En vandring runt Bisamberg tar oss igenom en ganska förfallen Kellergasse. Men en källare är välvårdad, blommor utanför och en dam står och sopar bort de första höstlöven. Vi kommer i samspråk om vin och höstens skörd. Den vänliga damen bjuder in oss och visar den prydligt underhållna källaren som hon ärvt av sin mor som i sin tur fått den från sin mor. Men nu, förklarar hon, har hon källaren kvar enbart för att se till att något av den urgamla vinodlarkulturen i området bevaras. Man märker att hon, med rätta, är stolt över sin insats.

När hon hör att vi kommer från Sverige blir hon förtjust. Det visar sig att hon har släktband i landet och ofta besökt Stockholm. Hon berättar att när hon för ungefär trettio år sedan för första gången kom till Stockholm blev överförtjust: här hade man rent och fint, här fanns det t.o.m en tunnelbana och en fungerande kollektivtrafik.  Men med tiden blev hon alltmera besviken: kladd och klotter överallt, smuts och "man ser nästan inga svenskar bara utlänningar." Nu vill hon inte längre resa till Sverige. Och det är likadant i Österrike tillägger hon. Överallt utlänningar som inte vill arbeta och som lever på bidrag och brott. När vi påpekar att vi också är utlänningar skrattar hon gott och säger att vi förstår nog vad hon menar, det är alla dessa turkar och jugoslaver hon tänker på. Dom arbetar inte och lever på alltför generösa bidrag. När vi försiktigt menar att det kanske inte är så enkelt att skaffa ett arbete skakar hon på huvudet: varför skulle de arbeta när de lika gärna kan leva på bidrag.  Vi ser till att föra över samtalet på vinodlingen igen.

På söndag går Österrike till val. Det s.k. FPÖ som  utlöste en EU-boycott av Österrike när man lyckades bli näst största parti år 2000 kommer nu att bli landets tredje största politiska kraft. Den enda möjligheten att undvika deras  deltagande i en ny regering ligger väl i en nyupplaga av koalitionen mellan konservativa och socialdemokrater vilket vore ytterst impopulärt bland befolkningen som gått till nyval  på grund av att en sådan koalition just spruckit.

Ledarskiktet inom FPÖ, speciellt partiledaren, är det lätt att tycka illa om. Hans kontakter med högerextrema och bruna krafter liksom med Burschenschaften uppskattas säkert bara av en liten del av ewiggestrige. (YouTubeklipp visare hur han tas emot med Hitlerhälsningar av ungdomar vid sina valmöten). Hans pinsamma försök att vinna ungdomen för sig genom discobesök, rapsång och att uppträda som superhjälte i en tecknad serie finner nog inte heller någon större anklang vare sig bland unga eller äldre utan ter sig huvudsakligen löjligt.  De väljargrupper som kommer att lyfta honom till en maktposition är i stället  hundratusentals "vanliga"  människor som damen vi just mött som tolkar hans slogans  efter sina egna föreställningar: "Österrike först"; "Det gäller barnen i Österrike"; "Nu gäller det oss österrikare" ¹ påspätt med "skicka hem asylantbedragare." Och inget Turkiet  i EU förstås. "Wien får inte bli Istanbul."²

Så de som kommer att föra fram de postfascistiska partierna till maktställning är inte skinnskallar som skriker heil, inte bemössade Burschenschaftler som drömmer om restitution från Tjeckien och Slovakien och defintivt inte de nyligen röstberättigade 16-åringarna som naturligtvis inte är så dumma att de röstar på en gammal farbror (36 år) som leker rockartist. Det är snälla personer i yngre medelåldern som håller rent framför dörren och som vårdar traditioner och gammal folkkultur. Eller som åker till jobbet varje morgon för att försörja sig själva och sin familj och detta i ur och skur och som aldrig har råd att sjukskriva sig eller wabba. Men som har svikits av de traditionella politikerna som trampar vidare i gamla fotspår med både höger och vänster fot om vi säger så.

Solen går i moln och det börjar bli kallt i vår Kellergasse. Vi tar ett hastigt farväl av den vänliga och trevliga damen och vandrar vidare genom rader av vinstockar som dignar under de druvklasar som börjar att skördas om någon vecka.

Mene tekel.