Någonstans mittemellan
Jaja, du påstår att Köpenhamn ligger i Danmark, och jag påstår alltså att Köpenhamn ligger i Norge. Sanningen ligger väl som alltid någonstans mittemellan.
(Ur Tage Danielsson: Grallimatik. Struntpratets fysiologi och teknik,1966)
Dagens Nyheter har nyligen publicerat två artiklar som redovisar resultatet av ett långvarigt EU-understött forskningsprojekt om välfärdsförsörjningen inom EU. Den första artikeln heter Myt att Sverige tappar i välfärdsposition och den andra Svenskt barnafödande högre än Sydeuropas. Artiklarna -och därmed studien- verkar visa att "Sverige behåller en tätposition i den europeiska välfärdsligan" som DN skriver. Detta passar naturligtvis inte in i mångas världsbild och artiklarna attackeras också med en frenesi som nästan verkar litet otäck, t.ex. på Dagens Nyheters ledarsida och i Sydsvenska Dagbladet. Den senare avisan jämför t.o.m. välfärdsforskarna med Stalins favoritgenetiker, Trofim Lysenko. I bloggosfären har Timbromannen Dick Erixon utgjutit sig och citerat ett antal debattinlägg som skulle kunna komma direkt från någon amerikansk hatblogg.
Tyvärr nöjer sig DN och Sydsvenskan med att granska forskargruppens kvalifikationer och antecedentia. Och sant är att ingen i gruppen är kvalificerad ekonom eller statistiker och att åtminstone två av forskarna tidigare gjort sig skyldiga till ytterst pinsamma feltramp på statistikens gungflyn. Å andra sidan är det svårt att förstå hur man kan hetsa upp sig så: åtminstone av den redovisning som görs i DN-artiklarna framgår det helt klart att vad herrarna (sic!) gjort är följande: 1 - valt ut variabler där Sverige och de nordiska länderna ligger bra till i jämförelse med övriga EU-länder 2- kallat detta "välfärd" och 3 - följaktligen kunnat konstatera att Sverige ligger bra till välfärdsmässigt, i motsats till exempelvis Portugal.
Naturligtvis kan man göra på det sättet. Det är standardteknik i politisk debatt. Att kalla det hela för "forskning" kanske är mera tveksamt och Euroblog vet naturligtvis inte vad EU har betalat för.
Vi har berört sådana här jämförelser tidigare på Euroblog. I två artiklar kallade Sverige i välståndsligan : (sidan ett; sidan två) har vi visat dels att Sveriges ranking inom EU sjunkit mellan 1998 och 2001, dels att vår ranking är mycket lägre om man räknar med verklig köpkraft i stället för med nominella värden. Vi är emellertid noga med att påpeka att det här rör sig om enkla inkomstmått (BNI/capita) som inte säger mycket om vare sig välfärd eller fördelning. Mera välfärdsinriktat är inlägget Kvinnans lott där vi bemöter ett horribelt uttalande från en av nej-kampanjens ledare. Inte oväntat finner vi att statistiken visar att svenska kvinnor ibland har det bättre, ibland sämre än sina kollegor i andra EU-länder.
Det sista gäller generellt. Att mäta och jämföra välfärd (eller inkomst för den delen) kräver mycket detaljerade preciseringar, metodologi och statistisk och ekonomisk analys. Det blir ändå subjektivt men det underlättar alltid om man kan se fallgroparna. Välfärdsmätningar är inte som schlagerfestivalen: "La Suède: nul points." Mycket i Sverige är bättre än inom EU i övrigt, minst lika mycket är sämre. That's life.
Vi kan ju roa oss med att ytterligare irritera dem som tycker att det var förargligt att Sverige fick ett bra resultat i "forskarnas" välfärdsranking genom att påpeka att World Competiveness Yearbok från IMD i Lausanne nyligen kommit ut med sin rapport för 2003 och har Sverige som nr 4 inom EU i tabellen för konkurrenskraft (!). World Economic Forum i Davos rankar t.o.m. Sveriges konkurrenskraft som nr 3 inom EU. Dessa institutioner kan väl knappast misstänkas för socialdemokratisk vänstervridning?
