2009 07 24
The secret life of Erwin Klipspringer
Bodil Zalesky inbjuder på Under Pausträdet till diverse funderingar över begreppet "nattduksbord." Eftersom de etymologiska variationerna trots allt är begränsade suckar Bodil: "Egentligen borde jag väl ha formulerat den här “tävlingen” ... så här: Vad har du på ditt nattduksbord? "
Ingen lokal är väl så väl ägnad för intima bekännelser som den där nattduksbordet står och några av de kommenterande damerna har redan vågat sig en bit ut på den hala isen genom detaljerade beskrivingar av sina pyjamasfodral. Vi vill naturligtvis inte vara sämre och bidrar därför med ett hänsynslöst självutlämnande.
På vårt nattduksbord finns f.n. (förutom väckarklockan) enbart en roman av Ruth Rendell kallad "Portobello" . Och därmed självbekännelsen: den som eventuellt läst dessa bloggar under åren har väl förhoppningsvis letts att tro att vi huvudsakligen läser Iliaden på franska, Divina Commedia, Skogekär Bergbo, Elias Canetti , Elfriede Jelinek, Ian McEwan eller - om vi vill ha något lättare - medeltida handböcker om inkvisitionsmetoder. Allt detta interfolierat med tjocka samhällshistoriska avhandlingar om amerikanska politiker eller europeisk historia. (Se My LibraryThing för närmare information.) Nu när sanningens brutala sökarljus riktas mot vårt nattduksbord - om vi säger så - måste vi tillstå att..nej....jo...fast... OK då: vi läser en hel del detektivromaner.
Nu har vi faktiskt också läst en del av de moderna svenska deckardrottningarna (Marklund, Larsson, Läckberg, Stieg Larsson och andra) men bara för att med gott samvete kunna konstatera att det bara är tramsigt skräp som av någon anledning sålts i miljonupplagor. Sen har vi också läst en hel del "klassiska" deckare både svenska och utländska: Frank Heller, Trenter, Sunesson, Rönblom, Sjövall och Wahlö, Conan Doyle förstås, Sayers, Chandler, Wilkie Collins, Arsène Lupin osv. osv. Men dessa författare har ju förädlats av ålderns patina, om vi säger så, och vem som helst kan ju tillstå offentligt att h/h ägnat sig åt dessa. Vår skamliga bekännelse är emellertid att vi inom denna genre numera huvudsakligen läser P.D. James, Ruth Rendell och Donna Leon.
P.D. James är ju en värdig arvtagare till den engelska traditionen med Conan Doyle och Dorothy Sayers som höjdpunkter. (Agatha Christies storhet har vi aldrig förstått.) Hennes böcker har blivit allt bättre ju längre åren gått. Baronessan James av Holland Park är vid det här laget nästan 90 år. Hennes böcker från 2003 ("The Murder Room") resp 2005 ("The Lighthouse") är briljanta. Hennes senaste (sista?) bok från 2008 ("The Private Patient") är ett litet steg tillbaka: miljö- och personskildringen är som alltid fängslande men den underliggande intrigen är ganska enkel och förutsägbar även om historien mynnar ut i ett par frågetecken. Man kan tolka avslutningen som att det är den sista bok i vilken Adam Dalgliesh uppträder och vi hoppas nog att det också förblir så. Det vore tragiskt om en stor författare skulle överleva sig själv.
Även Ruth Rendell knallar på i åren.Hon är nu nästan 80 år - dvs. 10 år yngre än James- även hon baronessa (Rendell of Babergh). (Får vi se Camilla Läckberg som grevinna av Bohuslän?) Rendell är kanske mest känd för sin serie om kommissarie Wexford. Den började med ganska enkla "whodunits" men har utvecklats till intressanta romaner som skildrar och analyserar samtida problem inte minst genom Wexfords båda döttrar, den besvärliga feministen Sylvie och den framgångsrika skådespelarskan Sheila. Hennes absolut bästa böcker är emellertid de romaner där hennes standardfigurer inte förekommer. "Adam and Eve and Pinch Me " (2001) och "Thirteen Steps Down" (2004) är romaner som på ett visst sätt påminner om Kerstin Ekmans "Händelser vid vatten." Det finns en kriminalhistoria i bakgrunden men det är fråga om skönlitterära romaner i ordens bästa bemärkelse som kan läsas flera gånger trots att man "vet vem som är mördaren"'.
