Den enda bok som fanns i bokkiosken på Arlanda som jag inte läst men kunde tänka mig att läsa var Ian McEwans "On Chesil Beach." Nu är McEwan en av mina favoritförfattare men jag visste ungefär vad denna bok skulle handla om och det intresserade mig egentligen inte så mycket. Men numera när man inte får någon mat måste man ju läsa på flyget.

I mästerverket "Saturday" utspelas hela handlingen under en enda dag - utan fusk. Nu  försöker IME att upprepa denna tour de force  genom att skriva en roman om vad som händer under några timmar en kväll och eftermiddag på ett hotell vid en berömd strand. Han klarar det inte riktigt utan blir tvungen att lägga in en hel del tillbakablickar om de två protagonisterna och deras familjer. Men författaren tar ett intressant grepp i bokens slutkapitel - på några sidor drar han igenom "vad som hände sen": efter att i hela boken alltså ha berättat om vad som hände under några timmar i juli 1962 talar han på ett par sidor i slutet om för läsarna vad som sedan hände i huvudpersonernas liv ända fram till nuvarande tid. Kanske är det ett liknade anslag som i "Atonement". Säga vad man vill men IME lämnar inte sina läsare i sticket.

Emellertid. Det här skulle handla om något helt annat. "On Chesil Beach" utspelar sig alltså 1962 men Florence och Edward måste ha mötts ett par år tidigare. Ingen av dem var speciellt politiskt intresserad eller aktiv men förenades i en förhoppning om att det gamla McMillangardet snart skulle ersättas av nya, yngre, mera dynamiska politiker som t.ex. Harold Wilson och Hugh Gaitskill! (Det hör till IME:s ovedersägliga förtjänster att han lyckas göra detta troligt trots allt vad vi i retrospect vet om dessa gamla urgubbar.)  Florences föräldrar är stockkonservativa och aggressivt antikommunistiska. Florence tiger men "knew in her heart that the Soviet Union, for all its mistakes - clumsiness, inefficiency, defensiveness surrely rather than evil design - was essentially a beneficial force in the world. It was and always had been for liberating the oppressed and standing up to fascism and the ravages of greedy capitalism."

Vi kontrasterar denna  troskyldiga naivitet med den politiska "cell" av ett antal ungdomar i Sydrhodesia som skildras av Doris Lessing i "En fläkt av stormen" - tydligen andra delen av hennes serie om Martha Quest. Visserligen utspelar sig Lessings roman några år tidigare, mitt under brinnande världskrig och på en annan kontinent men vi möter också här några ungdomar i sökande efter en politisk identitet. Eller sökande. Man är bergfast övertygad om att redan ha funnit den. Som Lessing framställer det möts ett antal kompisar i 23 - 25-årsåldern, hemma hos någon, i en park eller någon lokal. Men var gång detta halvdussin ungdomar träffas är det ett "möte", ordförande skall väljas, en strikt dagordning upprättas och följas, resolutioner diskuteras och antas (med överenskomna och voterade ändringar).  Språk och ton i detta kompisgäng är speciella: "Kamrat Anton kommer nu att analysera situationen...Ingen här... har tänkt över vad en anlys av situationen -en verklig marxistisk analys- betyder."   Någon gång vågar någon mopsa upp sig: "''Jag förstår inte varför vi skall bry oss om att organisera dess möten när du bara föraktar dom som kommer hit'....'Det är inte fråga om förakt, det är fråga om att rätt värdera en situation'...'Du har alldeles rätt..Jag ber gruppen om ursäkt och lovar att det inte skall hända igen.''"

Omedvetet komisk blir Lessing när hon beskriver de sessioner av schemalagd kritik och självkritik som gruppen ägnar sig åt. Visserligen uppstår parrelationer och t.o.m ett äktenskap, låt vara ett resonemangsd:o, men annars verkar dessa ungdomar vara i komplett avsaknad av mänskliga känslor och drifter. "Kom hem till mig i morgon kväll så delar vi en flaska vin och idkar självkritik" - ja det är inte Lessing men kunde vara det.

Huvudpersonen, Martha Quest, som alltså skulle vara Lessings alter ego, har visserligen ett sprucket äktenskap och tydligen ett barn bakom sig men verkar inte besväras nämnvärt av detta. Hennes likgiltighet inför andra människor är monumental. Inte ens hennes allt uppslukande politiska engagemang verkar vara drivet av någon speciell omtanke om mindre lyckligt lottade, exempelvis den svarta befolkningen i Sydrhodesia.  I Lenins och Trotskys  anda -fast det vet inte gruppmedlemmarna-  tillhör man den elit som skall leda revolutionen.

Oändligt mycket mer sympatisk än Martha ter sig då den naiva medlöparen Florence trots att det är just hennes oförmåga till känslor på det sexuella planet som driver fram den slutliga katastrofen. Eller oförmåga - snarare är det just en uppsjö av motbjudande känslor som till slut blir ödesdigra för paret. Men Florence, liksom Edward, är i vart fall en människa av kött och blod, ingen politisk robot som Martha.

Men hur idiotiskt  är det inte att sitta och jämföra två fiktiva personer - ingen av dem har ju funnits i sinnevärlden (såvida inte Martha är identisk med Lessing vilket alltså har hävdats). I själva verket är det väl snarast en jämförelse mellan två författare och här är jag enormt orättvis mot Lessing: jag har bara läst en enda bok av henne och dessutom i översättning medan jag är en trogen läsare av IME. Det osympatiska intryck hon gjorde i intervjuer efter Nobelpriset har väl också satt sina spår. En föråldrad Martha Quest, bitter över att hon valde fel och aldrig fann något annat. Eller kanske bitter för att hon menar sig ha valt rätt från början men att ingen numera förstår det och andra krafter tagit över?

Ett stickspår: I denna oförhöljt partiska och orättvisa text vill jag passa på att uttrycka min förtjusning över en hel del inopportuna och icke korrekta åsikter som IME framför, låt vara lagda i munnen på någon romanfigur. Så t.ex. -tyvärr kan jag inte hitta citatet just nu-  uttrycker en person -oemotsagd- sin åsikt om varför s.k. fantasilitteratur  (Tolkien osv.) är tråkig och meningslös. I "Chesil Beach" är Florence en talangfull och framåtsträvande musiker medan Edward enbart är intresserad av rock and roll och försöker få henne att uppskatta hans musik. Hon tycker visserligen att Chuck Berry ("Roll over Beethoven") är "hilarious"  men om annan rockmusik  säger hon att "what she could not stand was the drumming. When the tunes were so elementary, mostly in simple four-four time, why this relentless thumping and crashing and clattering to keep time? What was the point when there was already a rythm guitar, and often a piano? If the musicians needed to hear the beats, why not get a metronome?"   Släng dig i väggen Ringo Starr! Och denna  -av IME oemotsagda- analys gällde alltså sextiotalsrock - i sig skyhögt överlägsen  dagens menings- och talanglösa gnölande, dunka-dunka och rörande i popgrytan.  Undrar vad Doris Lessing tycker om "The Hives" eller "Broder Daniel"? Kanske kan vi sympatisera på det planet.

Hur kommer eftervärlden att värdera Lessings nobelpris? Som "den kvinnliga erfarenhetens epiker, som med skepsis, hetta och visionär kraft har tagit en splittrad civilisation till granskning" eller bara som en ny Pearl Buck?