Men de sitter inte inne med någon absolut sanning heller.
Not: Omdömet ovan om forskarna gäller de tre svenska deltagarna: en tysk forskare ingår också i laget och vi vetingenting om dennes bakgrund.
2004 04 27
Teknisk uppdatering
Kommentarssystemet fungerar nu normalt
2004 04 24 2227 CET
Beklagligtvis verkar det var något strul med kommentarerna just nu - jag ser på "Enetations" site att många verkar ha problem. I bland går de att läsa, ibland inte. Jag följer utvecklingen noga.
All läsare som vill kommentera är välkomna att om man så önskar skicka mail till klipspringer [hos] karlsson[punkt]at så sätter jag in ert bidrag i själva texten. Kommentarerna är ett raison d'être för den här krönikan.
Blairs beslut
Att det ingalunda är någon verklighetsfrämmande eller extrem åsikt att ett land som röstar "Nej" till EU:s framtida konstitution skulle lämna EU framgår av ett uttalande av Chris Patten, brittisk EU-kommissionär för utrikes ärenden, tidigare medlem av ett antal konservativa regeringar, ordförande för det konservativa partiet samt f.d. guvernör över Hongkong, om vilken vi kan läsa följande:
Chris Patten, a former chairman of the Conservative Party, told The Observer that voting against the new treaty would make Britain's place in the EU untenable.
if we ever get to this referendum, it's really going to be about whether we want to stay in....
Asked if a No vote would mean quitting the EU, Mr Patten said: "I think as good as
Samtidigt ser vi att minst 50 av labours parlamentsledamöter kommer att rösta mot ett konstitutionsförslag och att opinionsundersökningar f.n. visar att 25 % av befolkningen skulle rösta "ja" och 55 % "nej" i en eventuell folkomröstning.
Euroblog tror fortfarande inte att Blair är så naiv att han ställer frågan som ett enkelt "ja" eller "nej". En folkomröstning beräknas äga rum efter nästa parlamentsval vilket troligen kommer att äga rum 2005. En sådan timing skulle ge Blair stora möjligheter att manipulera opinionen och formulera frågeställningen på ett för honom fördelaktigt sätt.
Ett EU utan Storbritannien skulle inte nödvändigtvis vara till nackdel vare sig för britterna eller för EU. Det skulle skapa klara förhållanden och ge britterna en betydligt större frihet än nu att utforma sin utrikespolitik i enlighet med sina transatlantiska och postimperialistiska preferenser. Med de avtal som finns eller enkelt kan slutas behöver inga som helst negativa ekonomiska konsekvenser uppträda. Och en av de största anomalierna i EU:s finansiella struktur: den brittiska avgiftsrabatten, skulle automatiskt elimineras. Ett utträde ur EU behöver ju på inget sätt innebära någon antagonism, tvärtom kanske den brittiska kvällspresstyrda opinionen kunde mildras litet om man fick för sig att krauts och frogs inte längre kunde skapa några överhängande hot mot deras livsstil utan ses som en exotisk krydda under utlandssemestern.
Ett problem är dock att det f.n. inte fins några utträdesregler för EU. Sådana är dock förutsedda i det nya författningsförslaget.....
Förklädd välsignelse?
”fakta är heliga men åsikter är gratis”-
(Tidskriften Journalisten)
Som redan meddelats på Life de Luxe led Storbritannien ett svidande politiskt nederlag i EU-parlamentet nyligen. EP luckrade nämligen upp det förbud mot att använda termen marmelad hur som helst som tillkommit på brittiskt initiativ. Inte bara Österrike utan nu också Tyskland får tillverka och sälja exempelvis aprikosmarmelad, dock endast inom landets gränser.
