En hel del kommentarsdiskussion ha förekommit ang. projektet för ombyggnad av Slussen i Stockholm
på Flarnfri schalottenlök men också t.ex. på Gabrielles blogg och hos Yimby. Förvirringen är tämligen stor men förspråkarna värjer sig i allmänhet mot uppfattningen om att nuvarande öppna utsikter skulle spärras av, speciellt från Södermalmstorg, och menar att man i stället kommer att få en öppen blick mot Skeppbron och Saltsjön från den s.k. Slussterassen.
För att i någon mån illustrera farhågorna har vi gjort ett förnyat besök på Stadsbyggnadskontorets utställning av en modell över området. (Tyvärr var 29/3 sista dagen.) Nedan är 5 miniatyrbilder, i huuvdsak tagna från utställningen.
Alla bilder är klickbara och leder till samma bild i större format.
En Berlinmur av kontorsbyggnader" . Bilden visar den mur av nya byggnader som kommer att spärra av Södermalmstorg från vattnet och utsikten över Gamla Stan.
Götgatans mynning. En small glugg mellan två nya byggnader i stället för det öppna perspektivet mot vattnet och Kornhamnstorg strax NÖ om Hilton.
"Utsikten" från sluttningen på Peter Myndes Backe, förbi Holländska Ambassadens gavel, över Götgatan och ner mot Ryssgården och Tunnelbaneuppgången. Utsikten består alltså av ett nytt glaspalats. Jämför nedan.
Samma utsikt som den kan se ut nu, låt vara på sommaren. När inte de väldiga kryssningsskeppen är i vägen kan man se Djurgårdsfärjor och skärgårdsbåtar.
Den nya 8-filiga "motorvägen" från Hornsgatan ner mot Skeppsbron (vart skall trafiken ta vägen när den smalnar av bortåt slottet?) Egentligen den märkligaste nyheten: varför bygga för motortrafiken med Tvåtusentalets framtidsperspektiv? Fösvararna säger att en av de 8 filena är en kollektivfil (finns redan idag). Som kompensation för uteblivna utsik
ter framhålls ofta att man i stället skall få ett fint perspektiv över Saltsjön och Skeppsbron från den s.k. Slussterassen. Bra, då slipper man åka och kolla på Essingeleden när man vill se trafik.
Modellen visade klart och tydligt att man mycket väl kunde genomföra de nya trafiklösningarna (inkl motorväg...) med nya broar och annat, riva Kolingsborg (fast var skall
Berg arkitektkontor då ha sina firmafester?) men avstå från att uppföra nya byggnader NÖ om Hilton och bakom Katarinahissen. Då hade alla behov och önskemål tillgodosetts. Nja, kanske inte riktigt alla. Bygg- och arkitektföretag hade gått miste om lönsamma uppdrag och famför allt hade Slussprojektet inte kunnat självfinansierats i samklang med tidens ekonomiska ideologi. Detta trots att nya
väl lär stå något länge än ett par mandatperioder.
arkivlänk
2010 03 26
Gränslöst?
Kloka Annika Ström Melin skriver i DN om Yvonne Hirdmans bok "Den röda grevinnan."
Grevinnan ifråga är Hirdmans mor som tydligen levde under det österikisk-ungerska imperiet . Vi hoppas att ni läser Annikas artikel men återger här ett ganska långt citat:
Mormor föds i fransktalande Schweiz men flyttar först till Bukarest och sedan till Dorpat för arbete som guvernant. Där träffar hon sin blivande man, som kommer från Tyskland. De bildar familj, öppnar bokhandel i London men flyttar sedan till Bukovina i Österrike-Ungerns östligaste utpost. Det behövdes inga tjänstedirektiv för att garantera den tidens européer rätten att öppna bokhandel i annat land.
Bukovina myllrar av språk och olika religioner. Här bor judar, ukrainare, rikstyskar, ungrare, polacker och armenier och alla har sina egna föreningar, läsecirklar, teatrar och idrottsföreningar. För stans judar finns över hundra filantropiska, religiösa och kulturella föreningar.
