Efter Nobelfesten i slutet av 2009 skrev en reporter i Dagens Nyheter en artikel om damernas festklänningar. De flesta råkade illa ut. Jag vet egentligen inte varför jag läste detta skvaller men jag minns att det reportern skrev om litteraturpristagaren Herta Müller berörde mig särskilt illa. Det elaka som skrevs om de kungliga damerna läste jag med med ett visst nöje. När artikeln jämförde den rumänskfödda författarinnan med Dracula tyckte jag däremot att det var både osmakligt och otäckt.

Varför? För en gångs skull försökte jag att rannsaka mina känslor. Dels tyckte jag väl att en nobelpristagare skulle ha rätt att bli bemött med mera respekt. Dels tyckte jag att det på något sätt var irrelevant, ja grymt, att kritisera det yttre hos en människa med Müllers bakgrund. Som fått gå igenom så mycket och som för oss läsare förmått verkliggöra lidande, förtryck, svält och död som orsakats av andra människors ondska. En irrationell ondska som endast bottnar i människonaturens outgrundliga avgrundsdjup.

Men nu inställer sig omedelbart den irriterande frågan: påverkas mitt läsande av henns böcker av liknande tankar? För att uttrycka det banalt: tycker jag helt enkelt synd om Herta Müller och låter detta påverka min uppskattning av det hon skrivit, främst då Atemschaukel?

Jag har ställt mig frågan förut. 2004 kom en bok som omedelbart höjdes till skyarna och senare t.o.m.fick ett EU-pris. Helena Henschen skrev i Skuggan av ett brott om en fruktansvärd tragedi i sin egen familj där hon var nära släkt både med mordoffret och med mördaren. I motsats till alla andra tyckte jag att det var en svag bok och skrev 2005:  "Gång efter annan under läsningen kommer man på sig med att ha dåligt samvete för att man tycker att boken är dålig: stackars Helena Henschen som vuxit upp och levt med ett sådant trauma i familjen. Det är väl också bakgrunden till kritikermottagandet men, ursäkta, det fungerar inte."

Jag hade svårt med "Atemschaukel" som jag sett fram emot med stora föväntningar. Första kapitlet som skildrar avfärden med tåg från Rumänien och hur Leo egentligen tyckte det var en lättnad att komma hemifrån motsvarar alla dessa förväntningar. "Så länge vi åker kan inget hända. Så länge vi åker är allt bra." T.o.m. ordet "läger" har ingen speciell betydelse för honom. För läsaren som "vet hur det kommer att gå"  är denna del av berättelsen hissnande. Sen kommer en beskrivning av lägret, av arbetet och av de personer, fångar och uppsyningsmän,  som finns där. Här glider språket över i den poesi som så många recensenter anmärkt och prisat. Ganska snart kommer det berömda avsnittet om "Hungerängeln" som spelar en central roll i den fortsatta skildringen av lägertillvaron.

Lägertillvaron skildras huvudsakligen genom litterära framställningar av händelser eller begrepp.  På något egendomligt sätt griper det inte tag i mig. Kanske hade jag förutfattade meningar skapade av läsningen av skildringar av tyska koncentrationsläger, framför allt naturligtvis Kertész, av dokumentärt filmmaterial, egna besök på minnesplatser, muntliga berättelser av f.d. lägerfångar. Det Müller skriver om är ett annat sorts läger: ett arbetsläger för tyska fångar. Något irriterad läser jag om dans, bordeller och kontakter med den ukrainska lokalbefolkningen. Men också om den fruktansvärda hungern och förnedringen där en man stjäl bröd från sin egen hustru för att förgäves söka döva hungerängeln. Överhuvudtaget är skildringen av fångarnas och även lägervakternas förnedring den otäckaste och starkaste i hela boken.

Så -plötsligt- är det hela slut. Fångarna får resa hem, någon skräck för utrotning som i Tyskland verkar inte finnas. Leo kommer hem till Rumänien. Det är här, och i fortsättningen, som "Atemschaukel" enligt min mening kommer upp i nobelprisklass. Leo upptäcker att han inte är välkommen tillbaks, att hans farmors ord vid avfärden: "Jag vet att du kommer tillbaka" som hjälpt att hålla honom vid liv inte sagt någonting om den tröstlöshet och illvilja han till slut kommer tillbaks till. Skildringen av möten med andra lägerfångar och med uppsyningsmän är skakande. Berättelsen om det äktenskap han inte klarar av är tragisk och kanske det som tydligast visar hur Leos erfarenheter -förnedringen-  förstört hans möjligheter till ett normalt liv trots att han till synes återinlemmats i samhället.

Trots allt lov som strötts över över boken har, lätt, kritiska toner inte saknats. Nättidskriften Perlentaucher redovisar ett antal tyska recensioner. Jag citerar här utan översättning. En recensent skriver att han håller boken "zumindest als 'literarisches Kunstwerk', für 'misslungen'. In 'Atemschaukel'... kommt ihm ihre Sprache vor wie ein 'falsches Kleidungsstück, das jemand sich übergeworfen hat'. Samme recensent kallar beskrivningen av hungern i lägret  "blanken Entbehrungskitsch".  En annan recensent känner "ambivalente Gefühle gegenüber der 'poetischen Schutzschicht', die Müller um die Wörter hüllt. Jedes Wort,...erhalte eine 'Extrabedeutung' und diese mache den eigentlichen Kern des Romans aus, der ... keineswegs historisch ist." Andra håller boken för ett mästerverk, exempelvis Karl-Markus Gauß. (Länken ovan leder till flera och utförligare citat.).

I en i övrigt uppskattande recension i UNT skriver vår kollega Håkan Lindgren också: "det skrivsätt Müller har valt rymmer också en svaghet. Lite för lätt faller hon in i ett litterärt språk som helst beskriver föremål, och som blivit så bra på det att det hellre beskriver föremål än människor och situationer. Därmed uppstår en distans till det beskrivna, som skyddar läsaren från lägerlivet. Berättelsen slutar handla om lidande och börjar handla om saker, den blir abstrakt och smärtfri; vissa av de beskrivna föremålen skulle kunna stå bredvid varandra på hyllan i någon kuriös antikvitetsaffär."  Bloggaren Bernur är hänförd av Atemschaukel men gör en träffsäker observation om kritikermottagandet: "Att kritiken i Sverige nu skyndar sig att kanonisera författaren med hyllningar som har nått hysteriska proportioner må vara förlåtet, ...kvaliteten i hennes skrivande kommer att vara längre än kritikernas underdåniga lovord."

Håkans reservation täcker tämligen väl min egen men är naturligtvis elegantare formulerad. Bernurs reflektion över kritiken är också min; det är ju dock inte någon engångsföreteelse i svensk kulturkritik, antingen är något världens bästa eller också helt värdelöst. Tertium non datur!  Vem det är som bestämmer vet jag inte.

Vid det här laget vet väl alla att Herta Müller påbörjade boken som ett gemensamt projekt med en annan Rumänientysk författare som emellertid avled innan boken tagit form. Müller har sagt att hon känt sig förpliktad att färdigställa romanen. Kanske är de svagheter jag tyckt mig märka ett resultat av detta: hon har försökt att förmedla en verklig persons tankar och upplevelser. Det kan man naturligtvis inte göra och det litterära spåk som är Müllers kännemärke bidrar i det här fallet till att berättelsens utsaga fjärmar sig från de verkliga förhållanden som hennes medförfattare personligen upplevt.

Herta Müller hade förtjänat mer än "underdåniga lovord" och hade inte förlorat på det.