natur, är bloggen öppen för kommentarer. Sådana produceras också i stor mängd. Becker-Posner handskas med detta så att man skriver ett längre svar och diskuterar det viktigaste. Inte så dumt. Om herrarna ber sina barnbarnsbarn om hjälp med layouten också så kan det bli riktigt njutbart. När vi nu börjat året med en vänlig kommentar kan vi med lugnt samvete kasta oss över innehållet i ett av Posners senaste inlägg. Han hade ursprungligen hävdat att bistånd till u-länder är ett olämpligt (inappropriate) användningssätt för skattemedel. Han modifierade senare detta med att precisera 4 fall då det vore riktigt att lämna bistånd:
Den nuvarande hjälpen räcker mer än väl till för att fylla dessa syften anser Posner. Trots att man borde vara van vid det här laget häpnar man varje gång man konfronteras med framför allt amerikanska nyliberalers avgrundsdjupa cynism. Posner tycks vidare anse att allt bistånd (utom möjligen katastrofhjälp i akuta situationer) hamnar direkt i fickorna på korrumperade diktatorer. Hans utläggningar avslöjar emellertid en djup okunskap både om utvecklingsländer och om hur biståndsorganisationer arbetar. Han snuddar trots allt vid ett väsentligt problem: fattiga länder är (ofta men inte alltid) fattiga därför att de är dåligt styrda. Hur kan man under sådana omständigheter se till att biståndet kommer den behövande befolkningen till godo och att det används på ett effektivt sätt? Här har stora resurser slösats bort genom biståndsgivares och -administratörers naivitet inte minst från de skandinaviska ländernas sida. En mindre rationell tänkare än Posner hade kanske försökt fundera på hur man skall kunna lösa detta problem på annat sätt än genom att lägga ner biståndet. Vi kan inte avsluta det här inlägget utan att citera medförfattare Beckers synpunkt på ett annat problem, nämligen den globala uppvärmningen: A larger population may put more greenhouse gases into the atmosphere, but it also provides a larger market for new technologies that help control the output of CO2 and other gases Det påminner på ett slående sätt om följande citat från DN i januari 2003 som dock var avsett som humor: Bara om betydligt fler köper ut jättemycket brännvin och super sig redlösa ofta får staten in sådana intäkter på försäljningen att den får råd att ta itu med alkoholskadorna Det är förresten påfallande att "liberala" bloggare i Sverige oftast tar sig tillbaks till Mieses, Hayek och t.o.m Adam Smith (som man dock ofta grundligt missförstått) i stället för de samtida Friedman, Becker, Barro eller Glenn Hubbard. Passar inte galoscherna?
Not: Mer om kommentarerna till Becker-Posners blog i "Side blog" .
|
|
|
|
När jag ändå har ordet Månadsarkiv Januari 2005 Bengt O. |
Mina Europasidor:
Mina andra weblogs:
Andra sidor på denna site: