|
Dagens nyheter så att säga I dag har Dagens Nyheter vaknat till och har en artikel om de villkor för att Turkiet skall få börja förhandla med EU som det holländska ordförandeskapet sitter och snickrar på. Euroblog berättade om detta redan igår i ett inlägg baserat på tidigare publicerade pressuppgifter. Däremot hade vi missat nyheten om att LUF är argt på Pagrotsky därför att han tänker kröna Stockholms Lucia. ("En del av kulturarvet" - originalton Pagrotsky.) Vi trodde först att "L" betydde "Landsbygdens" men det visar sig att det står för "Liberala." Det får oss omedelbart att tänka: Birgitta Ohlsson och sedan Surt, sa' räven om... nej usch så elak får man inte vara ens på Ordet. Dagens sorgligaste blognyhet: Gudmundson lägger av! Det har avtecknat sig sedan en tid men det är sorgligt att det skulle bli så.
Not: Ovanför DN:s artikel står det "publicerad 29 november" men vi är beredda att ta (ett milt) gift på att den inte fanns i gårdagens nätupplaga.
|
|
La plume de ma tante Ca 2 meter ner på Det Progressiva USA uppträder Alicio i en kommentar och rättar till ett skrivfel: Det heter “Nom de Plume” inte plum Alicio talar alltså franska! Det verkar skumt, tycker vi. Men om han vore en agent provocateur i Chiracs sold skulle det förklara mycket av det han skriver.
|
|
An Iceland Odor: IV Långt efter alla andra har vi lyckats plåga oss igenom The da Vinci Code. Länge verkade det som vi hittat ett verk jämbördigt med Joyce's Ulysses eller Ayn Rand's Atlas shrugged, i den meningen nämligen att vi trots upprepade försök aldrig lyckats ta oss igenom dessa böcker. Men till slut slank vi ut på sidan 593. Er krönikör har länge velat bli bestsellerförfattare. Vi hade stora förhoppningar på vår livsledsagarhandbok En var sin egen Dr Phil men kanske det går snabbare att skriva ihop någonting i stil med koden. Vi kanske rent av hinner vara med i NaNoWriMo tävlingen som så många kollegor? Vi samlar ihop litet turistbroschyrer, Dan Brown, nånting vi en gång skrev om ryska revolutionen, en citatsamling, en fransk ordbok och ställer in Google på "100 resultat per sida". Sen är det bara att dra igång:
Hide a convicted! Chapter 1 It was a dark and misty morning. Parliamentary librarian Erik Stattin jumped off his Scott Sportster Limited at the corner of Västmannagatan and Storkyrkobrinken, the small Stockholm street between the House of Nobility, built 1641 – 1672 by Jean de la Vallée, and Storkyrkan...Little did he know the fateful events that he would have to go through before the foggy autumn day had come to its tragic end...Läs hela den spännande romanen här:!
|
|
Danslärarens återkomsts återkomst Den som eventuellt är intresserad av detta inlägg ombeds att först läsa inlägget Postpåskpost på Ordet i april 2004. Annars blir det nog ännu svårare att förstå.