Denna nyhet överskuggades i viss mån av Toni Blairs beslut att anordna en folkomröstning om den nya konstitutionen för EU - en tvärvändning från hans tidigare ståndpunkt. Vår första reaktion, som vi ännu inte helt övergivit, var att Blair som den politiska räv han är, troligen hade något annat i kikaren än att bara rösta om konstitutionen. I förhandsdiskussionen gällde det nämligen "Storbritanniens ställning i Europa" och Blair citerades ungefär så: "Vi måste bestämma oss för om vi vill vara en ledande kraft i Europa eller enbart delta i marginalen." En vidare formulering av frågeställningen, exempelvis till att gälla Storbritanniens framtida medlemskap skulle Blair ha betydligt större utsikter att vinna. Alternativt kunde man tänka sig att fråga ungefär: "Skall vi godkänna konstitutionsförslaget som det står eller skall vi insistera på vetorätt om utrikes- och skattepolitiken?" Sedermera har Blair och hans torped Jack Straw börjat vackla och antyda att det kan bli flera folkomröstningar om man skulle säga nej i första omgången, att premiärministern inte skulle behöva avgå vid ett nederlag osv. Inför det trycket från press och opposition har man dock tvingats backa från dessa positioner och just nu verkar gälla: "a no is a no."
Nu bör man lägga märke till att det faktiskt idag inte finns något antaget förslag om en konstitution för Europa. Möjligt är dock att det kommer tack vare den politiska utvecklingen i Spanien och Polen. Naturligtvis är det omöjligt att få till stånd en rättvisande folkomröstning om ett så komplicerat förslag med så många detaljer. I Storbritannien kommer omröstningen att handla om huruvida krauts och frogs skall få avskaffa drottningen och införa maximalt tillåten serveringstemperatur för öl som dessutom skall utskänkas i enheter av decimalsystemet. I Sverige skulle det gälla Göran Perssons lantställe, Bosse Ringholms "manliga härskartekniker" och nedskärningarna inom vården. Av de 8 länder (Sverige och England ej inräknade) där folkomröstning troligen kommer att hållas kan man förmodligen endast räkna med att Holland och Luxemburg kommer att svara "ja."
En betydligt bättre idé vore att låta de folkvalda parlamenten bestämma om ratificering av förslaget men två gånger och med nyval emellan. Så genomförs ju exempelvis förändringar i Sveriges grundlag.
Men vi bör nog förbereda oss för en situation där ett eventuellt konstitutionsförslag inte kommer att kunna genomföras. Vad kommer då att hända? Röster har redan höjts för att de länder som röstar "nej" skulle lämna EU. Tanken är fullt rimlig och Sverige borde ha övervägt detta redan efter euroomröstningen. Men något sådant vore genomförbart om det gällde 1 - 2 länder; blir det fråga om ett halvt dussin eller fler skulle det innebära en alltför tydlig splittring av Europa. Nicefördraget kommer att fortsätta att gälla så länge ett nytt fördrag inte slutits. I brist på ett sådant får man räkna med att det instrument som skapades i Nice under namnet "flexibel integration" kommer att användas i allt större utsträckning, dvs. länder som så önskar kommer att utveckla och fördjupa sin integration oberoende av de andra. Det blir då en de facto omgestaltning av Europa, kanske i en bättre och mer homogen form än den nuvarande. Storbritannien kommer givetvis att ytterligare stärka sin bindning till USA och isolera sig från kontinenten (som man ju redan idag kallar "Europe"). Ett kärneuropa med gemensam utrikes- försvars- och säkerhetspolitik, kanske miljöpolitik kommer att bildas med Frankrike, Tyskland, Beneluxländerna, Finland, Österrike och antagligen majoriteten av de nya medlemsstaterna (troligaste undantag: Polen och Tjeckiska Republiken). Den ekonomiska politiken inklusive skattepolitiken ligger ju redan i händerna på eurozonen som i stora delar kommer att sammafalla med kärngruppen. Gruppen kommer de facto att tala för ett Europa där länder som Sverige, Danmark, Irland, Portugal och Grekland marginaliserats till obetydlighet. Det blir denna kärngrupp som blir samtals- och avtalspartner med FN, USA, Japan, Kina, Asean osv. Fördelarna med den fria rörligheten och handeln får ju dock utomstående länder åtnjuta även fortsättningsvis. Så kanske alla blir nöjda och belåtna till slut.
