Sigrid och Marie hade redan skiftande öden ute i världen bakom sig  när de lärde känna varandra  1917 när Marie bodde i Torneå och Sigrid i Haparanda.  Under ett antal år med världskrig och revolution var gränsorter som numera sjunkit in i glömskan som Haparanda, Torneå och Karungi europeiska brännpunkter. Jolo berättar i "...och deras fall blev stort !" (1961) om hur den ryska änkekejsarinnan med uppvaktning kom till Karungi för att klareras om till den ryska spårvidden. En annan dag kom Lenin i sin berömda plomberade vagn(1) för sätta igång Oktoberrevolutionen. "Diplomater, spioner,  flyktingar och utväxlade krigsfångar strömmade dessa år genom Torneå och Haparanda."(2)

Men tiden i nordmarkerna fick ett dystert slut för de båda svenskfödda damerna. Maries man sköt sig av fruktan för att bli utlämnad till bolsjevikerna i Petrograd. Sigrids man lämnade henne för att ansluta sig till någon av de antibolsjevikiska arméerna och hördes aldrig av igen. Det var naturligt att de båda krigsmärkta svenskorna återknöt bekantskapen när de kom till Stockholm 1918.

Genom sitt jobb som maskinskriverska fick Marie kontakt med två nyanlända flyktingar från Ryssland. Hon sammanförde dem med Sigrid och det dröjde inte länge förrän damerna och de charmerande  herrarna, av adlig härkomst och med fina militära titlar, började leva tillsammans. Den villa i Norrviken som Sigrid och hennes man köpt under lyckligare dagar kom då väl till pass.

Därmed hade kärnan bildats i den beryktade  "Ryssligan" som skulle injaga skräck och bestörtning  hos hyggliga svenskar under ett antal år och ge upphov till en -dittills- makalös antirysk och antiflyktingskampanj i svenska media och i svensk opinion. Ligans huvudkvarter och huvudsakliga brottsplats blev den s.k. "Ryssvillan" i Bollstanäs, Norrviken, strax norr om Stockholm.


Sigrid Ronkonen, Marie Potulov,  Mohammed Beck Hadjetlaché och Michail Ettinger(3) samlade omkring sig ett dussintal vinddrivna flyktingar, de flesta miserabla och förvirrade existenser men också respekterade f.d. militärer, bl.a. en general de Gysser, dennes två söner och sextonåriga dotter Dagmar.

Alla inblandade var helt beroende av och underkastade Hadjetlaché som var en karismatisk figur och en ledarnatur. Enligt egen uppgift var han född i Turkiet på ett stort gods från vilket familjen som muslimer (Jolo skriver tidsenligt "muhammedaner") fördrivits. Han hade uppfostrats i furstefamiljer, genomgått militär utbildning, avancerat till överste i berömda kosackregementen och utmärkt sig i kriget mot Österrike 1915. Han var fanatisk antibolsjevik och hade på order av motståndsrörelsen
grundat Den Militärt Organiserade Gruppen till vilken medlemmarna fick svära vid sitt liv. Brott mot eden innebar att man, som det uttrycktes i det edsformulär som alla tvingades skriva under, var "hemfallen till den grymmaste död."  (Se bilaga 1)

Hadjetlachés ursprungliga plan var att göra ett överfall på den ryska legationen i Stockholm till vilken han förmodade att bolsjevikerna fört över stora penningsummor och kanske t.o.m de ryska kronjuvelerna. När detta tedde sig orealistiskt beslutade man att i stället kidnappa kända bolsjevikagenter, ställa dem inför en "domstol" i villan i Norrviken och beslagta deras tillgångar. Tre personer föll offer för denna plan och ligan kom över avsevärda tillgångar i reda pengar. Domen var givetvis döden, offren ströps och sänktes i jutesäckar i Norrviken.

Avrättningarna var makabra historier där Hadjetlatché själv och, märkligt nog, den moderliga Sigrid var speciellt aktiva.

Tack vare uppmärksamma vittnen och tidigt polisanmälda försvinnanden och underlättat av ligans amatörmässiga tillvägagångssätt lyckades polisen snabbt gripa de ansvariga. Rättegången 1919 blev mycket uppmärksammad och omskriven. Under förhandlingarna kom det fram att Hadjetlatché skickat merparten av bytet till sin hustru i Paris och inte till den tsarryska motståndsrörelsen. Det fick så gott som samtliga andra medlemmar att vända sig emot honom eftersom de varit övertygade om att de kämpat för ett fritt Ryssland men upptäckte att de blivit grundlurade av en simpel rånmördare.

Hadjetlatché var den sista person som dömdes till döden i Sverige men domen förvandlades till livstids fängelse. Han bröt snabbt samman och avled 1929 på Långholmen. De övriga fick förhållandevis milda domar. Någon kom undan helt genom att fly ur landet.

---