sjöng Anna som Fia Jansson. Kanske det. Men vi vet att mamma Emma Hammarström år 1850 flyttade till Stockholm från Visby med sina föräldar.  Emma var av "osedvanlig skönhet" och 16 år gammal fick hon arbete i kassan på Nationalmuséum. Där  träffade hon den 36-årige man som "skulle besegla hennes öde". Den unga flickan "kunde inte motstå honom" skriver Lagercrantz/Wellton.

Den äldre mannen var Sveriges kronprins Oscar som var gift och redan hade 4 söner med sin hustru Sofia. Två år senare, alltså då Emma var 18 år, födde hon dottern Anna.

"Ifrån den allra finaste adel vi stamma."  Marika Lagercrantz berättar i en annan uppsats om hur hon funnit ett memoarutkast och en dagbok i kvarlåtenskapen hos en av Annas döttrar. (1) Då skulle Anna ha berättat om ett besök hos Oscar II på slottet som lovat att bekosta hennes resa till Paris "för att lära sig språket."  Vi vet att Anna vistades flera år i Paris, tog sångutbildning och uppträdde som vissångerska , chansonette. När kungen plötsligt drog in apanaget kunde hon försörja sig på sin sång och turnerade i Frankrike och Italien.

I ett annat avseende följde Anna helt i sin moders fotspår: efter tre år födde hon en dotter, Alice, som sedan blev den berömda skådespelerskan Alice Eklund.  (2)  Anna verkar ha tagit väl reda på sin dotter och försörjt sig genom turneer i Norge, Finland, Ryssland och "Europa i övrigt." 1894 fick hon sitt egentliga genombrott i Stockholm och kunde t.o.m ge sig på vågspelet att som direktris ta över det kända etablissemanget Sveasalen i Stockholm. Det gick väl så där men 1900 fick chansonetten Anna tillfälle att också visa sin komiska talang. Den kände revykungen Emil Norlander hade skrivit en revy (eller egentligen en fars i Nestroys stil) kallad "Den förgyllda lergöken."  (3) Anna uppträdde både som hoppilandkallen (4) Ångbåts-Kalle och som den "bedagade" Fia Jansson. Hon gjorde stor succé och så gjorde Lergöken som spelades i flera år, turnerade i landet och filmades flera gånger. Men Annas succé bar fröet till hennes nedgång i sig: det var för hennes egen skull som publiken besökte hennes olika etablissemang. I takt med att hon blev äldre sjönk intresset för hennes person och 1905 lämnade hon Kristallsalongen och Cirkusteatern och bröt samarbetet med Emil Norlander.

Under tiden hade Anna dels ändrat stavningen av sitt namn från det "tyska" Hofmann till "Hoffman", (5) dels träffat och gift sig med journalisten och publicisten Gustaf Uddgren. Även denne lär ha varit en färgstark typ: som sportsman rodde han ensam från Göteborg till Calais, som journalist fördrog han att skriva om "ballongfärder och ryska revolutioner" skriver utställningskatalogen. Men kanske märkligast av allt: han lät sin hustru få full frihet att fortsätta sin minst sagt brokiga karriär, något mycket ovanligt på 1900-talets början (och senare enligt vad vi hört från en i vanliga fall välunderrättad källa...). Paret  fick tre egna barn och Gustaf adopterade Annas två utomäktenskapliga döttrar. Han dog 1927.

Men Anna hade inte varit den hon var om hon inte hittat ett nytt verksamhetsfält när revypubliken började svika. 1910 träffade hon "biografkungen" N.P.Nilsson, kallad "Häst-Nisse" i en tidigare karriär som hästhandlare.     (6)  Tillsammans beslutade man sig att börja göra film. Anna blev regissör och produktionsledare. Hon var om klippt och skuren för denna roll: hård i nyporna, van att pressa kostnader och med ingående kännedom om nöjeslivet. Hon spelade bl.a. in Elin Wägners noveller men också Fröken Julie och Fadren. Uddgren som var bekant med Strindberg frågade denne om man kunde få tillstånd. Strindberg svarade brevledes: "Gustaf Uddgren. Var så god att kinematografera så mycket ni vill av  min dramatik! Vänl. Strindberg."   (7) Resultatet blev emellertid, skriver Lagercantz/Wellton, floppar eftersom skådespelarna inte kunde anpassa sig till det nya mediet. Efter Nilssons död 1912 satsades branschens alla resurser på unga regissörer som Stiller och Sjögren.  (8)

Anna Hoffman-Uddgren levde till 1947 i kretsen av sin stora familj. Enligt Lagercrantz lär hon aldrig ha talat om sin stora tid och ännu mindre om sin härkomst för barn och barnbarn. Författaren Hans Eklund ger ett kärleksfullt porträtt av sin mormor i utställningskatalogen men berättar hur hon brukade ta med honom på bio och hur pinsamt det var att hon som kunde alla repliker i förväg inte kunde låta bli att säga dem högt mitt bland biopubliken.

”Det borgerliga familjeidealet vann till slut över Annas självsvåldighet och hon rättade in sig i kvinnornas led” skriver utställningskatalogen. Men det tog tid och nog kunde hon i vart fall för sig själv tänka tillbaka på sin märkliga och till slut framgångsrika bana. Hon hade visserligen en förnäm och förmögen men också frånvarande fader men annars dåliga odds som utomäktenskapligt barn, landsflykting och ensamstående mor. Att hon trots detta kunde slå sig fram som kvinna på ett mansdominerat yrkesområde och d:o samhälle säger något om hennes karaktär och kvalitet som människa och konstnär.