Nu följer ett antal fotnötter med tankar som det var alltför besvärligt att integrera i huvudtexten:
Citatnot: Citatet från "Journalisten" syftar på krönikören själv som denna gång inte orkat forska alltför mycket i källdokumenten och utfoma någon genomtänkt teori utan bara tyckt till litet på måfå.
Strawnote: "I'm all right Jack" Straw är, enligt vår uppfattning, en av Europas antipatiskaste politiker. Det var Straw som släppte lös Pinochet "av humanitära skäl" (!) eftersom han var så gammal och mådde så illa. Under flygturen mellan London och Santiago de Chile piggnade dock gubben till ordentligt och kunde vid ankomsten glatt hälsa den församlade chilenska pressen.
Kärnfull not: Var Spanien och Italien hamnar kommer att bero på tajmingen, som man säger på ren svenska.
Svensk not: Möjligen har vi varit alltför orättvisa i vår karaktäristik av hur en eventuell svensk folkomröstning skulle se ut. Det blir säkert ett intellektuellt bidrag också från "Junilistan" där Lars Wohlin kommer att förklara för oss att det egentligen gäller våra möjligheter att kontrollera skillnaden mellan den långa och den korta räntan.
Svensk not 2: Endast Cypern, Danmark, Grekland och nu Österrike och Tyskland får göra marmelad som man vill. Sverige måste t.ex. böja sig under den brittiska ukasen eftersom man inte brytt sig om att begära undantag för exempelvis "lingonmarmelad."
Carina gästbloggar:
Är vi mer intresserade av USA än av Europa?
BengtO har varit vänlig nog att inbjuda till debatt/gästbloggande här, om det förestående valet till EU-parlamentet eller allmänt om EU/Europa. Tack för det!
Det finns förstås många frågor att diskutera - många infallsvinklar: över- kontra mellanstatlighet i europasamarbetet (det har ju Bengt själv skrivit utomordentligt om nu!), vad exakt/hur långt skall ett europasamarbete handla om/drivas. O.s.v. Mitt inlägg nu är dock tänkt att i första hand beröra den fråga som väl är den primära för oss i Sverige: finns det öht ett egentligt intresse hos den svenska regeringen/hos svenska politiker av att verka för ett aktivt svenskt deltagande i europasamarbete? Finns dito hos det svenska folket?
Det har alltid frapperat mig att svenskar verkar uppleva sig som mer samhörande med USA än med det övriga Europa? De amerikanska hamburgerkedjorna är legio, i vårt land. På biograferna överväger Hollywoodproduktionerna. Vi matas med (och tuggar villigt i oss?) hela den amerikanska kulturen dagligen!
För mig känns detta mycket märkligt. Och har så alltid gjort - ty jag upplever inte fenomenet som nytt, snarast enbart att det accelerar hela tiden. För mig är det självklart att Sverige är en del av Europa - inte en del av USA! Det räcker med att ta sig över Öresund, för att känna (för mig, iaf) att jag är "nere i MITT Europa". Javisst - vi ligger lite avigt till, här längst uppe i norr. Men visst är jag europée!
Bengt och andra bloggare på weblogs.se (Skeptikern, bl.a.) har berört frågan: vill man "gömma undan" det förestående valet till EU-parlamentet? Misstanken ligger nära till hands! Ty även om det är rimligt att den massmediala bevakningen av rena tidsaspekter ännu inte kommit igång avs nämnda val, så är jag beredd att satsa några kronor på att utrymmet i pressen o.s.v. inte kommer att få så särdeles stort utrymme. Historien hittills berättar detta för mig. Jag hoppas att det skall visa sig att jag har fel!
