När de stora elefanterna dansar bör man ju hålla sig på vederbörligt avstånd. Sålunda läser vi med vördnad vad som skrivs om bokmässan och speciellt vad som har kommit att kallas "bestsellerismen." Eftersom vi inte skriver eller säljer böcker utan bara läser dem borde vi naturligtvis hålla tyst.
Vi läser med intresse ett meningsutbyte på Blott Sverige mellan Karin och kommentator Magnus. Om vi förstått det rätt menar Karin att en författare måste välja mellan den smala och den breda vägen, dock menar hon att det senare alternativet inte är någon garanti för framgång. Magnus verkar mena -kanske missförstår vi honom - att man som författare egentligen inte har något val: man måste skriva om det man kan och har personlig erfarenhet av. Kanske har båda rätt: det skulle åtminstone förklara varför nästan all nutida svensk triviallitteratur är så bottenlöst dålig. Läckberg, Larsson et cons har valt den breda vägen men utan personlig erfarenhet. Därför blir det som det blir. Magnus pekar däremot på Le Carré och Frederick Forsyth som exempel på bestsellerförfattare med "verklig klass och litterärt värde." Vi vill gärna nämna baronessan James av Holland Park i samma sammanhang. Som exempel på bekräftande undantag dvs. klass och litterärt värde utan direkt personlig erfarenhet vill vi nämna Kerstin Ekmans "detektivromaner" samt baronessan Rendell of Babergh. (Fint skall det vara. Vi skrev om de båda nämnda baronessorna under rubriken "The Secret Life of Erwin Klipspringer.")
Vi tar oss också friheten att erinra om vad vi skrev om Hypnotisören (OBS innehåller spoilers) liksom vår förhandsrecension av Strindbergs stjärna , åtminstone en förfärlig bok men troligen två. I båda fallen har ett antal uppföljare och filmatiseringar annonserats. Till råga på allt ser vi DN att Läckberg skall erövra den europeiska tevemarknaden med "The Fjällbacka Murders."
Titta på DN:s listor över bästsäljande böcker just nu. Det enda uppmuntrande är väl att man på 17e plats hittar "Fågelsång: 150 svenska fåglar och deras läten" . För all del, Joyce Carol Oates finns också med på listan (som 19) liksom två böcker om ekonomisk och adlig överklass i Sverige (men är det inte skvallerfaktorn snarare än den socio-ekonomiska analysen som kommer in där?)
Karin hänvisar till en artikel i SvD av Stefan Eklund som talar om läsarens ansvar och skyldighet att göra uppror. Det blir nog ett ganska ofarligt guerillakrig i så fall. Så här skriver Eklund: "Det här samarbetet ställer förstås krav på läsarens bildning. Ett känsligt kapitel. Få vågar anta att den bestsellerism som idag har kopplat greppet om bokmarknaden har sin grund i att det inte längre finns tillräckligt många bildade läsare. Och, för att anknyta till ett aktuellt tema, det beror i sin tur på en urholkad kultur- och skolpolitik."
Aase Berg skriver -i ett helt annat sammanhang i Expressen: "Så när jag läser DN:s artikelserie om bestsellerismen - för övrigt den typen av böcker som de flesta politiker uppger sig gilla - så tänker jag bara: fortsätt konsumera dumhet, så är dumhet vad ni får tillbaka. Den obefintliga nyanseringsförmågan är ingen genetisk defekt ....., utan en konsekvens av den på alla plan härjande bestsellerismens avgrundskorkade och svartvita ordbrist" vilket visar att även en postmodernissa ibland kan hitta ett korn.
Det är väldigt fult men vi tar oss i alla fall friheten att citera vad vi skrev 2004 i ett bredare sammanhang om infantiliseringen av samhället vilket dock är tillämpligt även på de litterära produktionen och konsumtionen:
