Hur saklig kan man bli i EMU-debatten?

 

- Jag har rätt. EMU är bra.
- Nej, det har du inte.
- Jo, det har jag.
- Nä, det har du inte alls.
- Jo.
- Nä.
(osv...)

(Mitt liv som skeptiker 2003 04 02)

 

Webkrönikören på Mitt liv som skeptiker efterlyser, som så många andra, mera sakliga argument från både ja- och nejsidan och mindre verbal pajkastning. Det förefaller vid första anblicken vara ett förnuftigt och rimligt krav - vid andra anblicken blir dock svårigheterna uppenbara.

De ekonomiska argumenten är inte lätta att reda ut och göra tydliga. Motståndarna till EMU pekar gärna på att uppgivandet av den egna penningpolitiken skulle innebära att vi avhänder oss ett viktigt stabiliseringspolitiskt instrument. Det argumentet bygger emellertid på en ytterst tvivelaktig hypotes, nämligen att den nationella penningpolitiken på ett avgörande sätt skulle ha bidragit till den makroekonomiska stabiliteten. I en artikel i Dagen Nyheter påpekade fyra personer med stor erfarenhet av Riksbanken (bl.a. Kjell-Olof Feldt och Bengt Westerberg) att det just var den flytande växelkursen och Riksbankens självständiga ansvar för penningpolitiken som blev vår väg ut ur det tidiga 90-talets djupa ekonomiska kris ska inte tillmätas alltför stor betydelse. Avgörande var i stället regeringens resoluta sanering av de offentliga finanserna och den breda politiska uppslutningen bakom politiken. Dessa erfarenheter visar att stabiliteten i svensk ekonomi inte handlar om att bevara Riksbanken och den svenska kronan.

De fyra betonar således finanspolitikens avgörande roll i stabiliseringsprocessen. Från nej-sidan hävdas då gärna att finanspolitiken inte skulle räcka till vid ett svenskt  EMU-deltagande.  (Det var detta som låg bakom LO:s krav på 'buffertfonder'  vilket tillbakavisades av Göran Persson, vis av AP-fondsskadan.)  Bakom detta argument ligger rädslan för s.k. asymmetriska konjunkturchocker , dvs. att konjunkturen i Sverige skulle komma att avvika markant från konjunkturen i omvärlden, främst då inom EU. Tillväxt och arbetslöshet skulle då exempelvis komma att utvecklas ogynnsammare i Sverige än inom EU och världen i övrigt.  Men så fungerar inte den europeiska eller globala ekonomin idag. Det är också lätt att visa med ekonomisk statistik att konjunkturen i Sverige i stort sett varit i samklang med EU-områdets efter 1992.

Det är däremot något mera troligt att den svenska konjunkturen periodvis skulle kunna utvecklas bättre än inom EU-området i övrigt. Teoretiskt sett skulle detta kunna leda till en snabbare inflation - i praktiken är det dock troligt att en sådan (gynnsam) utveckling skulle ha sin orsak i en snabbare produktivitetsökning i Sverige än i omvärlden vilket i sig inte skulle behöva driva upp prisnivån. Även om så skulle vara fallet kan man korrigera utvecklingen med finanspolitiska, låt vara impopulära, åtgärder.

Sverige står väl rustat för att med finanspolitiska medel möta de konjunkturstörningar som kan tänkas uppkomma. I artikeln Budget och stabilitet har jag visat på det gynnsamma utgångsläget för Sverige (liksom för Danmark och Finland)  i motsats t.ex. till Tyskland. Ett lands möjlighet att bedriva en stabiliserande finanspolitik beror helt och hållet på kvaliteten i regeringens politik, huvudsakligen dess förmåga att hantera offentliga finanser och budget. En regerings skicklighet eller möjlighet i detta avseende beror inte på om landet är medlem av EMU eller ej. Det är riktigt, som Skeptikern skrev, att Sverige, Storbritannien och Danmark vissa perioder och i vissa avseenden haft en gynnsammare ekonomiska utveckling än i EMU-området. I praktiskt taget samtliga fall kan man dock visa att detta berott på en framgångsrik finans- och budgetpolitik hos berörda regeringar medan penningpolitikens roll i bästa fall varit marginell (möjligen med viss modifikation vad gäller Storbritannien.)

Ett utanförskap skulle däremot medföra stora risker för spekulationsbetingade asymmetriska valutachocker. Om omvärlden, eller kapitalstarka spekulanter à la George Soros, tror att Sverige inte kommer att kunna upprätthålla växelkursen lär vi inte ha någon chans att förhindra att kronkursen drivs i botten och därmed inflationen att galoppera iväg. Inom en valutaunion bortfaller dessa risker.

Den allmänna prisnivån ligger i Sverige 20 - 25 % över EU:s genomsnitt. Statistiska Centralbyrån har visat att denna skillnad endast i någon liten mån beror på högre skatter i Sverige medan större delen inte kan förklaras. SCB anger dock bristande konkurrens som en möjlig och trolig förklaring. En gemensam valuta skulle troligen pressa ner denna prisdifferens mellan Sverige och EU  eftersom den troligen beror på olagliga prisöverenskommelser, antingen explicita som i oljebolagens fall eller implicita. I det senare fallen gäller det branscher där det endast finns ett fåtal företag och ingen har något intresse av att sänka priserna.