Få svenska politiker visar/har visat ett aktivt intresse för EU/Europa, genom åren, enligt mitt förmenande. Carl Bildt får väl anses vara ett undantag - å andra sidan är det kanske inte bättre om man ägnar sig åt europafrågor så till den milda grad att man nästan glömmer sitt eget land? Att hämta hem en fru från Italien tar förstås sin tid! ;-) Men ändå...
Jag ser det som mer angeläget än någonsin att europafrågor lyfts upp till att ha den dignitet de förtjänar! Och det vore mycket roligt att få höra några andra tänka kring detta: är det jag som överdriver? Eller är vi mer "amerikaniserade" än "europeiserade" i Sverige? Och isf varför?
Not från Bengt O: Carina gjorde sitt inlägg som en kommentar nedan men jag har lyft upp den hit som ett särskilt inlägg för att göra det mera rättvisa. Andra som vill diskutera Europafrågor är hjärtligt välkomna: skicka en mail eller gör en kommentar.
Det bortglömda valet (2)
Via den alltid lika putslustige Johan Norberg hittade vi till Svensk Tidskrift, vilken normalt inte finns på vår läslista. Nu kom vi emellertid att uppmärksamma en artikel av Margaretha af Ugglas (f.d. utrikesminister av finaste Stenbeck pedigree) och Anna Stenbeck med titeln Europaparlamentet är ingen papperstiger. Artikeln är intressant och ger en hel del ytterligare fakta om EP som kompletterar vårt inlägg nedan. af Ugglas och Stenbeck refererar en studie som visar att EU-parlamentarikerna i mycket högre grad röstar efter vad de kallar "ideologier" än efter nationstillhörighet. En svensk ledamot från moderaterna skulle då t.ex. oftare rösta med franska och tyska konservativa än vad strikt svenska intressen skulle diktera (det kan naturligtvis sammanfalla med de stora partiernas ståndpunkt men så är definitivt inte alltid fallet.)
Tillsammans med EP:s ökade inflytande, som också beskrivs i artikeln, innebär detta att det överstatliga elementet inom EU förstärks. Detta skulle ytterligare underbygga vår hypotes att regering och nationella politiska partier inte har något egentligt intresse av högt valdeltagande och kvalificerade parlamentariker.
Om ni kan överse med litet osmakliga hattlyftningar för Berlusconi och en del andra skumraskfigurer kan ni läsa artikeln med behållning.
Ett bortglömt val? (Om vi inte bråkar så mycket kanske dom inte märker nåt).
Liksom under EMU-debatten ställer vår vän Skeptikern ett antal enkla men fundamentala frågor som han tycker att han inte får några svar på i den offentliga debatten. Nu gäller det valet till Europaparlamentet:
Vilken makt har en EU-parlamentariker och hur kan man påverka EU genom att rösta i parlamentsvalet? Dessa två frågor skulle jag vilja ha svar på, eller åtminstone få lite mer kännedom om.
Vår kollega lär få vänta. Vår uppfattning är nämligen att nationella politiska partier liksom regeringen inte har något som helst intresse att väcka någon överdriven uppmärksamhet på eller intresse omkring valet till EU-parlamentet (EP). Varför?
Först och främst måste vi komma ihåg att EP är den enda folkvalda institutionen inom EU-maskineriet. De regeringar som anser att EU skall bygga på mellanstatlighet (i motsats till överstatlighet) har därför ett starkt intresse av att begränsa parlamentets makt och inflytande. Dit hör ju Sverige i allra högsta grad. I stället satsar man på Europeiska Unionens Råd (fackministrarna) och Europeiska Rådet (regerings- och statschefer) som motvikt till den självständiga EU-kommissionen. Dessa båda institutioner kontrolleras ju helt av de nationella regeringarna och kan alltså göra upp i rökiga sammanträdesrum utan besvärande öppenhet och inblandning av utomstående. Så sker regelmässigt vid toppmötena vid slutet av varje ordförandeskap. Dessutom: om Schröder och Chirac gör upp sinsemellan, som skett om den framtida jordbrukspolitiken, är saken redan klar.
