Ett par reflektioner över Lars-Olof Larsson’s  ”Gustav Vasa. Landsfader eller tyrann?”

En synnerligen givande läsupplevelse av en  prisbelönt bok som utan tvekan väl förtjänar de oceaner av lovord som den översköljts av. Mycket positivt är ju också att en bok av denna typ kan bli en bestseller. Det förvånar mig dock att man i dessa genomgående positiva recensioner hela tiden betonat att boken givit en ”ny” bild av Gustav Vasa och på något sätt gjort rent hus med en gammal myt om Gustav som den gode landsfadern, den store nationsbyggaren osv. En sådan oreflekterad Vasabild förekom möjligen hos en del personer ur en tidigare generation som okritiskt anammat Fryxell,  Carl Larson och Zorn. Men när "retorikprofessorn"  Göran Hägg, i en anmälan skriver,  skriver

"Jag vill bygga en nationalstat!" är en av de orimliga och ohistoriska principer som tillskrivs kungen. Tanken på en "folklig" kung med visionär omsorg om allmogens väl och ve en annan. Jag menar, det är annars 50 år sen sist vi såg en biografi över den gamle skurken"

ja, då är det ett uttryck för akademisk arrogans i sin värsta form och en karikatyr av   den uppfattning som en normal icke-professorlig läsare kan tänkas ha av Gustav Vasa (och desutom ett ovanligt genomskinligt försök att "tala till bönder på böndernas sätt.")

Jag tror dock inte att Lars-Olof Larsson i första hand varit ute ute för att rasera någon sorts efterhandskonstruerad skönmålning som menige man gjort sig skyldig till. Det mest intressanta i boken ligger i den konkreta och detaljerade beskrivningen av Gustav som en furste i Macchiavelli’s anda[1] med den misstänksamhet, girighet, trolöshet mot lojala medarbetare, hårdhet mot vänner och fiender osv som han använde sig av för att nå sina politiska mål. Men när allt är sagt och gjort kan ingen ta ifrån Gustav förtjänsten av att verkligen ha enat Sverige, ha kastat ut unionskonungen och byggt upp en nation som –uppföljt av Axel Oxenstiernas reformer hundra år senare-  är grunden för det Sverige som finns idag, inte minst genom en klok och försiktig utrikespolitik som saknade sitt motstycke i dåtidens Europa.

Indragningen av kyrkans förmögenhet för att finansiera den nya politiken i hägn av ett föregivet införande av den rena lutherska läran var ett genidrag som vi än i dag drar nytta av.  Det är givetvis en banalitet att konstatera att vi från samtidens ståndpunkt måste ta avstånd från många av de metoder som användes av Gustav och hans samtida.[2] Men det var ju verkligen så, exempelvis, att Ture Jönsson och Hans Brask var faktiska hot mot rikets enhet (och dessutom bakåtsträvande reaktionärer). I dagens läge hade de väl inte blivit fängslade och avrättade utan kanske skickade i exil till någon betydelselös landshövdingspost i landsorten. Likaså var ju Daljunkerns uppror en verklig fara för den nya statsbildningen och kunde naturligtvis inte tolereras. Men idag hade Daljunkern hört hemma i mp, v(pk) eller Ny Demokrati och hade fått bekämpas med andra medel än de som stod Gustav till buds.

Det är ett stort fel att döma historiska händelser och personligheter med dagens måttstock – ändå görs det varje dag och i de flesta länder.[3] Men Machiavelliska ”furstar” finns än idag även om de som sagt använder mera tidsenliga metoder – jag nämner här inga namn, men de finns nära till hands. Min största invändning, inte mot boken vilken som sagt är enastående läsning, men mot författarens ansats är det smått anakronistiska synsätt som på många ställen skymtar fram och också – på ett litet småroligt sätt och troligen oavsiktligt-  avslöjar en hel del om Lars-Olof Larsson’s egna politiska värderingar. Han tycker inte om att man liknat socialdemokratiska finansministrar som Sköld och Sträng vid ”rikshushållaren” Gustav Vasa eller Per-Albin och Erlander vid ”landsfadern” Gustav. (Jag har aldrig hört den liknelsen om Sköld, faktiskt). 

Larsson tycker tydligen att jämförelsen är orättvis mot de sentida politikerna eftersom den är grundad på en alltför skön bild av Gustav Vasa.  Men jag tror att det framstår så endast om man tittar på de metoder  som femtonhundratalskonungen använde sig av. Tittar man i stället på syfte och resultat håller nog jämförelserna  ganska långt. Sen tycker Larsson inte om att man sitter i Stockholm och höjer skatterna för folk på landsbygden.  En politisk åsikt som väl får respekteras som sådan men inte räcker den väl till att fördöma Gustav Vasas skattepolitik på femtonhundratalet 

Pikant nog gör Larsson sedan en annan jämförelse, då med en politiker som han tydligen inte gillar. Om Gustav som demagog och propagandist skriver han: ”vi får gå långt fram på 1900-talet för att finna hans like som aggressiv agitatör, även denne med aristokratisk bakgrund.”   

I ett avseende kan jag inte alls dela författarens värderingar eller acceptera hans framställning. Det gäller Gustavs handhavande av upprorsmannen och landsförrädaren Nils Dacke. Här räcker inte den vetenskapliga täckfärgen till för att dölja  den nutidspolitiska  avsikten hos förre Lundadocenten och sedermera professorn vid Växjö universitet.  En enkel Googlesökning visar bl.a. att Larsson  är en aktiv skribent i tidskriften och föreningen ”Dackeland” [4] – och fortfarande efter 500 år är i kamp mot de elaka stockholmarna. "Nils Dacke och hans folk, som kämpade och dog för sin bygds intressen, har redan av detta skäl något av en tidlös aktualitet" skriver Larsson i "Dackeland."

Att försöka göra Dacke till något slags medeltida svensk Che Guevara kan för all del accepteras också av den som inte anammat den kubanska revolutionsideologins Che-bild.

Reser man en staty över Dacke (i Virserum) med armen på Karl XII manér utsträckt mot Stockholm bör man noga fundera lite på var  i det politiska spektrumet man hamnat, kanske oavsiktligt. 

Larsson skriver också: ”Gustav [borde] ha varit en given och nog så slagkraftig förebild för alla svenska motståndare till nutidens europeiska gemenskaper.”  Man kan inte resonera på det sättet.  Gustav hade med säkerhet sett till statsnyttan, vad som var bra för Sverige (och därmed för honom själv). Man kan idag inte säga hur han hade reagerat i ett nutida läge – det är också helt ointressant. 

Jag har lärt mig mycket genom denna bok, framför allt en mängd för mig obekanta historiska detaljer samt ett detaljerat och inträngande porträtt av Gustav Vasa. Men jag har också lärt mig att Lars-Olof Larsson inte tycker om Olof Palme, känner en nostalgi för epoken Erlander-Sträng och anser att Sverige nu är alltför centralstyrt med höga skatter som orättvist drabbar landsortsbefolkningen. Säkrast är det också att stå utanför det europeiska äventyret och hålla sig till den fosterländska torvan.  Hans synpunkter, låt vara en smula banala,  hade möjligen varit intressanta på DN Debatt men använda som lins att betrakta svenska femtonhundratalet igenom förvränger de onekligen perspektivet en aning.

Wien, 2003 03 16

Bengt O. Karlsson