Rendell är litet kul för svenska läsare eftersom hon gör åtminstone ett par referenser till Sverige. I "The Babes in the Wood" (2002) besöker både inspektör Wexford och en av de huvudmisstänkta Uppsala där Rendell gör en roande och lätt ironisk skildring av den svenska självmedvetenheten. I "Portobello" (2008) längtar en av huvudpersonerna till Kiruna eftersom det är både mörkt och kallt där.
Men precis som hos James innebär Rendells senaste bok ett visst steg tillbaka. Som alltid i sina historier är hon en mästare på att väva ihop en mängd personers historier och öden till en polyfoni av fraser som till slut förenas i en förlösande kontrapunkt (precis som hos Kerstin Ekman). Men en av de viktigaste personernas problem är smått bisarrt: han är "addicted" till en viss sorts chokladkarameller och inställer t.o.m. sitt planerade bröllop på grund av detta. Men även i "Portobello" får vi under en tid följa ett tiotal personers skiftande öden med beröringspunkter som är tillfälliga och obetydliga men vars historier mot slutet av romanen kommer allt närmare varandra och till slut - mot alla odds - förenas i en avslutning som faktiskt (den här gången) blir lycklig för de flesta utom för en person som mördas och hans mördare som hamnar i fängelse. Men så måste det ju vara i en kriminalroman.
Liksom hos James hoppas vi, även om det blir med saknad, att Rendell avslutar sin karriär med denna bok. Vi gör denna bedömning inte med hänsyn till författarnas ålder per se utan med utgångspunkt från den kvalitativa utvecklingen av deras verk som vi uppfattar den.
I motsats till de ovan nämnda vördnadsvärda damerna är Donna Leon en ung dam, född 1940 och bör alltså fortfarande ha en lovande framtid. Inte är hon baronessa heller utan bara engelsklärarinna. Nu är det så att medan även de mest sofistikerade skönandar måhända någon gång skulle kunna erkänna att de läst P.D. James eller att kanske t.o.m. någon Rendell på semestern eller så, skulle nog ingen av dem vilja bli funnen död med en bok av Donna Leon på nattygsbordet. Hon anses som ytlig och enkel och det är hon kanske också. Men hon har skapat ett intressant persongalleri och vi som faktiskt aldrig varit i Venedig (det är för mycket folk där) tycker att vi känner till staden ganska bra genom hennes romaner. Det är inget krångligt och hennes protagonister har varken mag- eller alkoholproblem, möjligen äter de litet för mycket men som det verkar utan att få bekymmer med vikten. Barnen är normala tonåringar, inte värre än så.
Ett originellt drag i Leons böcker är att de verkliga skurkarna och överbovarna ofta kommer undan på grund av korruption och politiskt inflytande och bara själva hantverkarna åker fast. Sedan är det en annan sak med Leons romaner: det finns en serie förfilmningar av hennes böcker (gjorda av tysk TV?) som har den ytterst sällsynta egenskapen att praktiskt taget bokstavstroget följa förlagans handling. Annars skall ju alltid klåfingriga manusförfattare och regissörer "förbättra" originalen eller göra dem mera "filmmässiga" vilket regelmässigt förstör författarens intentioner och speciella ton. Filmerna är mycket njutbara och - även om ett eller ett par mord naturligtvis förekommer - helt fria från våld, biljakter, skottlossning osv. Tråkiga skulle nog nutidens tittare säga och sånt gillar vi.
Även Leons böcker varierar i kvalitet. Den näst sista ("Suffer Little Children" ) var ett verkligt bottennapp även om ämnet var angeläget och boken dessutom är den enda "deckare" vi läst sedan Sayers "Gaudy Night" där det inte förekommer något mord. Lyckligtvis är den senaste, "The Girl of His Dreams", mycket bättre.
Det blev långt det här men det är inte så ofta man får en chans att blotta sina skamligaste hemligheter så man får väl passa på. Nu vet ni vad vi har på nattduksbordet från IKEA just nu.
|