Nu har emellertid EP med tiden faktiskt fått en hel del maktbefogenheter som det är svårt att komma ifrån, detta tack vare framsynta kommissionspresidenter, framför allt Jacques Delors, och en del politiker som varit angelägna om att betona det gemensamma i stället för det nationella intresset. Kommissionen, som i någon mån fungerar som EU:s regering, är visserligen inte ansvarig inför EP som i ett normalt parlamentariskt system, men EP måste godkänna tillsättningen av Kommissionspresidenten, dvs. i föreliggande fall vem som skall bli Prodis efterträdare. EP har dessutom fått medbestämmanderätt på ett antal viktiga områden och om konstitutionsförslaget går igenom kommer denna medbestämmanderätt at utökas betydligt. En analytiker skriver:
Co-decision procedure will become the rule. This way the scope of authority of the European Parliament will expand greatly to the areas such as intellectual property, energy, and social security .
Även budgeten måste godkännas av EP. I praktiken måste EP, Rådet och Kommissionen vara överens om alla förslag, annars faller de. EP är alltså en viktig aktör i den europeiska lagstiftningsprocessen. I sammanhanget skall nämnas att konstitutionsförslaget förutser en starkt utvidgad användning av kvalificerad majoritet i rådet, dvs. enskilda länders möjlighet att lägga in veto kommer att kraftigt begränsas.
Nu är det ju så att det ingalunda är fråga om några teoretiska formaliteter eller spetsfundigheter som avhandlas i Bryssel och Strasbourg. Antagen europeisk lagstiftning måste införas av medlemsländerna antingen man gillar den eller inte. Som aktuella exempel kan vi nämna den diskussion av konsumentskyddet som pågår och som troligen kommer att innebära att detta utformas enligt helt andra principer än vi är vana vid i Sverige. Alkohollagstiftningen är kanske det tydligaste exemplet. Ett annat aktuellt exempel är den lag om upphovsmannarätt som vi tidigare diskuterat på dessa sidor.
Det har alltså stor betydelse vem vi röstar på i EP-valet. Parlamentarikerna har ett avgörande inflytande på EU:s lagstiftning och budget. Om exempelvis rådet med kvalificerad majoritet går emot något som Sverige anser ligga i sitt intresse, måste fortfarande EP godkänna förslaget i fråga för att det skall bli genomfört. Våra parlamentariker kan agera där även om Bosse Ringholm eller Ann Christin Nyqvist blivit överröstade i rådet. Alternativt kanske Sveriges regering driver en linje som Du inte gillar. Din representant i EP borde då agera i enlighet med Dina intressen oavsett vad Bosse sagt.
Vi borde alltså ha rätt att få veta vad kandidaterna står för, vilken politik de tänker stödja och hur de kommer att agera i de principiella frågorna. Dessutom har vi rätt att kräva att de valda ledamöterna arbetar hårt, gör rätt för sina generösa arvoden, deltar i utskotts- och kommittéarbete samt står i kontakt med sina nationella väljare. Praktiskt taget inget av detta är för handen idag!
Regeringen har inget intresse av att stärka parlamentets vikt genom högt valdeltagande och kvalificerade kandidater som skulle kunna bli en effektiv motvikt till rådskonstellationerna. Göran Persson har ju också uttalat sig i föraktfulla ordalag om EP. De nationella politiska partierna har inte heller något sådant intresse eftersom ett starkt EP minskar de nationella parlamentens roll och inflytande. Därför skickar man också gärna obekväma, fast kanske litet färgstarka, parlamentariker till Bryssel och Strasbourg.