Med spänning öppnade vi paketet med videotapen från Sverige där en vänlig släkting spelat in de två delarna av den svenska förfilmningen av Mankell's Danslärarens återkomst. Tidigare i år hade vi sett en österrikisk inspelning som vi tyckte var rätt bra och framför allt intressant eftersom det var tyska och österrikiska skådespelare som spelade svenskar, huvudsakligen i äkta svensk miljö. Vår uppfattning var att man lyckats träffa ganska rätt. Hur fel hade vi inte. Avsikten är inte att recensera den svenska filmen här. Det får räcka med att påpeka att när allting kört ihop sig i slutet av andra avsnittet och man fullständigt tappat alla trådar löste man det på klassiskt sätt genom ett våldsamt skjutande mitt ute i skogen. Oklart vem som sköt på vem, men sköts gjorde det och när alla skotten var slut var en av mördarna oskadliggjord. Många frågor fick aldrig något svar: Vad hände med Hereira? Vad hände med den hemliga organisationen? Vem (vilken eller vilka personer) hade egentligen mördat David Andersson? Om det var skinnskallarna undrar man varför de arrangerat en så raffinerad korsfästelsescen. Av någon anledning hade svenskarna flyttat handlingen till Södertälje och "Järbo" (utanför Sandviken?). Vi antar att det blev billigare än att åka till Borås och Sveg. Genom att ta bort den härjedalska dimensionen förlorade man emellertid den skrämmande ödslighet som i den österrikiska versionen fick en att känna att här smyger verkligen ondskans makter omkring bland tallarna. Den österrikiska filmen var klart bättre: stramare, mera spännande och med ett mycket högre tempo. Men det mest intressanta är den Sverigebild som tecknas i de båda versionerna. Den svenska versionen inleds med kvinnomisshandel, polismisshandel och en liten flicka som klär ut sig till "farbror". Helt ovidkommande för handlingen naturligtvis, men ett slags religiös inkantation på samma sätt som muslimer åberopar Allah och Mohammed och hinduer elefantguden Ganesha före ett offentligt framträdande. Man avger en trosbekännelse: vi har de rätta åsikterna, vi vet vad som är viktigt, nu går vi vidare. Må våra respektive gudar hålla handen över oss. Och det hjälpte också. Huvudpersonen, polismannen Stefan Lindmann bär sina nerver utanpå pullovern, skriker åt folk och bär sig allmänt obehärskat åt. Lindmans sambo är oförstådd och allmänt övergiven. Och Veronika: där den österrikiska versionen hade en verkligt skrämmande, skärpt, livsfarlig nazistagent i businesskostym från något ledande modehus hade den svenska ett slags töntveronika i mysiga koftor som, helt oförmögen att skrämma ens en Håkan Jaltung, på sin höjd skulle ha dugt till att servera kaffe på en centerpartistisk stämma. Och hela tiden och överallt: tjenslena, tjenslena, tjenslena... När vi såg den österrikiska version tyckte vi att den gjorde ett bra och för en svensk ganska roande porträtt av svenskar och svensk vardag låt vara i ett kriminellt sammanhang. Detta trots att man talade tyska. Sedan vi sett den svenska versionen förstod vi hur fel detta var: Tobias Moretti's Stefan Lindman hade lika mycket gemensamt med Jonas Karlssons (?) som Sven-Göran Eriksson med Tommy Söderberg. Eller James Bond med Austin Powers. Övriga medverkandes sätt att umgås: professionellt, nyktert i ena fallet, tjenslena utanpå träningsoverallen i det andra. Skildringen av familjelivet - det som krävdes för att föra berättelsen framåt i det ena fallet, utmålandet av Lindman som en knöl för att han jagar bovar i stället för att gulla med sin sambo i det andra. Säkert ligger den svenska versionen betydligt närmare verkligheten. Fast varför man måste få en lektion i politisk korrekthet bara för att man vill se en kriminalhistoria är lite svårt att förstå. För en utomstående. En roande detalj var att den österrikiska versionen var full med Volvobilar. Alla, snälla som elaka, körde Volvo. Den svenska versionen hade däremot bara en Volvobil om vi räknade rätt. Det var väl också det korrekta sättet som inte kunde reta någon. Utom Volvo möjligtvis. Fast Lena Granhagen var bra. Det är några år sedan hon spelade Baby Doll tillsammans med Rune Ek och Stig Grybe i Uppsala. Men Bibi Anderson var också bra.
|
|
Vovvov! Ni har väl inte läst tidningen idag, hoppas vi. I vart fall inte nätupplagorna. I så fall har ni antagligen drabbats av ett virus i vart fall om ni använder IE. Det har en av våra flitigaste bloggare hört ryktas. När hon inte får sina misstankar bekräftade blir hon förståeligt nog upprörd över tidningarnas nonchalans: För är det så borde de i rimlighetens namn informera sina besökare om detta, så att besökarna har en rimlig chans att kolla om de blivit smittade Sättet att resonera påminner litet om hur de amerikanska myndigheterna inte kunde bevisa att terrorister och irakier inte hade mötts i Prag före den 11/9. Alltså fanns det naturligtvis en möjlighet att de hade gjort det! Vi skrev om detta under rubriken The curious incident of the dog in the nighttime. The evil is in the eye of the beholder: Vi har kollat källorna till larmrapporterna från Det Progressiva USA resp. Dan Gillmor om den store satans planerade attacker mot "den gamla socialismen" och tänkte skriva om det men what the heck... Om Redmond inte är skyldiga till just det här har dom säker några andra otäckheter i kikaren.
