Tidigare i sommar kom Carl Hamiltons bok Det infantila samhället ut. Han huvudtes är vid det här laget väl känd: vuxna orkar inte längre säga ifrån, vuxna vill vara tonåringar, barn tvingas att vara vuxna.  En annan krönikör i Aftonbladet skrev:

Ja, fast dom gjorde ju inte det. Ryckte ut alltså. Inte heller blev dom
förb-nnde- fast dom gärna skulle ha velat. I stället vred dom och vände sig som ordstävets mask på en krok försedd med en hamiltonsk hulling.
 
Svenska Dagbladet kritiserar Hamilton för att han skriver "kvällstidningsmässigt grällt" och påpekar att allting minsann inte var så bra förut heller. Dock tvingas man medge att boken "tar upp ett ytterligt angeläget problem."  Enligt Dagens Nyheter är det en "problematisk" bok som bärs av en övertygelse som den dock "inte lyckas formulera" men den är trots allt "ömsom lysande." Smålandsposten skulle helst vilja vifta bort författaren som "stockkonservativ" men vågar inte eftersom man är djupt imponerad av den arsenal av argument som mobiliseras utifrån historiska källor. Men naturligtvis: det finns mycket som Hamilton inte skriver om. Hamiltons egen tidning, Aftonbladet, tycker också att det finns mycket som Hamilton inte skriver om, främst naturligtvis "könsrollsperspektivet." Men hans tes är "mycket intressant" och han har identifierat "viktiga brännpunkter." T.o.m. Gefle Dagblad anser att Hamilton nog har "kommit något på spåren" även om den förutseende rescensenten menar att "om 50 år kommer man att skratta åt det här."
 
Bilden är klar. Kritikerna skulle helst vilja avfärda Hamiltons bok som reaktionär och otidsenlig, helst också kvinnoföraktande, men kan inte riktigt gå så långt utan tvingas medge att boken tar upp en viktig och angelägen  problematik och att författaren sätter fingret på en öm punkt, eller snarare frilägger ett  inflammerat och varigt sår på samhällskroppen. Att en skribent i Expressen som enda anmälare faller ur ramen och talar om en "propagandabok för kd" illustrerar på ett lysande sätt en av bokens huvudteser: recensenten i fråga har ju sedan länge gjort sig ett namn som en dum och i ordets bokstavliga mening infantil person i en vuxen kvinnas gestalt.
 
Hamiltons bok är skrämmande. Under läsningen slås man upprepade gånger av insikten: just så här är det, här har han identifierat processer som långsamt fräter sönder social struktur och mänskliga värden. Analysen är övertygande, exemplifieringen skrämmande. Förklaringsmodellen saknas dock.
 
Vi har på dessa sidor, många gånger, uttryckt uppfattningen att föräldrar, skola, myndigheter, företag och politiker numera abdikerat sitt ansvar för familj, elever, medborgare, anställda, kunder och väljare till förmån för en bekväm tro på något slags självreglerande mekanismer, som ofta då tar formen av en fri och oreglerad marknad. (Även Hamilton använder f.ö. termen 'abdikera' om föräldrarnas och skolans ansvar för barnens 'socialisation' -inte ens han vågar väl skriva 'uppfostran' !) En bekväm utväg som kunnat försvaras och motiveras med lysande teoretiska analyser, ofta från nobelprisade ekonomer och framgångsrika och populära politiker, främst Reagan och Thatcher och vars yttersta konsekvens formulerats som: greed is good. Vi menar att det är denna möjlighet att med bevarat anseende komma ifrån ett impopulärt, bevärligt och dyrbart ansvar och i stället försöka tillfredsställa sina sina egna behov och önskemål som förklarar  mycket av den samhälleliga uppgivenheten. Hamilton rör sig hela tiden på mikroplanet men han gör det på ett sätt som skakar om. Man förstår att recensenter och kommentatorer blivit obehagligt berörda när någon säger rent ut  att äktenskap och föräldraskap faktiskt är livslånga åtaganden som borde sätta tydliga gränser för  parternas möjligheter att leva s.k. "vuxenliv" och "förverkliga sig själv".
 
Kanske recensenternas avvaktande reaktion kan tolkas som en smygande insikt om att även de heligaste nutidspolitiska grundsatserna kan behöva omprövas. Det finns andra tecken. I maj i år höll Bill Cosby ett uppmärksammat tal vid ett NAACP evenemang där han skarpt kritiserade föräldrar för barnens misslyckanden: These people are not parenting. Han talade om svarta familjer med ingen eller låg arbetsinkomst och gick till rätta med barnens oförmåga att tala vettig engelska och deras oaptitliga klädsel. Pengar till trendiga skor och elektroniska leksaker verkade dock alltid finnas. Svarta ledare höll i stor sett med honom medan kritiken huvudsakligen kom från vita liberaler. (Självfallet fick Cosby också beröm som han säkert kunnat vara utan från konservativa vita med ett mer eller mindre dolt rasistist synsätt. ) Ett annat exempel: i Sverige skrev en journalist vid namn Hanne Kjöller en artikel med utgångspunkt från en artikelserie i Expressen om fattiga barn i Sverige. Bl.a. skrev Kjöller:

Hon blev naturligtvis utskälld från höger till vänster, inte minst av svenska bloggare, förresten. Men hon fick i vart fall publicera sin artikel.
 
Men är det här inte bara ett normalt paradigmbyte, svårt att acceptera för stockkonservativa mörkmän? Är det inte bra att vi alla är kompisar, barn som åldringar, tittar på samma filmer, spelar samma dataspel och går in för att ha kul här i livet? Möjligen. Men i ett annat scenario leder infantiliseringen av samhället också till en djup segregering: det finns nämligen alltid  människor som kommer att kunna  kontrollera den uppkomna situationen och på olika sätt dra nytta av den. I bästa fall genom  egen kraft  men oftast kanske genom  goda familjeförutsättningar,  god utbildning och ett bra ekonomiskt utgångsläge.  Mot den gruppen ställs ett nytt ekonomiskt, kulturellt och intellektuellt trasproletariat som hålls i schack med alltmer obscena dokusåpor, fina bidragsfinansierade gymnastikskor och fantastiska datoranimerade sagoboksförfilmningar.  Ett apartheidssamhälle där social och kulturell mognad, snarare än hudfärg, blir åtskillnadskriteriet.