För att inte helt förlora kontakten med verklighetens folk införskaffade jag den omskrivna boken "Hypnotisören" av pseudonymen Lars Kepler. En bidragande orsak var att jag sett författarparet i TV  och  tyckte att det var intressant att två författare av tydligen seriösa romaner gjort ett gemensamt projekt av den här typen.  Boken har ju uppenbarligen gjort stor succé, översatts och skall filmas. Den är tänkt som den första i en serie om 8 böcker.

Eftersom den här uppsatsen i huvudsak kommer att ha en negativ inställning bör det inledningsvis  sägas att den höjer sig högt över den skräplitteratur som regelbundet produceras exempelvis av Läckberg, Åsa och Stieg Larsson, Frimansson och allt vad de heter. Men bra är den inte. Dock lägger man den ogärna ifrån sig efter påbörjad läsning eftersom man "vill veta hur det går."  När det gäller övriga här nämnda författare, framfor allt den firade Larssons textmassor, ter sig den frågeställningen tämligen ointressant. "Hur skall jag orka igenom det här" är väl en mera näraliggande reaktion.

Jag har inte följt diskussionen och tog för givet att boken fått lysande recensioner. När jag efter avslutad läsning gick igenom vad en del kritiker skrivit såg jag till min förvåning att de flesta tyngre skribenter hade en ganska negativ inställning. (Sydsvenskan, Sv.D, DN.) Liksom jag har man fäst sig vid den överdrivna fascinationen av det blodiga våldet och att det egentligen är två historier som endast hjälpligt hålls tillsammans. Intrigen, om man får kalla den så, är egentligen väldigt enkel och det är ingen vidare konst att gissa vem i hypnosgruppen som är den verkliga boven/mördaren.  Hur de inblandade i själva upplösningen kommit dit förblir däremot ett stort mysterium.

 I ett annat sammanhang anmärkte någon att seriemördare är oerhört ovanliga i verkligheten men mycket vanliga i kriminallitteratur. Hur sant. Och tröttsamt.

Emellertid fäste jag mig mest vid de bristfälliga litterära kvaliteterna. Boken är, originellt nog, skriven i historiskt presens vilket kan vara ett effektivt grepp för att upprätthålla spänningen. Men i en hel tjock bok som denna blir det litet tröttsamt. Det blir litet besvärligt också när man måste redogöra för saker som hänt i det förflutna.  Sen, ungefär mitt i, avbryts det hela av ett långt avsnitt i jagform och normala tempora. Personskildringen är skissartad och förhållandet mellan huvudpersonerna är ovanligt rörigt och också motsägelsefullt framställt. Jag är emellertid glad att jag inte känner en sådan person som  "Sixan", hon skulle definitivt gå mig på nerverna. (Det är inte hon som är boven.)

Jag har inte läst något av de båda författarna mera "seriösa" produktion så jag vet inte hur de annars skriver eller uttrycker sig. Vad jag fäster mig vid här är att man inte verkar kunna hantera vardagsspråk, svordomar och sexskildringar. Allt sådant verkar påklistrat. Man menar att författarna tänkt sig att ja, litet sådant måste vi ju ha så att det blir realistiskt. Här klämmer vi in litet sex och här låter vi den här personen dra till med litet vulgära uttryck som folk i allmänhet kör med.

Att det skall bli ytterligare sju böcker verkar illavarslande.

För att få litet kontrast läste jag om några delar av ett par av Sjöwall/Wahlöös romaner. De spårar väl också ut en aning, någonstans i mitten av serien men visar i alla fall att det är fullt möjligt för ett författarpar att skriva "helgjutna"  kriminalromaner. Paret Ahndoril har mycket långt kvar till den nivån och lär nog aldrig nå dit. Men det gör säkert inte publiken heller. Men Läckberg och Larsson har fått en fullvärdig konkurrent.