Det påminner litet om Elias Canettis barndom in Ruschuk om vilket vi skrivit många gånger, bl.a. här. Vi citerar från vår egen text:
I första delen av sin självbiografi "Die gerettete Zunge" berättar Canetti om hur hans födelsestad beboddes av bulgarer, turkar, sefarder, greker, albanier, zigenare, armenier och ryssar. På andra sidan floden låg Rumänien.
Annikas slutsats är litet pessimistisk. Hon menar att vi ännu inte lärt oss att leva i den mångfald som präglade Europa för hundra år sedan. " Tullstationerna har tagits bort, men de mentala gränserna mellan människor i Europa byggs upp igen."
Vi publicerade en något mer optimistisk text i januari 2007 med anledning av vad Jolo skrev 1971 om Beethoven: denne kunde -driven av kärleksbekymmer- fritt resa mellan Wien, Bratislava, Martonvásar och Troppau. " Den arme Beethoven var friare än vi" skrev Jolo 1971. Vår egen kommentar var att numera (2007) kan man göra en sådan resa utan problem så på något sätt har väl utvecklingen gått framåt. Pecis som Annika Ström Melin sade vi dock att "Europas gränser försvinner men ersätts kanske av mentala gränser som knappast går att förhandla bort. "
Vi ser en polarisering här: EU:s institutioner, kommissionen, parlamentet och banken arbetar -delvis framgångsrikt- för att bryta ner dessa gränser medan nationella politiker gör allt för att återupprätta barriärerna. Tysklands hållning till den grekiska krisen, framgångarna för Tories och UKIP i England samt en svensk oppositionsledare som vill bilda regering med ett EU-fientligt parti är bara några symptom på inkrökt och bakåtsträvande tänkande.
arkivlänk
2010 03 19
Atemschaukel
Ett halvår efter alla andra har vi skrivit ner våra tankar om nobelpristagaren Herta Müllers bok Atemschaukel. Inte nog med att vi är senare än alla, vi kanske tycker litet annorlunda (fel) också.
Läs alltså vår essä: Atemschaukel.
arkivlänk
|
2010 03 18
Be om ursäkt, Sverige!
Bet' Kindlein bet'
Morgen kommt der Schwed'
Morgen kommt der Oxenstern
er wird dich das Beten lehr'n
Inte en dag förgår utan att man påminns om svenskarnas härjningar, bränder och förstörelse. När svenskarna nalkades greps befolkningen av panik och flydde så långt bort man kunde komma. I svenskarnas spår nedbrända byar, mördade befolkningar, fattigdom, svält och sjukdom. Man visste vad som hänt i Böhmen: efter plundring av byarna fördrevs skolbarn, sjuka och hjälplösa som "onyttiga" och borgardöttrarna tvingades att "gifta sig" med de svenska officerarna. Den svenske ståthållaren i Retz var en tyrann vars minne lever kvar än idag inte minst genom sina omåttliga dryckesvanor. Stadsdelen Nussdorf i Wien brändes ner för att få fritt skottfält för försvaret mot Torstenssons kanoner som obönhörligt trummade sönder staden från andra sidan Donau.
Borgar och slott brändes ner och ruinerna står kvar än idag. Efter kriget var ekonomin sönderslagen. Att man inte längre kunde bedriva handel med Bayern och Ungern förstörde stadens ekonomiska livsnerv.
Och varför? För att tillgodose en storhetsvansinnig monarks imperiala härskardrömmar under religionens heliga fanor som höjts så att de tyska småfurstarna skulle slippa betala skatt till kejsaren och få mer pengar till sitt omåttliga hovliv.
Någon skuld eller ånger för dessa förbrytelser har Sveriges regeringar aldrig känt eller erkänt. Krigsbytet, speciellt från Prag, pryder fortfarande svenska muséer och bibliotek. Det är hög tid nu att be tyskar, tjecker och österrikare om ursäkt för dessa grymheter i religionens namn. Hör du det Calle Bildt?
arkivlänk
2010 03 16
Klassisk musik
På fredag spelar "The ABC & D of Boogie Woogie" på klubben "Metropol" i Wienförorten Hernals. På trummorna: Charlie Watts.
