Österrike fick idag en ny statspresident - socialdemokraten (f.d. måste vi skriva eftersom han numera är überparteilich) Heinz Fischer. Invigningen överskuggades givetvis av den officiella sorgen över den tidigare presidentens tragiska död, ett dygn innan han skulle ha lämnat sin post. Fischer höll emellertid ett personligt och bra tal. Ett avsnitt som har upprepats i TV hela dagen var när han -helt improviserat- uttryckte sin glädje över att hans svärfar kunde vara närvarande vid invigningen. Samma år som Fischer föddes (1938) släpades den blivande svärfadern till koncentrationslägren Dachau och sedermera Buchenwald. 95 år gammal kunde han idag se sin svärson installeras som statsöverhuvud.

TV-kamerorna kunde, efter något sökande, zooma in på den gamle, men förvånansvärt fräsch utseende mannen på åskådarläktaren.  Hans namn är Otto Binder - en märklig man som er krönikör haft förmånen att lära känna. 1939 lyckades han, med hjälp av den socialistiska internationalen, bli frigiven från Buchenwald och emigrera till Sverige.  Heinz Fischers hustru föddes i Stockholm 1943, utom äktenskapet, eftersom Sverige ansåg sig vara bunden av internationella konventioner som krävde att man respekterade lagarna i immigranternas hemland. Enligt de s.k Nürnberglagarna kunde ju en jude inte gifta sig med en "arisk" kvinna.

I sin bok Wien - retour (av vilken vi har glädjen att ha ett exemplar med personlig tillägnan) skriver Binder smått road om detta vad han kallar "Stockholmsäktenskap."  Annars finns det inte mycket att le åt i boken - praktiskt taget hela hans släkt utrotades i koncentrationslägren. Men skildringen av hans liv i Sverige och Stockholm är ytterst intressant. Man får klart för sig hur aktiva tyska och österrikiska immigranter var och vilket understöd man fick, främst från svenska socialdemokrater och fackföreningsledare. Bruno Kreisky och Willy Brandt var de ledande namnen. Efter att ha jobbat som skogsarbetare i flera år lyckades Binder, genom Kreiskys förmedling, få ett jobb i Folksam.

Det gick senare bra i livet för Binder: han var i många år chef för ett av Österrikes största försäkringsbolag (med nära samarbete med Folksam!) och styrelseordförande i Austrian Airlines. När krönikören träffade honom berättade han att den största besvikelsen i hans yrkesliv var det misslyckade s.k. Alcazarprojektet, dvs. den planerade fusionen mellan SAS, Swissair, KLM och Austrian Airlines. En idé före sin tid som i vart fall hade låtit SAS och Swissair ligga bättre till än vad de gör idag.

Vi fäster oss vid följande passus i Binders bok:

"Vid krigsslutet märkte man en stark vilja i Sverige att hjälpa det förstörda Europa. inte bara materiellt utan också politiskt och kulturellt."

(Vår översättning)

Men det var då det. När vi läser om den internationella solidaritet och vidsynthet som präglade åtminstone vissa kretsar i Sverige under och efter andra världskriget, när vi erinrar oss namn som Bernadotte, Wallenberg och Hammarsköld känns det motbjudande och sorgligt att ta del av den nuvarande internationella och europadebatten, främst naturligtvis den s.k. junilistan men -värre kanske-  socialdemokraternas och moderaternas patetiska  klackvändningar för att försöka  fånga upp en nationalistisk väljaropinion, i sin tur uppammad av en inkompetent neoliberal ekonomisk och social politik. Vi har visserligen inte Hitlertyskland och koncentrationslägen utanför vår tröskel men vi har Balkan, Vitryssland, Kaukasus,  Afrika och andra regioner. Långt ifrån att erbjuda hjälp och samarbete till nutidens Kreiskys, Brandts och Binders sparkar vi ut dem till "säkra tredjeländer."  Den nationella egoismen och likgiltigheten, eller snarare föraktet, för allt som ligger utanför våra gränser har väl aldrig varit så stark som i dessa dagar.

En forntida svenska politiker blev berömd för sitt yttrande till en motståndare:"Vet hut! Vet sjufalt hut!" Den omnämnde Kreisky ropade i en liknande situation till sin motståndare: "Gå hem och läs historia!" Dessa yttranden är ungefär vad er krönikör skulle vilja ropa åt varje svensk politiker, från yttersta höger till yttersta vänster, som uttalar sig i internationella frågor. Det är ett elände med jobb, vård, skola, omsorg och så vidare men trots allt: Youv'e never had it so good!