De nationella parlamenten begränsade roll i EU:s lagstiftning är ett allvarligt demokratipolitiskt problem. Det skulle visserligen kunna lösas ganska enkelt genom att kommissionen blev parlamentariskt ansvarig inför ett EP med två kamrar, en folkvald och en utsedd av de nationella parlamenten. Men då skulle vi har kommit en bra bit mot ett United States of Europe som ju alla good guys (och gals) är emot - varför undandrar sig krönikörens bedömande. Så vi lär få leva med detta problem ett bra tag.
Bristande demokratisk legitimation (=lågt valdeltagande) och okvalificerade kandidater i EP är de politiska etablissemangens sätt att försöka behålla kontroll och inflytande över den europeiska integrationsprocessen. Men det är dömt att misslyckas eftersom EU-fördragen trots allt ger EP stora befogenheter som med säkerhet kommer att utnyttjas av dem som genomskådar processen. Inte minst gäller detta lobbyister och företrädare för speciella intressen som vet hur man påverkar EP: Och när Vivendi sätter in sina resurser hjälper det inte mycket vad våra miljöpartister och kommunister skulle ha tyckt i industrikommittén om de hade varit närvarande. Varför inte välja någon som vet vad som verkligen står på spel?
Men även om vi lämnas i sticket av politiska partier och media bör vi inte reagera genom att låta bli att välja. Då blir det bara värre. Vi får försöka följa vårt sunda förnuft - i visa fall fungerar det ganska bra.
Det här hjälper väl inte Skeptikern och långt blev det också. Förhoppningsvis kanske någon nappar och drar igång en diskussion innan det är för sent.
Not: EU-institutionernas websidor är notoriskt svårtillgängliga och svårnavigerade och kräver grundliga förkunskaper om man skall hitta fram till den information man vill ha. Europaparlamentets website ger dock en del upplysningar om dess organisation och befogenheter.
Budgetfight i Bryssel
EU-Observer berättar idag att Sverige och Holland tagit ett initiativ som t.o.m. går längre än "vägrarfronten" när det gäller att skära ner de framtida utgifterna för EU:s regional- och strukturpolitik. ( De nämnda två länderna plus England, Tyskland, Österrike och Frankrike kräver att den framtida EU-budgeten skall begränsas till 1 % av BNI. F.n. är det s.k. taket satt till 1.24 % men budgeten har hittills aldrig kommit upp till denna nivå). Förslaget innebär att nuvarande regelverk för strukturpolitiken skall tillämpas strikt vilket skulle betyda att ett stort antal regioner i nuvarande medlemsstater -däribland Tyskland- omedelbart skulle förlora sitt regionalstöd. (Kommissionen har däremot föreslagit en ganska generös utfasning av stödet till dessa regioner.) EU-Observer skriver:
A source close to the Swedish government said that if current member states were to fund their own poorer regions after enlargement, then the budget could be capped at one percent without touching any other categories of spending.
Märkligt nog är denna välinformerade källa inte Euroblog även om det skulle kunna ha varit det. Vi påpekade nämligen precis samma sak i en artikel i februari då Kommissionen hade lagt sitt förslag för EU-budgeten framtida utveckling. Intressant är att en utformning av regionalpolitiken i enlighet med det svensk-holländska förslaget förmodligen skulle innebära att också Sverige förlorade sitt regionalstöd som då finge finansieras över den nationella budgeten. Alla övriga nämnda länder, utom Nederländerna, skulle också förlora stöd som nu utgår.
Statsfinansiellt men även samhällsekonomiskt lär den "åternationalisering" som krävs av de två länderna vara en bra affär. Däremot bäddar det för inrikepolitiska konflikter: allt som skall finansieras via statsbudgeten blir utsatt för hård budgetprövning och prioriteringar medan utgifter som finansieras via Bryssel bestäms av ett fristående regelverk som de nationella myndigheterna inte kan göra så mycket åt.