Släng dig i väggen Mick Jagger. Jag hörde ABC i lokalteve alldeles nyss och det gick direkt in i kroppen.
arkivlänk
|
2010 03 11
Österrikisk inrikespolitik
lovade vi, något förhastat, att skriva om. Emellertid består denna just nu av att ett läger skriker: " nazist, nazist" varpå det andra lägret svarar: " Klosterschwuchtel" - ett ord som vi vägrar att översätta även om det är litet kul. Eftersom båda lägren har rätt är det inte så lockande att skriva om detta.
Det blir inte bättre om vi går tillbaka en bit i tiden men i vart fall intressantare. Här är en bild som vi nyss upptäckte:
 I förbundskanslerns ämbetslokaler finns tydligen fortfarande detta s.k. Dollfußecke. Nu blev förbundskansler Dollfu ß visserligen mördad av nazisterna år 1934 men han var den som avskaffade den parlamentariska demokratin i Österrike, förbjöd kommunistiska och nazistiska partier och till slut även socialdemokraterna dock inte innan han skjuitit ihjäl ett hundratal. Dollfu ß införde en ny författning där parlamentarismen upphävdes och hans eget austrofascistiska parti blev enda tillåtna statsparti.
Men han äras fortfarande. (Alla ni som beundrar överste von Trapp i Sound of Music gör er skyldiga till samma misstag.)
Ett visst sammanhang med detta har följande bild som väl endast kan vara av intresse för den som eventuellt orkat läsa vår essä med titeln Kraus och Canetti - två elaka genier. På en intressant utställning om Wien under mellankrigstiden hittar vi nedanstående bild (trots fotograferingsförbud men telefoner fick man använda...)
År 1929 brändes Justititepalatset i Wien ner efter ett våldsamt upplopp pga de friande domar som fällts över militärer som skjutit ner ett antal demonstranter. Canetti blev vittne till upploppet och branden och det satte stora spår både i hans enda roman "Die Blendung" och i hans pseudosociologiska monumentalverk "Masse und Macht." Karl Kraus klistrade på egen hand upp de plakat om avbildats här. Det var så vitt man vet hans enda aktivistiska politiska handling. Canetti var en närmast fanatisk beundrare av Kraus och skrev ett brev till honom där han uttryckte sin beundan för affischkampanjen. Han fick naturligtvis inte något svar.
Det finns en annan koppling. Kraus insåg tydligare och tidigare än de flesta de fasor som nazismen skulle leda till i Österrike. Han gjorde emellertid det misstaget att tro att Dollfu ß skulle kunna rädda Österrike frå n naz ismen och stödde därför denne offentligt. Hans anhängare, inklusive Canetti, blev upprörda över vad som man så g som avfall och förräderi. Endast ett fåtal ur Kraus stora anhängarskara infann sig till hans begravning 1934.
Just nu pågår en debatt i Österrike om offren för Dollfu ß fascistiska regim skall återupprättas och i förekommande fall ersättas för de konfiskeringar de utsattes för. T.o.m. konservativa ÖVP (som har sina rötter i Karl Luegers och Dollfu ß rörelser) har gått med på en viss återupprättelse. Den fråga man nu ställer sig är: skall även kommunister och nazister återupprättas? De var ju också offer för regimen.
arkivlänk
|
2010 03 11
Putäll på er gevar och baroner
Litet uppföljning av den europolitiska lökringen som bl.a. berättade om hur en engelsk ledamot av EP kallade presidenten för en "blöt trasa" och Belgien för ett "icke-land." EU Observer berättar att detta gav Mr. Farage ytterligare ökad popularitet i sitt hemland vilket gav honom " a place on two flagship news programmes on the BBC. " (Litet märkligt f.ö. att representanten för ett parti som inte vill vara med i EU alls plötsligt kräver en "stark ledare" och en "karismatisk president.")