En annan faktor som man måste ta hänsyn till är att Sverige på grund av sitt icke-medlemskap i EMU  i allt högre grad blir utestängt från avgörande beslut och från tillgång till väsenlig ekonomisk information som ett medlemskap i EMU medför. Så är det redan nu och när allt fler länder ansluter sig till EMU kommer givetvis denna nackdel att bli ännu mera  bevärande.

Det är i själva verket svårt att se några ekonomiska argument mot ett medlemskap i EMU. Argumenten för  baseras emellertid huvudsakligen på relativt svårmätbara faktorer som stabilitet och säkerhet. Att försöka argumentera för medlemskap med snabbare tillväxt eller -som i de yttersta av dess dagar- lägre boräntor är däremot meningslöst och i värsta fall vilseledande och därmed kontraproduktivt, sett ur ja-sidan synvinkel.

Om de ekonomiska argumenten verkar rätt klara vad finns det då för andra skäl som kan tala mot ett EMU-medlemskap. Johan Schück framhöll- också i Dagens Nyheter - med rätta att det är en ideologisk fråga. Och då kommer man, är jag rädd, ganska snart in i den pajkastning som Skeptikern ogillar. Begrunda t.ex. följande:

• Enligt anslutningsfördraget är Sverige skyldigt att gå med i EMU så snart vi uppfyller kriterierna för medlemskap. Detta i motsats till Danmark och Storbritannien som har utförhandlade undantagsbestämmelser

• Sverige uppfyller i själva verket dessa kriterier med råge och med visshet mycket bättre än t.ex. Grekland, Portugal, Tyskland och Frankrike. Av den anledningen tvingas EU och den svenska regeringen varje år att uppföra ett ganska förnedrande låtsasspel och hitta på argument för att Sverige inte uppfyller kriterierna för medlemskap. Vi uppfyller alltså inte våra fördragsenliga skyldigheter gentemot våra partners i Europa.

• Är det inte höjden av nationell arrogans att tro att vi vet så mycket bättre än t.ex. Finland, Holland, Belgien, Österrike och andra små länder som valt att gå med i EMU?

• Snart kommer, för första gången i historien under fredliga former, Östersjön att vara ett mare nostrum och dessutom ett potentiellt tillväxtcentrum i Europa och en viktig port mot Ryssland, Ukraina och Vitryssland. Är det då rimligt att ett land, som har alla förutsättningar att spela en ledande roll, undandrar sig samarbetet? En avvikande valuta kommer dessutom att bli en besvärande nackdel i konkurrensen.

• Integration och gemensam valuta är en hjärteangelägenhet för de krafter i Europa som många betraktar som progressiva och liberala i den gamla meningen. Varför skall Sverige ställa sig på samma sida som Blair, Aznar och Berlusconi - de två sistnämnda visserligen medlemmar av EMU men definitivt inga vänner av ett integrerat och solidariskt Europa?

Listan på ideologiska argument kan göras hur lång som helst. Men det medför med naturnödvändighet att man måste börja fundera på vilka motiv som driver de ledande företrädarna för nej-sidan. Att delar av den allmänna opinionen har en viss beröringsskräck för det främmande får man förstå - att detta utnyttjas av politiker och opinionsbildare för sina egna syften är däremot oansvarigt. Den svenska vänstern (för resonemanget skull inkluderar jag mp i denna) har hamnat på kollisions- och konfrontationskurs med sina meningsfränder i Europa. Kommunisten Lars Ohly kommer med vilseledande och grovt  felaktiga påståenden i debatten. Jonas Sjöstedt (som lever gott i Bryssel på att förakta Europa) använder större delen av sin anti-EMU bok för att förklara hur fel hans europeiska meningsfränder inom vänstern har. Finns det några andra skäl för dessa politiker än chansen att skära ideologiska pipor i den socialdemokratiska vassen? Inom regeringen pågår en maktkamp - om det blir ett nej i folkomröstningen blir det svårt eller omöjligt för Persson och Ringholm att sitta kvar. De får då rymma fältet för Winberg/Pagrotsky/Ulvskog-falangen. Sen finns det ett antal frustrerade före detta VIP:s som Lars Wohlin och Nils Lundgren som desperat tar alla chanser att komma tillbaks i rampljuset. Också bokstavsvänstern ser naturligtvis sin chans att än en gång bli tagna på allvar. Osv. osv.

Så Du ser, käre Skeptiker, att frågans natur gör det svårt att undvika pajkastning. Naturligtvis kunde man nobelt dra sig tillbaka och säga: jag debatterar inte på den nivån. Men då lämnar man också fältet fritt för populisterna. Och dom är skickliga!

 

- Jag har rätt. EMU är bra.
- Nej, det har du inte.
- Jo, det har jag.

 

Stockholm, 2003 05 02

Bengt O. Karlsson

 

Fotnot 1: Litet lustigt att se v(pk)) och andra på det hållet åberopa penningpolitikens allena saliggörande verkan eftersom detta är en åsikt som huvudsakligen propageras från den amerikanska ekonomhögern som Gary Becker, Robert S. Barro och andra.