I en debattartikel i DN 17/5  skriver tre av Stockholms borgarråd (1) med finansborgarrådet Sten Nordin i spetsen bl.a. följande: "Vi vill bevara den vackra utsikten över Mälaren och Saltsjön och vi är noga med att de värden som finns i denna knutpunkt mellan Södermalm och Gamla Stan tas till vara. Detta innebär framför allt att den föreslagna centralt placerade byggnaden norr om Södermalmstorg stoppas."

Det betyder att en stor del av de nuvarande utsikterna mot Strömmen och Saltsjön kommer att bevaras. Det är viktigt inte bara för själva Slussen utan för ett antal högt belägna gator och gränder på Söder som alltså får behålla den utsikt som (miss)Fosterförslaget ville ta ifrån dem.

Tyvärr säger man inget definitivt om den Berlinmur av byggnader som kommer att spärra av utsikten mot Gamla Stan och Mälaren när man kommer från Götgatan eller Hornsgatan. Men tydligen har politikerna lyssnat på medborgaropinionen och om den fortsätter att manifesteras kanske ett visst hopp finns även här.

Jag tyckte det var intressant när en ledande postmodernist skrev på Yimbys website om vad han kallade "Kartongsyndromet." Det intressanta var att han började ganska uppgivet: "De som demonstrerar för ett bevarande av dagens Slussen, dess ”kontraster och hemligheter, dess lager av historia” som det heter i det upprop som hyllar modernismens trafiklösning (formulerat på Konstakademien i april 2009), de kommer att få rätt "  "Kartongsyndromet" innebär, menar skribenten att arkitektskisser och presentationer i massmedia ritat in fula "kartonger" där de nya husen kommer att stå och den dumma allmänheten kan naturligtvis inte förstå att det är bara är markeringar.

Överhuvudtaget verkar det svida i själen hos stadsplanerare och politiker att allmänheten fått komma till tals. De tre borgarråden skriver emellertid "vi går vidare med full fart med förnyelsen av Slussen som knutpunkt för kommunikationer samtidigt som frågan om framtida byggnader analyseras vidare".  Det verkar trots allt ge en liten öppning. De flesta som har en åsikt i frågan vill nog ha en snabb och ändamålsenlig lösning av trafikproblemen och en ordentlig renovering. Men den som dessutom vill bevara de unika utsikterna stämplas som medlemmar av "kultureliten" som vill att folk skall få vinkeljärn i huvudet. Den ovannämnde skribenten på Yimbys site menar att det här är de historiska minnen vi tycker är viktiga. För en avvikande uppfattning se mina inlägg om Södermalmstorg resp. Ryssgården.

Det finns en demokratipolitisk fråga också i detta sammanhang: De mest "vidunderliga"  - för att använda ett ord som ofta förekommit i diskussionen  -  utsikterna kommer enligt förslaget att reserveras för ett fåtal människor som kommer att arbeta i de nya kontorshusen. (Undrar om Berg arkitektkontor har första tjing?) Hade man menat allvar med att det är en stadsbyggnads- och arkitektonisk fråga skulle man väl föreslagit byggnader dit allmänheten hade tillträde, t.ex. Operahus, museumskvarter och liknande. Den verkliga bevekelsegrunden lär väl vara att det gäller att dra in så mycket intäkter som möjligt för att i enlighet med en kortsiktig -och kortsynt- ideologi göra projektet "självfinansierande."


arkivlänk         

---

Ovanstående motto från 1968 får sin speciella relief genom att i dagens läge även de åberopade "tekniska" medierna telegraf och ljudband spelat ut sin roll för den mellanmänskliga kommunikationen.

Senare än alla andra läser jag Thomas Nydahls "En centraleuropeisk afton" en samling brev som utväxlades mellan Nydahl och Alvar Alsterdal åren 1985 till 1991, då Alsterdal dog endast 64 år gammal. Men jag är glad att jag väntade tills jag kunde läsa den långsamt och omsorgsfullt.

Boken har fått genomgående positiva och välvilliga recensioner. Ett urval finns på Tusculum Förlag som givit ut brevsamlingen, rimligtvis utan förhoppning om något större ekonomiskt utbyte. En insiktsfull reaktion finns hos Gunnar Pettersson (som själv förekommer i boken som bekant både till Nydahl och Alsterdal). Själv vågar jag inte tillägga något. Den bestående känslan är ett lätt vemod över det intellektuella - och spirituella - fyrverkeri som avspeglas i breven, den enorma beläsenheten och kunskapen om Europas alla länder och Mellanöstern, nyfikenhet inför politik, musik men också vackra damer, god mat och goda viner. Och allt detta lekande lätt, liksom i förbigående "som ett uttryck för den självklara och avundsvärda förmågan att leva ett gott liv" som en recensent skrev.

Vemod därför att något sådant knappast får förekomma i dag och om det gör det knappast blir dokumenterat och än mindre publicerat. Nydahl talar själv i inledningen om "vår egen tids utbildningssystem och (brist på) bildning" som "signifikativ och utslagsgivande."

Två citat som fångar något av bokens kärna. Bengt Anderberg skrev om Alsterdal: "Vem skall man nu fråga om Polens affärer, om antikvariaten i Amsterdam och Rabbi Loews lärda kusiner i Cernauti."  I en recension av boken skriver  Michel Ekman i SvD: "Det hat som finkulturens fiender ibland uttrycker kan se ut som avund, en frätande misstanke om att de går miste om nöjen som öppnare, kunnigare och mer bildade människor erbjuds."

På ett föredömligt sätt har Thomas Nydahl försett boken med korta fotnoter som upplyser om personer och företeelser som omnämns i boken men som möjligen inte är så kända för nutida läsare. En anmälare skrev att ett möte med Alsterdal fick henne att "känna sig intelligentare än man är."  Det gäller också när man läser denna bok.


arkivlänk         

---