Men EU Observer berättar vidare att Mr. van Rumpoy också tjänade på kuppen: " I am now at the height of my popularity in Flanders, after the incident" säger han: inte så bra tycker vi eftersom det väl snarare ger ett visst understöd för kritiken mot hans bristande perspektiv.
Men det fortsätter: i en debatt i EP för någon dag sedan kallade " William, Earl of Dartmouth" (Hertigen av D.) baronessan Ashton " utterly unqualified" men blev avstängd av ordföranden, en annan engelsk dam, troligen en plebej. Hjälpsamma vaktmästare hjälpte honom ut ur salen.
Vi hittar en blogg med det förpliktande namnet England expects som kallar händelsen för " another example of the complete lack of any concept of free speech in the European Parliament ." Här finns också ett YouTubeclip där man kan höra -och inte minst se- den ädle lordens utfall mot baronessan. Vi tycker trots allt att det var betydligt mindre stötande än Mr. Farages utbrott - "fullkomligt okvalificerad" kanske t.o.m en svensk regeringsledamot (t.ex. Mats Odell) riskerar att få höra.
Även utskottet som förhörde Toni Blair om Irakkriget var fullt av grevar och baroner. Det förde tankarna till P.G. Wodehouse. För ett par år sedan förutspådde vi att Blair själv efter sitt avträde skulle bli utnämnd till Lord Blair of Baghdad. Så har det dock inte blivit. Än.
Med utmärkt högaktning
The honourable E. Klipspringer, Esq.
|
2010 03 08
En hastig notis från Österrike
Kan ni tänka er något annat land där en presidentkandidat i all offentlighet och inför notarius publicus tvingas skriva under en förklaring att hon inte är nazist och att hon tar avstånd från nazismens förbrytelser? Så har idag skett när FPÖ-kandidaten Barbara Rosenkrantz inför ett stort mediauppbåd avgav denna förklaring.
Litet snabb bakgrund: I Österrike äger presidentval rum om ett par månader. Den sittande presidenten, f.d. socialdemokraten Heinz Fischer, åtnjuter stor popularitet i befolkningen och hans seger är egentligen given på förhand. Övriga partier, främst det konservativa ÖVP, har därför avstått från att ställa upp någon motkandidat vilket bara hade inneburit en finansiell ansträngning till ingen nytta.
Postfascistiska FPÖ har emellertid nominerat en riksdagsledamot som redan tidigare gjort sig känd genom egendomliga uttalanden om Österrikes nazistiska förflutna, helt i Jörg Haiders anda. Rosenkrantz fick emellertid stöd från landets största tidning, boulevardbladet Kronenzeitung med en daglig miljonpublik med motiveringen att det behövdes en "borgerlig" motkandidat. Vilket man iofs kunde ha rätt i.
Efter Rosenkrantz uttalanden för en vecka sedan om att den s.k. förbudslagen, Widerbetätigungsgesetz, var otidsenlig och borde omprövas fick hon emellertid upprörda reaktioner från alla politiska partier (utom FPÖ) inklusive konservativa ÖVP. Såväl ordföranden för arbetsgivareföreningen som landets ärkesbiskop förklarade att det därefter inte vore möjligt att rösta på henne. Kronenzeitung krävde som villkor för fortsatt stöd att hon tog avstånd från dessa uttalanden och från nazismen överhuvudtaget inför notarius publicus och det var alltså detta som skedde idag. Även FPÖ:s talesmän har ansett sig behöva uttala i medierna att man inte gillar nazismen och tar avstånd från "dess förbrytelser." Om man tar avstånd från själva ideologin framgår dock inte. (1)
Att det var rent hyckleri kan var och en övertyga sig om som läser hennes uttalande för någon vecka sedan.
Nynazistisk aktivitet har blommat upp i Österrike bla genom vandalisering av koncentrationslägret Mauthausen.