Rättstavningsnot: Vi vill påpeka att vi följt TT:s språkregler (ursäkta Alicio) vilka vi tidigare uppmärksammat och stavat mörkrets furste med liten bokstav. Aftonbladet, däremot, stavar med stort S. Då kan man ju dra sina slutsatser.
|
|
Traktat om toleransen När vi tolererar någon eller något innebär inte det att vi säger: jag är så storsint att jag tillåter Dig att vara afrikan, utlänning, muslim, handikappad osv. och jag tänker inte bråka om saken? I Dåligt Sällskaps arkiv, 2002 07 17
I ett av de allra tidigaste inläggen på den då nya bloggen I Dåligt Sällskap tog vi upp två understreckare i SvD som behandlade några böcker där toleransbegreppet spelade en central roll. Sociologen Zygmunt Bauman menade i Community. Seeking Safety in an Insecure World att multikulturalism i praktiken är lika med rätten till likgiltighet. Den frihet man tillerkänner andra bottnar i att man dels inte bryr sig om dem, dels inte vill att någon annan skall lägga sig i vad man själv håller på med. ”Enligt Bauman är multikulturalismen först och främst en ideologisk överbyggnad till likgiltigheten” skrev Merete Mazarella i SvD, i juli 2002. En tolerans som i själva verket är likgiltighet passar mycket bra in i den förhärskande abdikationsideologi som blivit den logiska konsekvensen av den libertarianska ideologi som idag mer eller mindre uttalat omfattas av de flesta aktörer i det västerländska –men speciellt det svenska- samhället. Att aktivt ta ansvar för familj, elever, kunder, anställda, medborgare, skattebetalare osv. är jobbigt och besvärligt och leder ofelbart till angrepp från det ”liberala” etablissemanget. Bättre då att låta utvecklingen ha sin gång – vi tolererar det som sker vilket placerar oss i en moraliskt upphöjd position och i angenämt åtnjutande av välsignelser från etablissemangets opinionsmullas med Hayek, Friedman, Becker och Ayn Rand som sina heliga skrifter. Eller möjligen Robert Emellertid leder denna tolerans-likgiltighet-ansvarsabdikation också till sådana fenomen som att offentliga medel används till att stödja kommunistiska revolutions- och våldsideologier eller att offentliga lokaler upplåts till högerextremistiska organisationer. (”Dom driver ju EMU-kampanj som så många andra partier och organisationer” som en poliskommissarie på Söder sade om Nationaldemokraterna i juli 2003.) Då vrider sig libertarianerna naturligtvis litet på sig men glider elegant undan genom att påpeka att det ju är socialistiska och regeringstrogna organ som står för friheten här. Då kan det ju aldrig bli bra. I've been Ayn Randed, nearly branded Communist 'cause I'm left-handed Denna form av tolerant likgiltighet verkar bli alltmer förhärskande. I en intervju i österrikiska die Presse hävdade professorn i islamologi vid universitetet i Göttingen, Bassam Tibi, att man i Europa har en naiv och blåögd syn på islamismen i Europa: Naiviteten säger sig vara tolerans men i verkligheten handlar det om likgiltighet. Den europeiska uppfattningen av ett multikulturellt samhälle är: godtyckliga värden – allt är tillåtet. Men europeiska värden som mänskliga rättigheter eller demokrati är så värdefulla att de måste försvaras…Den dialog som förs mellan européer och islam vilar på missuppfattningar och västligt önsketänkande. Den är värdelös för konfliktlösning eftersom själva problemen alltid sopas under mattan. (egen översättning) Vi erinrar oss i sammanhanget Salam Karans artikel Dubbla budskap i moskén och den mjäkiga debatt som följde. I Österrike erinrar vi oss om hur ledaren för det muslimska trossamfundet för ett antal år sedan vägrade att ta avstånd från mordhotet mot Salman Rushdie. Även här fick detta passera i toleransens namn. Vi tar oss friheten att återigen citera oss själva från år 2002: Att tolerera någon eller något innebär väl ofta vad man på engelska kallar condescend, dvs. jag sänker mig ner till Din nivå…Verklig "tolerans" bör väl innebära att man redan från början och utan att tänka på saken befinner sig på samma nivå som den man "tolererar"? Men om vi är på samma nivå har vi också möjlighet att säga ifrån när vi tycker att någonting är felaktigt utan att för den skull vara överlägsna. Modet att säga ifrån saknas emellertid i stor utsträckning i dagens samhälle eftersom vi är rädda att klassas som intoleranta. Mazarella skriver att enligt Bauman, som citerades inledningsvis, är sådan tolerans i grund och botten bara en variant av rasismen och den leder till att världen består av olika ghetton som bedriver åsiktstvång inåt, mot de egna medlemmarna, samtidigt som de ger blanka den i alla andra -med mindre det uppstår intressekonflikter som leder till öppen konfrontation. Och den konfrontationen blir minst av allt ’tolerant’ – då tas ’dialogen’ definitivt över av jihadistiska självmordsbombare och pyromaner som bränner ner moskéer.
