Texten verkar olycksbådande. Utväxlingen måste alltså ha skett 1710 eller 1711 varefter prinsen tydligen dött ganska omedelbart. Vad hände? Vem var han och vad gjorde han i Stockholm?
Nå, det skall visa sig att detta inte är den enda oklarheten i minnestavlans svenska text. Men först får vi reda ut vem fursten var. Materialet är hämtat från de källor som redovisats nedan och främst från en artikel av Dr. Per Tingbrand i Pitebygdens Fornminnesförenings årsbok 1997 "
Alexander av Imeretien - Rysk krigsfånge som avled i Piteå" samt direkt kommunikation (2004) från Bengt Nilsson i Linköping via Anders Wesslén som bl.a. står för websiten Carl den XII.
Georgien har ju under några år kommit i blickpunkten genom de väpnade konflikterna med den stora grannen Ryssland. Men det lilla landet i Kaukasus har haft en brokig och ofta våldsam historia genom århundradena, slitet mellan grekiska, turkiska, persiska och ryska intressen. Landet var tidvis splittrat i olika kungadömen men regerades sedan 700-talet av
bagratidernas ätt tills man i början av 1800-talet fick överlämna landet till ryskt beskydd. Senare historia med Sovjetunionen och den nya självständigheten är väl förhållandevis väl känd. Vår hjälte, Alexander, hörde till den gamla kungaätten och var son till tsar Artjil II Bagration som satt sin familj i säkerhet i Moskva under strider med turkarna. Den bagratidiska ätten finns kvar än i dag och har en viss betydelse - såväl under finska kriget som under andra världskriget spelade ättemedlemmar framträdande roller i den ryska resp. sovjetiska krigsmakten. I dag uppmärksammas man huvudsakligen i tidskrifter som ägnar sig åt societetsskvaller.
Alexander växte upp tillsammans med den unge man som senare skulle bli tsar Peter (den store) och följde honom på hans berömda resor till Holland och England. Alexanders huvuduppgift var att studera artilleriväsendet. Han steg raskt i graderna och i slaget vid Narva år 1700 var han chef för det ryska artilleriet. Slaget slutade ju i ett förkrossande ryskt nederlag och Alexander hamnade, tillsammans med flera andra ryska generaler, i svensk fångenskap och fördes till Stockholm. Det finns olika berättelser om hur detta gick till: enligt den mest spännande blev ryssarna av en av sina egna som stod i svenskarnas tjänst lurade att hjälpa till att lasta krigsbyte på ett svenskt skepp och blev därvid tillfångatagna.
Signe Lang citerar från en samtida källa:
»Then 28 och 31 maji blefwo the til Stockholm brackte Ryska Fångar ifrån the förr benämde 7 Skeppen uptagne på stora Skepps-Bron, och ther i från i en stor Procession, parwis (efter theras Rang och Stånd) til the samma Hus förde, hwaruti the, under Wachter, wistas skulle, hafwandes för och efter sig 1 Compagnie af Stockholms Borgerskap til Häst, med 1 Standarts och 2 Trompetare, och på ömse Sidor om Fångarna gingo 2 Compagnier af Borgerskap och Stads-Wachten.»
De ryska köpmännen vid Ryssgården hade i början av kriget fängslats och deras varor beslagtagits. Nu inkvarterades de ryska generalerna delvis i Södra Stadshuset i samma kvarter och delvis i andra förnäma hus. Fram till 1705 levde de under förhållandevis drägliga förhålllanden. Efter ett par misslyckade flyktförsök skickades generalerna emellertid ut i landsorten men fick komma tillbaks redan 1706. Det var först då som Alexander inkvarterades i Räntmästarhuset. 1710 evakuerades alla fångarna emellertid till Örebro på grund av pestfaran i huvudstaden. Fångarna var hårdvaluta i de förhandlingar som måste föras efter Poltava och deras liv fick därför inte riskeras.
Slaget vid Poltava 1709 krossade definitivt det svenska stormaktsväldet. Vad som fanns kvar tog Ryssland precis 100 år senare. Även då spelade en medlem av ätten Bagrationi en viktig roll: general Pjotr Bagration anförde de styrkor som ockuperade Åland. Ett av Poltavaoffren blev greve Carl Piper. Han omkom visserligen inte i slaget - han låg och sov under ett träd under bataljen skriver Anders Wesslén - men blev tillfångatagen. Svenskarnas plan var nu att försöka byta ut Alexander och generalerna mot Piper och ett par andra adelsmän. Tydligen ansåg man i Ryssland att det var ett alltför högt pris och erbjöd i stället ett antal lägre rankade krigsfångar. Någon oklarhet tycks ändå ha rått eftersom man i december 1710 beslöt att föra Alexander från Stockholm till ryska gränsen. Planen var att resa sjövägen från Gävle. Då isförhållandena inte medgav detta beslöt man emellertid att fortsätta landvägen till Vasa i Finland. I Umeå blev expeditionen uppehållen av en envis landshövding till Alexanders och andras stora förtret. Alexander blev dessutom sjuk men insisterade på att få fortsätta. Den 3/1 1711 dog han emellertid i Piteå, enligt uppgift av "
la gravelle" , dvs. troligen njursten. Närmare vet man inte.
Expeditionen fortsatte med Alexanders kista ner över Finland. Innan man i Stockholm fått reda på att denne var död beordrade man att generalerna skulle föras tillbaks till Stockholm eftersom man till slut fått klart för sig att ryssarna inte alls tänkt utväxla honom mot Piper.
Nu vidtog ett makabert skådespel. Det är oklart varför svenskarna dröjde så länge med att utlämna prinsens döda kropp. Enligt Wesslén/Nilsson försökte man fortfarande att få till stånd ett utbyte. Tsar Peter lät till slut förstå att han var "
mächta otålig" över dröjsmålet och talade om svenskarnas "
barbari, som yttrade sig i hårdhet också mot de döda." Efter påtryckningar bl.a. från Ulrika Eleonora som lärt känna Alexander gick kungen slutligen med på att lämna ut den döde prinsen och den 25/3 1711 anlände kistan till Moskva. Piper blev kvar i Ryssland, hans omständigheter förvärrades och han dog 1716 i fästningen Schl
üsselburg (som tidgare under namnet Nöteborg tilldelats Sverige efter Westfaliska freden 1648)
Forts: Författare? Enfaldig? Och vad är "Melite"?
Anmärkningar och källor
Brenners porträttsamling