Euroblog anser däremot inte att de besparingar som otvivelaktigt kan göras genom det svensk-holländska initiativet automatiskt skall gå till budgetnedskärningar. Det finns många områden som behöver stödjas för att accelerera integrationsprocessen i Europa och stimulera tillväxten i enlighet med idéerna bakom Lissabonprocessen. Unionens inre och yttre säkerhet behöver också förstärkas ordentligt. Som vi påpekat i den ovannämnda artikeln kunde en hel del av en mera expansiv politik på sådana områden direkt komma svenska företag och institutioner till godo.
Kryphålsnot: Teoretiskt sett skulle det finnas möjligheter för Sverige och andra att få behålla sitt regionalstöd även om man minskar ner utgifterna på det sätt som föreslagits. De kriterier vi diskuterat gäller nämligen inte för speciellt utsatta regioner som t.ex. "glesbygd", "arctic regions", "highlands and islands", "départements d´outre mer" osv. Den politiska möjligheten att få igenom detta samtidigt som man skär bort regionalstödet till medelhavsländerna, Portugal, Irland m.fl. kan dock jämföras med en snöbolls i den dåliga platsen.
Pteromys volans
Såvitt våra intensiva efterforskningar har funnit är nedanstående notis alldeles sann. Djuret ifråga är en Pteromys volans, som ni kan läsa om här eller på svenska här. Speciellt gäller:
Pteromys volans have a membrane that extends between their fore- and hind limbs. Unlike some other species of flying squirrels,
Pteromys volans do not have a membrane between their hind limbs and the base of their tail. Their limbs are relatively short and thick and their hind feet are significantly larger than their forefeet.
EU-kommissionen, och speciellt Margot Wallström, har surnat till ordentligt och hotar att dra Finland inför domstol för att man underlåtit att skydda denna ekorre på det sätt som ingår i acquis communautaire.
Nu kan man ju småle åt det här precis som åt det maltesiska örnmordsförbudet. Men om man tänker efter: är det inte bra att det finns en överstatlig instans som bekymrar sig om sådana här saker? Som den eventuelle läsaren sett har er krönikör just besökt en utställning av landskapsmåleri från 15 - 1700-talet. På en del av bilderna fanns avbildningar av levande dronter - de fanns då men inte nu längre. Heja Margot!
Uppdatering 04 04 05. Professor Alf Rehn ("Nasty scholar") berättar i ett mail att flygekorren kräver orörd skog och är lättstressad. Tidvis har den blivit en symbol för strävan att skydda utrotningshotade arter i Finland. Vi håller tummarna för den lille gynnaren.
Uppdatering 04 04 03. I dagens upplaga av Europolitix har den svenska flaggan bytts ut mot den rätta blå-vita.
Försenat aprilskämt?
Europolitix är en daglig nättidning med nyheter om EU och konkurrerar med högklassiga European Voice som dock kostar pengar. Vi har funnit Europolitix förhållandevis välunderrättad och aktuell men spärrade upp ögonen inför nedanstående notis i dagens (2/4) upplaga.
Finland in the dock over squirrel neglect
Brussels is sending Finland to court for its neglect of the flying squirrel, it emerged on Friday.
Helsinki has been ignoring EU habitat laws which would protect the rare rodent, and the European Commission has decided to refer it to the European Court of Justice (ECJ) for this oversight
Hela idén verkar ju försenat aprilskämt, speciellt i kombination med den svenska (!) flaggan men "Friday" som omnämns är ju onekligen den 2 april.
I samma notis sägs följande:
Finland and Sweden have also both been sent final written warnings or 'reasoned opinions' ....over their failure to clean up urban sewage, leading to pollution of the Baltic and Bothnian seas.
Vi får vid tillfälle försöka reda ut detta. Om någon läsare under tiden vet något om Finlands flygande ekorrar, hör gärna av er. (Peter Löfgren?, Alf Rehn?)
Intåg i Bryssel
Gezicht op Brussel/Vue de Bruxelles. Adriaan F. Baudewijn, 1644-1711
Från utställningen: Die flämische Landschaft 1520 - 1700, Kunsthistorisches Museum, Wien