Förbudslagen är grundligt missförstådd i Sverige och andra oockuperade länder där man i yttrandefrihetens namn menar att sådana som biskop Williamson och "historikern" Irwing borde få fritt spelrum. Här är det emelltid inte fråga om åsiktsyttringar utan om främjande av nazistisk aktivitet. Ganska märkligt f.ö. att man åberopar yttrandefriheten i detta fall när man samtidigt mer eller mindre frivilligt inskränker densamma i andra sammanhang.
Om intresse finns kan jag återkomma i detalj med mera belägg men jag ville skriva ner detta som hastigast eftersom det är dagens samtalsämne nummer 1 i Österrike, givetvis näst efter Christopher Waltz Oscar.
|
2010 03 05
Att tala i kod
BT JPX RMLX PCUV AMLX IBTWXVR CI M LMT'R
Simon Singh: The Code Book
Fions sikon fises vikon fikoll protokon
Ilmar Reepalu
Ibland vill man ju bara tala till de rättrogna utan att fienden fattar vad det är frågan om och då talar man lämpligen i kod. När den beklaglige Ilmar Reepalu talar om "den israeliska lobbyn" som protesterar mot vad han säger så förstår givetvis hans åsiktsfränder omedelbart att det är fråga om den judiska kabal som styr media medan vi som inte riktigt hör på det örat tror att han talar om de som vill försvara Israels politik i Gaza. Ingenstans är detta kodspråk så väl utvecklat som i Österrike där man talar om "gewisse Kreise" ('vissa kretsar') eller -om det skall vara internationellt- "amerikanska östkusten." Den senare är speciellt besvärlig när det gäller återställande av konstverk som stulits av nazisterna.
Men ibland blir det litet knepigare. Det kan bli svårt att skilja mellan kodspråk och vanlig obildning. Reepalu säger: "Vi accepterar varken sionism eller antisemitism. Det är ytterligheter som sätter sig över andra grupper och anser att de är mindre värda." Och Mona Sahlin i ett desperat räddningsförsök: "Judarna förtjänar att få ett starkt stöd men också att man aldrig blandar ihop debatten om antisemitism och sionism. " Och Helle Klein fyller på: "Han har slirat när han blandat samman sionism och antisemitism" (underförstått: slira kan väl vem som helst göra när det är halt).
Låt oss se nu. Begreppet "sionism" skapades efter det att Wienjournalisten Theodor Herzl år 1896 givit ut sin bok "Der Judenstaat." (kan laddas ner från Projekt Gutenberg). Nationalencyclopedin skriver om "sionism": "politisk strävan att åstadkomma judarnas återvändande till Israel. Sionismen tog form under andra hälften av 1800-talet. Theodor Herzls skrift Judestaten (1896) blev avgörande för rörelsen. ...När staten Israel utropades 14 maj 1948 var sionismens främsta mål uppfyllt. WZO har fortsatt verka även därefter, med uppgift att främja det judiska folkets enhet och dess återsamlande i Israel." Så antisionism är då rimligtvis motstånd mot "det judiska folkets enhet och återsamlande i Israel" och mot existensen av en israelisk stat.
Så vad säger nu de ovanciterade politiska dignitärerna? I Reepalus fall är det solklart: "vi" accepterar inte Israels existens eller det judiska folkets enhet och återsamlande i Israel. Sahlin rör ihop det litet: man kan debattera antisemitism, dvs. det kan finnas olika meningar om den. Den israeliska statens existens och judarnas rätt att återsamlas där kan ockå debatteras. Men man får inte blanda ihop dessa debatter (utan de bör föras var för sig?). Kleins uttalande är fortfarande förvirrat: menar hon att Reepalu på något sätt sagt att sionism och antisemitism är samma sak?