Not 1 Titeln till inlägget är stulen från ingen mindre än Voltaire som 1763 - 1765 författade en pamflett med detta namn som inlaga i en rättssak. Huvudsakligen består traktaten av en föga övertygande argumentation för att tolerans mot oliktänkande är en en naturlig egenskap och att praktiskt taget alla samhällen i historien styrts av denna princip dvs. Voltaire ägnar sig åt att bortförklara uppenbara avvikelser från toleransen, såsom förmenta religionskrig, martyrskap m.m. Herbert Tingsten menar emellertid i sitt förord att boken "verksamt bidragit till att ändra det andliga klimatet inom stora västerländska kulturgrupper." Not 2 I've been Ayn Randed... ja ni vet va'? A Simple Desultory Phillipic, Paul Simon, 1966. Not 3 Bassam Tibi är ingen vanlig islamofob. Han är född i Syrien och själv sunni muslim och, som sagt, professor i Göttingen med ett stort antal skrifter om arabisk nationalism och islam. I en artikel i die Zeit beskriver han hur begreppsförvirring och okunskap format den nutida västeuropeiska bilden av islam: Selige sind die Belogenen (ung. Saliga är de vilseförda, dvs. vi). Not 4 Det var gudmundson som återerinrade oss om Salam Karans artikel.
|
|
Hans Jürgen torkar skidor Den gode Alicio fortsätter att sprida sitt något entoniga budskap borta på högerkanten. Det är oftast beklämmande men någon gång kan det faktiskt locka till ett småleende. En av Alicios viktigaste källor, förutom Bildzeitung, är ju den amerikanska hatbloggen Little Green Footballs som, enligt Alicio, har bjudit på en översättning av en artikel ur der Spiegel om hur illa Joschka Fischer blev behandlad i Kairo. Detta i motsats, tydligen, till Göran Persson som uppenbarligen fick en preferentiell behandling av "de arabiska diktatorerna." Vi rev oss i huvudet när vi läste följande ur LGF: automatiska översättning: "the security forceses closed the straight gate. 'it is past' called it the Germans too. In the delegation were also SPD Secretary-General Klaus Owe Benneter and the 82-jaehrige, earlier Middle East-assigned Hans Juergen wiping new ski." En märklig sysselsättning för den 82-årige Hans Jürgen, speciellt med tanke på omständigheterna. Tittar vi efter i der Spiegel ser vi dock att det rör sig om den förre Mellanösternspecialisten Hans-Jürgen Wischnewski! Jaja, så det kan bli. Joschka tog det emellertid som vanligt coolt. "Det viktigaste är själva gesten" menade han. Vi tycker oss märka att Alicio i sitt bloggande delar denna uppfattning. (Ni som klickade på länken till Bildzeitung, har ni kommit tillbaks nu? Ni missade inte mycket.)
Not: Alicio påstår att der Spiegel skriver att "arrangörerna gav prioritet till de arabiska diktatorerna." I själva verket skriver tidskriften: "Gäste aus islamischen Ländern" vilket naturligtvis betyder "gäster från islamiska länder." Men vi förstod piken, fast den var fin.
