Men något konstigt är det med det här. Enligt Projekt Runebergs texter skriver Bellman "Liljans" medan det i många sekundära texter står "Lill-Jans." Nu är ju "Lill-Jan" ett känt begrepp i Stockholm med "Lill-Jansplan", "Lill-Janskogen" m.m. Lill-Jan själv lär ha varit krögare på 1600-talet någonstans i gränstrakterna mellan Engelbrektsgatan och Valhallavägen. (Hans Harléns fantastiska "Stockholm från A till Ö" anger:"
NDjurg. Drottning Kristinas V 35B. Hovjägarboställe vid den gamla Djurgårdsgärdesgårdens grind Träskporten, även krog. Byggnaden är nu kontor." "Liljans krog" förekommer även i epistel 32 och i Fredmans sånger 18. I den första heter det:
och denna Liljans krog är hamnen, jag tror
Jag är Neptun, som våg och seglen rörer;
Episteln handlar visserligen om "fader" Mowitz men det finns ingenting som antyder att det inte skulle vara Stockholmskrogen. I Fredmans sånger no 18 är det den försupne Fredman själv som talar, med största sannolikhet mitt i Stockholm:
Ja, där som fordom på min kista
ur flaskan Bacchus åt mig log står
nu en skål från Liljans krog
med ölostvassla till mitt sista
Emellertid fanns det ovedersägligt en Liljans krog i Torshälla. Den låga byggnaden på bilden visar hur den såg ut till mitten av förra århundradet då den revs. I det "moderna" Torshälla finns även en gata med namnet Lill-Jans Gränd. Huruvida Bellman verkligen besökt Torshälla är omtvistat: i Torshälla finns en stark tradition om detta och 2007 skakades staden av nyheten om att den s.k. "Bellmanspilen" skulle fällas under vilken Bellman år 1776 skulle ha komponerat "Storm och böljor tystna ren." (Gulligt nog kommer ett skott av trädet att planteras i en park "för att bevara något av pilens historia" som det heter på Eskilstuna kommuns website.)
Det må vara som det vill med detta. Episteln börjar med en av Bellmans finaste naturskildringar och bilden av hur staden vaknar:
Ren i hvar spis
Fladdrar och fräs
Spånor och ris,
Stickor och gräs,
Redan vällings-grytan kokar.
.....
Qvarnar och hjul
Börja sin fart;
Hör, från et skjul
Hörde du klart,
Första slaget uti smedjan;
Smeden smal och lång,
Med en glödgad tång,
Naken ända up til medjan
Därefter får vi se hur blommor och växter öppnar sina knoppar, hur skogen skymtar mörk och blå och hur barn och pigor leder sina hjordar i vall. Tuppen flaxar och gal och lärkan slår sina drillar.
Men som så ofta hos Bellman bryts stämningen av det burleska: plötsligt ser vi hur Mowitz tar fram sin färgkopp och börjar att måla Bergströmskans porträtt. Föga smickrande som vi ser av det inledande citatet. Men tydligen porträttlikt:
Och excellent
Liljans Madam
Har du skildrat, Bror, på väfven.
Men sedan beklagar sig Mowitz över att hennes äkta man "lefver än" vilket visas genom att hon avbildas med en fågel "uti näfven." Och denna äkta man är ingen annan än Fader Bergström, en känd Stockholmsfigur, "Namnsdags-blåsare i Cathrina trakten. Bergström vet man inte mycket om. Han var troligen tullvaktmästare. Gift med Bergströmskan, som drev krog och även hon förekommer i epistlarna" som det heter på en alldeles utmärkt Bellman site (som dock förlägger epistel 39 till Stockholm). Även i epistel 74 förekommer Bergströmskan porträtt, målat av Mowitz. men där skildras bilden i högstämda ordalag, "Men ach, hvad hon är skön", kanske för att dikten är tillägnad "Herr Professoren och Ridd. SERGEL."
Någon lär väl ha utrett dessa samband men i den mera lättillgängliga Bellmanlitteraturen har vi endast kunnat skrapa ihop ovanstående. Vår synnerligen ogrundade hypotes är att Bellman någon gång besökt Torhälla, noterat att det även där fanns en Liljans krog, sett eller kanske rent av besökt Bergströmska gården men sedan blandat ihop det hela när han skrev sin epistel. Möjligen var han inte helt nykter.
Två exempel på hur det vackra och högstämda går över i det burleska. Katarina kyrkogård på Söder, som vi alltid tyckt vara litet läskig och där många konstnärer och politiker nu finns arkiverade, förekommer i flera av epistlarna. Det skönaste och mest poetiska anslaget är det här:
Aldrig en Iris på dessa bleka fält,
Minsta blomma plockat
Til vällukt i sin herdes Tält,
Och dessa Löfträn vid dagens ljusa rand
Aldrig foglen lockat
Til Floras fest från Mälarns strand;
Aldrig hördes Lärkan nånsin spela
Var och en som besöker Katarina känner omedelbart igen sig än idag. Iris var ju ett vanligt namn i herdediktningen. Dikten fortsätter med en skildring av kyrkogården tills man kommer fram till korpral Bomans kista. Då gäller det att muntra upp änkan. "stick up Buteljen; bjud vår Qvinna- Skål Madam!". Och ett gott råd till sist: "Glöm ditt qval; i en fållbänk välj en ny Corpral."
I själva verket är det omöjligt att gå förbi kyrkogården utan att tänka på de inledande raderna. Vi undrar om det är av en slump eller ett utslag av underfundig humor att någon myndighetsperson i parkvårdande ställning planterat rabatterna upp mot husen på Roddargatan fulla med -just det- iris!
Till sist den kanske skönaste Bellmanpastoralen "Hvaruti afmålas Ulla Winblads hemresa från Hessingen i Mälaren en sommar-morgon 1769" som skildrar en morgon på Mälaren, där "Solen glimmar blank och trind, vattnet likt en spegel." Man möter en "höbåt" som kommer från "Lofön"'.
Vi sjöng denna sång i skolan, för länge sedan, dock endast första versen. Det blev litet som med Catullus, man kände sig lurad efteråt.
Fredrik Sparre som ofta lyssnade på Bellmans uppträdanden var en stor beundrare men beklagade sig: "
Quel Dommage que le fonds de Sujets des vers de cet homme soits presque toujours bas et ignoble!" Idag är vi väl tacksamma för detta: sällan kommer vi en gången tids människor så nära i både högt och lågt som i Bellmans diktning.
Källor: (utöver websites och skrifter nämnda ovanför):
Byström, Olof - Kring Fredmans epistlar:deras tillkomst och utgivning (1945)
Ljunggren, Gustaf - Om det humoristiska elementet i Fredmans epistlar samt om de i dem uppträdande personerna (1857)
Chiewitz, Elis - Scener ur Fredmans epistlar och sånger med upplysande text (1892).
Kretz, Leif m.fl. Bellman sedd och hörd: porträtt, dokument och vittnesbörd (1995)
(PS Efter att ha skrivit detta slår det mig med en viss förskräckelse vad en inbiten queerteoretiker eller ärkefeminist skulle kunna göra om de fick sina klor i Bellman! Att detta inte är helt orealististiskt förstår man när man läser om den otidsenlige Shakespeare eller om den vitalistiska
kvinnosynen i Aniara. Margaretha Winberg, på sin tid, läste ju lusen av Evert Taube och flickan i Havanna. Och då hade hon ändå inte hört "Invitation till Guatemala"!)
