Guy Verhofstadt, framgångsrik belgisk ministerpresident 1999 - 2008 (världsrekord i Belgien?) och numera ordförande för den liberala gruppen i Europaparlamentet har publicerat en artikel kallad "Die Selbstblockade der Europäischen Union"  (DE) alltså grovt taget "EU sätter krokben för sig självt".

Artikeln understryker att alla gemensamma deklarationer om samordnad politik och solidaritet inte har mycket att betyda så länge EU-Kommissionen inte har instrument för att motverka finanskrisen genom en samordnad ekonomisk politik.
Det är ironiskt, säger Verhofstadt, givet att den gemensamma valutan varit ett enormt framgångsrikt projekt som gett stabilitet åt deltagarländerna. Utan gemensam valuta hade flera av dess länder hamnat i en nedåtgående spiral av devalvering, konkurs och beroende av IMF. Den verkliga krisen, säger Verhofstadt, beror på att medlemsländerna allt mer går sin egna vägar och helt öppet går in för nationalistiska åtgärder som skadar eurozonen som helhet.

Samordning behövs. Men det innebär inte att alla länder måste ha en enhetlig ekonomisk politik men ett enhetligt ramverk måste finnas och medlemsländerna måste förse Kommissionen med möjligheter att övervaka detta och utlösa sanktioner om ramverket överskrids. Så har inte i något fall skett vad gäller den nuvarande stabilitetspakten.

Verhofstadt räknar upp ett antal områden där medlemsländerna faktiskt har kommit överens om ganska långtgående och viktiga samordningsåtgärder. Man har emellertid inte givit Kommissionen möjlighet att övervaka att denna samordning verkligen sker. Därmed kanske det förblir vid de vackra orden.

Den som läser tyska bör läsa artikeln ifråga som är mycket mer detaljerad och konkret. Det är också en förnuftets röst så spektakulärt frånvarande i den aktuella diskussionen om den finansiella krisen, eurons framtid osv.  (Verhofstadt borde ha haft den post som hans olycksalige landsman nu beträder.) Tråkigt nog höjdes den inte när han var regeringschef och när vi tittar över ledargarnityret i EU:s medlemsländer just nu har vi svårt att urskilja någon som skulle våga bortse från nationalistiska för att inte säga populistiska åtgärder.

Dagens ledare skiljer sig mycket från dem som var vid makten före sekelskiftet, oavsett partifärg. Tydligast märks detta kanske i Tyskland  där europeer som Adenauer, Schmidt, Brandt och Kohl ersatts av en kansler helt utan perspektiv annat än tiden fram till nästa val. Danmark och Sverige är redan lost causes och mönsterlandet Finland på god väg ditåt.

Hur kan en förändring ske? EU skapades och blomstrade huvudsakligen av geopolitiska skäl: det fanns tydliga fiendebilder. De militära hoten är numera gudskelov i stort sett undanröjda men andra utmaningar i globaliseringens samhälle har blivit desto större. Kanske borde man mera lyfta fram dessa, inte som fiendebilder men just som utmaningar som man måste möta för att inte sjunka ner i kostsam betydelselöshet.

Att påpeka att Europa med sin historia och erfarenhet, historisk och sentida, kunde ha mycket att bidra med för mindre lyckligt lottade regioner i världen  kanske är att gå för långt i nuläget. "Erst kommt das Fressen, dann die Moral."  Men inte ens käket är garanterat om vi inte skärper oss.