|
|
(Se också två uppdateringar efter inlägget) Ur askan i elden? Justitieminister John Ashcroft har fått avgå. Det Progressiva USA skriver Han var en religiös fanatiker som har gjort mer för att inskränka de mänskliga rättigheterna i USA än någon annan justitieminister i USAs historia. Den föreslagne efterträdaren, Alberto Gonzales, var den man som legitimerade användandet av tortyr i Irak. Den här artikeln ur Newsweek skildrar kampen mellan State Department och Vita Huset i denna fråga. En juridisk rådgivare i Vita Huset hade föreslagit långtgående lättnader i förbudet att använda tortyr. Colin Powell gick i taket och en av hans rådgivare påpekade att "In previous conflicts, the United States has dealt with tens of thousands of detainees without repudiating its obligations under the Conventions," ... "I have no doubt we can do so here, " Gonzales gav inte med sig utan svarade: "The nature of the new war places a high premium on other factors, such as the ability to quickly obtain information from captured terrorists ..."In my judgment, this new paradigm renders obsolete Geneva's strict limitations on questioning of enemy prisoners and renders quaint some of its provisions." Så talar alltså Robert Kennedy's nutida efterföljare.
Not 1: Länken till Newsweek's artikel via Tom Tomorrow på This Modern World. Not 2: It runs in the family... Det är litet intressant att den tjänsteman i Utrikesdepartementet som blev 'skräckslagen' heter William Howard Taft IV. Den förste W.H.Taft var USA:s president 1908-1912, han ansåg bl.a. att föregångaren Th. Roosevelt hade utnyttjat sin makt alltför hårt: "He once commented that Roosevelt "ought more often to have admitted the legal way of reaching the same ends." Hans son, Robert Alphonso ("Bob") Taft var senator och försökt tre gånger bli nominerad till republikansk presidentkandidat. 1946 var han på väg att lyckas. Helt oprovocerat uttalade han sig emellertid om den juridiska basen för Nürnbergrättegångarna vilken han ansåg vara svag. Han sade bl.a: "even at the end of a frightful war, we should view the future with more hope if even our enemies believed that we had treated them justly." Taft förlorade nomineringen till guvernör Dewey som sedan förlorade valet mot Truman. Om allt detta kan man läsa i John F. Kennedy's bok Profiles in Courages. Ni får säga vad ni vill men det var bättre förr.
Uppdatering 04 11 12. Det blir ännu värre. Hos Det Progressiva USA (där varken kommentarer eller trackback verkar fungera f.ö.) hittar vi en artikel med rubriken A Record of Injustice . Läs den! Uppdatering 04 11 13. Se också Loyal to a Fault hos Slate. LÄnk via Cliopatra. |
|
Blogjam i förbifarten Det här blir en (ett?) snabbt blogjam som helt kommer att ägnas åt musik och litteratur. Vi ber därför om alla dem om ursäkt som genom förgooglingar hamnat på Ordet och som vi normalt sett skulle ha hjälpt till rätta. Det gäller bl.a. er som sökt efter:
och framför allt:
Vet ni vem det här är? Det kanske ni gör men er krönikör får erkänna att han aldrig tidigare hört talas om supermodellen Carina Jelinek som tydligen är en mycket begooglad person. Åtskilliga av dem som letat efter damen i fråga hamnade på Ordet sedan vi påstått att vi var ensamma om att länka till nobelpristagaren Elfriede Jelinek's website men fick dra oss tillbaka när vi fann att: "Steffanie och Carina hade också länkat till Jelinek's website " Det där är inte "Tante Elfi" som författarinnan ibland kallar sig. Men det verkar ju vara en rar tös. Mer litteratur: Via den sparsmakade bloggen Errata hittade vi en kulturartikel i Aftonbladet där en Maja Lundgren bl.a. skriver om en man som hos Shakespeare är beskriven sålunda: ”No man’s pie is freed/ from his ambitious finger”.
Givetvis kan den klåfingriga lika gärna vara en kvinna.
Givetvis. Skönt att någon fortsätter att ta den politiskt och feministiskt helt omöjlige Shakespeare i örat. Om tidigare försök i genren liksom ett eget blygsamt bidrag kan man läsa på En mera korrekt Hamlet.
