Carl Ruper och Karl Birger

Jag får inget grepp om Carl Rupert. Han sticker iväg. Knappt har jag hunnit skissera den arketypiske byråkraten förrän sup- och ordensbrodern Johnny Blomstertoddy tränger sig fram. Åsynen av hans porträtt framkallar gäspningar ända tills gluntsångaren från Uppsala drar igång. Författaren till ett närmast oläsligt tråkigt memoarverk får ge plats för översättaren av Shakespeares sonetter. Hans hustru var honom intellektuellt och kreativt överlägsen men det var han som fick plats i Akademin. Någon gång är han t.o.m. någon annan.

Det börjar med ett grovt misstag från min sida. Falstaff, fakir skriver i sitt Tal hållet vid de 19 odödliges akademis årssammanträde att det är dags för akademiledamöterna att kasta all falsk blygsamhet och medge att de är just odödliga. Som exempel anför han bl.a. Tingstadius, Enberg, Nordin och Murberg men mest av allt "mannen med det stora hjärtat och det lilla vassa ögat, honom, den omutlige handelsmannen i livets vanskliga butik, titularie medicinalrådet Carl Rupert Nyblom." Eftersom jag givetvis trodde att alla dessa namn var påhittade var det med en alldeles särskild glädje jag plötsligt upptäckte en gravsten på Johannes kyrkogård, strax bredvid hjältens från Jutas, baron Georg Carl von Döbeln, med texten: Carl Rupert Nyblom.

Desto större chocken när jag många år senare upptäckte att mitt minne bedragit mig ordentligt. Kanske var det någon sorts önsketänkande. Em omläsning av Falstaff visar att den omutlige handelsmannen i själva verket var förre riksantivarien Karl Birger Rutström. Vem som verkligen vilar bredvid Döbeln på Johannes vet jag fortfarande inte.

Men varför har jag förknippat Carl Rupert med Svenska Akademin och övermaga pompösitet? I Per Staaffs persiflage över akademin och travesti på Tegnérs semicirkulärsång från 1886 förekommer i vart fall Carl Rupert i inte mindre än 2 strofer. Där Tegnér skriver:"Gif plats, gif plats ty Nordens vingud nalkas" ersätter Staaff Bellman med Nyblom: "Gif plats, gif plats, Carl Rupert Nyblom nalkas." Där Tegnér skriver om Bellmans sång som vildvuxen men ändå ansad och som "bär konstens regel, men försmår dess tvång" skriver Staaff om Nyblom "Ger konstens prägel fan men bär dess tvång."

I en kommentar skriver Staffan Björck om hur Nyblom i ett "direktörstal" i Akademin behandlat Strindberg mycket nedlåtande. Man tog honom dock inte på allvar utan såg honom mest som en sällskapsbroder i S.H.T. där han alltså lystrade till ordensnamnet Johnny Blomstertoddy. En samtida minnestecknare skildrar honom som "en flott jätte, apart klädd, pionjär för cykelåkning, ungkarl och berömd för sina vågade historier."  Dessutom, som sagt, gluntsångare.

1908 utkom på Bonniers förlag En sjuttioårings minnen, Nybloms självbiografi. Det är en märklig bok, så oläsbar att man fascinerad slukar sida efter sida, den ena tråkigare än den andra. Nyblom kände tydligen ett behov av att dokumentera sitt liv in i minsta detalj - eller åtminstone de detaljer han tyckte borde komma till allmänhetens kännedom. Minutiöst redogör han för hela sitt liv, i kronologisk ordning, uppdelat i tre avdelningar: Skolgossetiden 1832-1850, Studenttiden 1850-1861 och Mannaåldern, total 329 sidor. Han berättar om vad den sade och vad den sade. Han lämnar exakta beskrivningar av hur rummen där han bott ser ut. Han redogör inte bara för sin egen lön utan även för övriga anställdas i det hushåll där han verkade som informator och hur mycket var och en fick påökt. Han reproducerar de brev som hans far skrev när han träffat en olämplig "flamma" och även sina kärleksdikter till samma flamma som han ibland tvistade men därefter försonades med.  "En vacker dag vid pianot bestod försoningen i en kyss, som han icke kunde afvärja. Gode Gud, hvilket elände! Hon hade alldeles tappat besinningen; han hade, Gudi lof, behållit sin, tack vare den omständigheten, att hon alls icke var bedårande" . Arme Carl Rupert.

Det blir inte bättre vare sig under Studenttiden eller i Mannaåldern. Vi får t.ex. veta att akademiledamoten Berhard Elis Malmström tyckte att Carl Ruperts hustru Helena hade små fötter och att den städslade pigan hunnit sätta upp gardinerna i god tid innan paret kom hem från bröllopsresan. Någon bild av hustru Helena får vi inte, vi vet dock att hon var en betydligt mera sammansatt personlighet och framgångsrik författare av sagor av vilka en del tydligen läses än i dag. Men det var Johnny Blomstertoddy som kom in i Akademin.

Kanske har Nyblom förverkligat en hemlig önskan som han möjligen delar med oss som aldrig byggt ett hus eller planterat ett träd. Men någonting har vi ju i alla fall gjort och det skall väl inte alldeles glömmas bort. Så det är nog bäst att skriva upp vad som hänt och det i tur och ordning.

Hur annorlunda då numismatikern, medicine doktorn och riksantikvarien Karl Birger Rutström. I motsats till Carl Rupert fick han inte ens en egen artikel i Svenskt Biografiskt Lexikon utan förekommer snarast som ett bihang till sin fader, den vildsinte hernhutaren Anders Carl Rutström som predikade så att han blev både suspenderad och landsförvisad. SBL meddelar att hans förkunnelse "med bred marginal" avvek från "de i riket antagna bekännelseskrifterna och religionsstadgarna". Om Karl Birger menar SBL att hans "framstående position inom det institutionaliserade kulturlivet förefaller gåtfull." Man skyller på vänskapskorruption (Franzén, Leopold) liksom på den "personliga charm" han utvecklade i sällskapslivet - här finner vi kanske en parallell till Carl Rupert. Hans skötte sina åligganden plikttroget och med gott omdöme säger SBL som också citerar det eftermäle om "R" som fälldes av Tegnér i ett brev till Franzén: "Hans enda fel var det sällsynta i att veta för mycket och verka åt för många håll" . Han kunde inte nischa sig med andra ord. I sitt inträdestal i Akademin där han hade att prisa sin illustre föregångare Commendören af Kongl. Nordstjerne-Orden, biskopen och lektorn i Härnösand  Carl Gustaf Nordin,karaktäriserar han sig själv som "en obemärkt ört, dalens och den dunkla skuggans invånare, utan kraft och anseende, ämnad af en huldare natur till ett rof åt glömskan och den snara förgängelsen."

Alldeles bortglömd blev Karl Birger alltså dock inte: en parentes i sin faders biografi fick han i vart fall. Någon motsvarighet till Carl Ruperts minutiösa bokföring av livet skapade aldrig Karl Birger. Till slut blev han dock mera odödlig än denne tack vare Falstaffs, låt vara lätt ironiska, tribut.

Anm.: Det där med "mera odödlig" har vi knyckt från Tegnér

Comments (7)

Bengt O. Flarnfri schalottenlök
Försök