Det här är ju egentligen ganska sensationella uttalanden. Vi utgår från att de inblandade blivit rätt citerade, ingen har dock protesterat så vitt vi vet (utom Reepalu förstås men hans protester föll på hälleberget när ljudbandet från intervjun publicerades). Skall vi tolka Mona Sahlin bokstavligt så menar hon alltså att man kan debattera Israels rätt till existens. Nu vägrar vi att tro att det är det hon verkligen menar utan antagligen vet hon väl helt enkelt inte vad "sionism" är. I Reepalus fall är det ju däremot solklart och därmed har vi alltså bidragit till den "otäcka hetsjakten" som Klein talar om. Det säger ju en hel del om debattklimatet i Sverige (som dock inte är unikt) att detta inte tagits upp liksom knappast heller frågan om vilka det är som begår antisemitiska hatbrott i Malmö.
|
2010 03 04
Religion och yttrandefrihet
Att religionen inkräktar på yttrande- och åsiktsfrihet och att de världsliga makterna står med mössan i hand och bugar inför de prästkaster som har inflytande över potentiella väljare eller terrorister är ju numera vardagsmat. Här är två aktuella exempel:
Först en ny blasfemilag: " A person who publishes or utters blasphemous matter shall be guilty of an offence and shall be liable upon conviction on indictment to a fine ....
...a person publishes or utters blasphemous matter if (a) he or she publishes or utters matter that is grossly abusive or insulting in relation to matters held sacred by any religion, thereby causing outrage among a substantial number of the adherents of that religion, and (b) he or she intends, by the publication or utterance of the matter concerned, to cause such outrage."
I ett annat fall har en fotbollsspelare bestraffats för hädelse på plan. En elitspelare anses ha använt ett "blasfemiskt uttryck" (i andra halvlek) och får inte vara med i nästa match. Domarna har fått instruktioner att visa ut hädande spelare. Många vanliga svordomar "inkluderar Guds och heliga personers namn" och leder i fotsättningen till rött kort.
Vore det inte för de förhållandevis milda domarna (€ 25000 resp. avstängning i en match) skulle man väl gissat på något muslimskt land. Emellertid är det första exemplet från Irland och det andra från Italien, alltså länder inom EU.
Den irländska lagstiftningen har naturligtvis kommit till för att ge laglig möjlighet att bestraffa media och andra som "kränker" islam, en möjlighet som ju dessvärre inte funnits i Danmark där politikerna maktlösa fått åse hur pressen uttrycker sig hur som helst. Nu har man åtminstone börjat framföra ursäkter vilka efter förhandlingar godtagits av de kränkta.
I fotbollsfallet kan anmärkas att det tyvärr är så att rasistiska och hatfyllda uttalanden både på plan och läktare blivit allt vanligare och väl numera uppfattas som en del av spelet. Man skulle möjligen kunna tycka att detta vore ett större problem än om någon i stridens hetta vräker ur sig ett vanvördigt uttryck om Gud eller moder Theresa eller någon annan helig person. (Får man för resten säga "fan" om man blir knuffad av Totti?)
arkivlänk
|
2010 03 01
Självkännedom
Bloggosfären och webben överhuvudtaget översvämmas ju av div. tests där man kan utröna vem man egentligen är. Det är en fråga som iofs aldrig har intresserat oss -och ingen annan heller- men för ett halvdussin år sedan fann vi en test som vi inte kunde motstå: Which historic lunatic are you? Resultatet blev, aningen förvånansvärt men inte helt orimligt: " Marquis of Tichfield, Earl of Portland, Viscount Woodstock, Baron of Cirencester, co-heir to the Barony of Ogle and renowned as the finest judge of horseflesh in England, you took the tradition of aristocratic eccentricity to unprecedented heights. you did not neglect discipline, forcing disobedient underlings to skate themselves to exhaustion on your subterranean skating rink ."
Idag var det så dags igen. När vi letade i Nationalencyclopedin fann vi testet: Vilken historisk person är du?
Nja, litet tveksamt tycker vi nog. Till utseendet finns kanske en viss likhet men knappast annars väl. Undrar om det var våra matvanor eller ovilja att läsa manualer som fällde utslaget?
arkivlänk
|
|
|