Till sist citerar vi gärna vad vi fann hos Google under rubriken: Musik vid Linköpings universitet Men jag grips också av tvivel: Hur vet jag att han var det ... En mängd kunskap som vi bär med oss genom livet har vi länge sedan glömt var ... Han har grön gubbe.
|
|
Lili Marlene . Vor der Kaserne Vor dem großen Tor Stand eine Laterne Und steht sie noch davor So woll'n wir uns da wieder seh'n Bei der Laterne wollen wir steh'n |: Wie einst Lili Marleen. :|
Arte har i kväll visat Fassbinders Lili Marlene från 1981. Filmen är löst grundad på Lale Andersens biografi, sångerskan som gjorde sången känd i Tyskland men som på grund av Göbbels motvilja och sitt allmänt dåligt umgänge med judiska och subversiva element hamnade i koncentrationsläger. Lili Marlene var ju märklig såtillvida som att den översattes till en mängd olika språk och blev i sin engelskspråkiga version en favorit också på de allierades sida. Inte minst genom en av krigs- och efterkrigstidens anständigaste artister, Marlene Dietrich. Båda sidor om fronten lyssnade alltså till samma melodi och sjöng samma sång. Fassbinders film är ett romantiskt mishmash. Man kan kanske direkt säga att det är en dålig film. Ändå berör den på ett egendomligt sätt: den skildrar i dramatisk ljussättning det sista goda kriget. Det var klart vem som var ond och vem som var god. De goda vann till slut men till ett oerhört pris. Men det var värt det. Och så var det ju också. Idag utkämpas krigen mellan kristet fundamentalistiskt imperialistiska ockupationsmakter och islamiskt fundamentalistiska terrorister. Idag kämpar ett land vars existens sedan sitt grundande hotats av fientliga grannländer mot ett annat folk som stötts ut i hopplöshet och förtvivlan av grannar och det internationella samfundet. Idag kämpar regeringen i en av världens fattigaste länder mot den mest fattiga och eländigaste minoriteten i det egna landet. Et dans la nuit sombre
|
|
Heliga enfald 90 miljoner människor i USA tror inte på utvecklingsläran utan på att bibelns skapelsehistoria är bokstavligt sann. De valde Bush. "För första gången känner jag att Gud är med i Vita Huset." (Intervju i CNN igår). Religiösa ledare i Holland menar att eftersom Allah bestämmer över varje människa och vi kan inte göra något mot Allahs vilja så var också mordet på filmaren Theo van Gogh Allahs vilja och hans mördare styrd av Gud (intervjuer i holländsk teve igår). Österrikisk teve berättar i kväll att ett revben från den nyligen saligförklarade kejsar Karl har delats upp på 300 bitar som nu skall spridas över det gamla imperiet som heliga och välgörande reliker. Som vi skrev tidigare lämnades benbiten ifråga nyligen över till påven som alltså nu har delat upp den i småbitar. Efterfrågan är stor, de utvalda måste dock resa till Rom och hämta revbensbiten eftersom "man kan ju inte skicka den med posten" som en pompigt utstyrd prelat just förklarade i teve. Huruvida det t.ex. i Sverige är lagligt att fritt förfoga över döda människors benknotor vet vi inte, men vi kan tänka oss att det förstöter mot någon sorts paragraf ('griftefriden'?). Nåväl, någon större efterfrågan på reliker är det nog inte i Sverige där den förhärskande religionen ju är tron på tomtar och troll. F.ö. minst lika förnuftigt som att tro att Gud skickar sms eller att gamla revben kan bota åderbråck. Att respektera oliktänkande är en sak. Får inte rubbas på. Att däremot respektera de diverse tankar som dessa tänker är en annan sak. Det verkar dock vara omöjligt att få denna distinktion accepterad. Eller respekterad om man så vill.
|
|
I am Ennery the aight, I am
Nej inte riktigt. Vi har noterat den popularitet som diverse "tester" åtnjuter i bloggosfären ("vilken filändelse är du?"; "vilket tarotkort är du?" vilken trollgubbe ur 'Ringen' är du" osv.). Eftersom vi har ytterligt svårt att föreställa oss i dessa roller har vi aldrig deltagit i testerna i fråga. Häromdagen hittade vi dock något hos en av våra favoritbloggar, Cliopatra, som vi bara inte kunde motstå: Which historic lunatic are you? Ovan ses resultatet. Om denne herre får man bl.a. veta: Sometime Marquis of Tichfield, Earl of Portland, Viscount Woodstock, Baron of Cirencester, co-heir to the Barony of Ogle and renowned as the finest judge of horseflesh in England, you took the tradition of aristocratic eccentricity to unprecedented heights. you did not neglect discipline, forcing disobedient underlings to skate themselves to exhaustion on your subterranean skating rink
Det ligger något i det.
|
