Kanske var det onödigt att kosta på en restaurering av denna bok som jag köpte i sjunde tryckningen för Kr 2.75 år 1954, vilket tydligen då motsvarade 35 amerikanska cent. Men jag vill gärna ha den kvar med marginalanteckningar och allt eftersom den öppnade en helt ny litterär värld, en värld som jag därefter blivit obrottsligt trogen.

Pedagogiken var inte så utvecklad på den tiden som den är nu utan det var katederundervisning som gällde. Man var tvungen att lära sig saker.  Och den som kunde fick svårare uppgifter. Och bättre betyg. Så det var ju ganska orättvist och  "social kompetens" eller "emotionell intelligens" räknades inte så värst högt, speciellt inte om den tog sig uttryck i störande "kreativitet" under lektionerna.  Inte fick man ha mössan på sig heller. Antalet dataspel och popsånger som utvecklades var minimalt.

I undervisningen i engelska fick en frivillig grupp ha icke schemalagda seminarieövningar över mera avancerade texter än de för undervisningen gillade och stadfästa. Det var därför den nämnda pocketboken inköptes.  Den första texten vi fick läsa var av ingen mindre än Hemingway, en novell med titeln "The Killers." Stilen kallades "hard-boiled" antecknade jag.  Till vår förvåning upptäckte vi att språket, bortsett från en del amerikanska uttryck, var enkelt och lätt att förstå. "Nick looked at the big man lying on the bed. "Don't you want me to go and see the police?" "No", Ole Andreson said. "That wouldn't do any good." "Isn't there something I could do?" "No. There ain't anything to do."  Det var ingen dålig ingång både till Hemingway och till mera ambitiös litteratur på originalspråket.

("The Killers" har f.ö. filmats ett antal gånger, bl.a. med Burt Lancaster som "The Swede"  Ole Andreson som skall skjutas av två lejda mördare. Hemingway talar aldrig om varför men i filmen har man fått breda ut det en del. Men den är verkligen inte dum.)

Nästa novell var av helt annan karaktär, Stephen Vincent Benéts "The Devil and Daniel Webster". Naturligtvis kände vi inte till senatorn, folktalaren och advokaten Daniel Webster (som blev ett begrepp för mig långt senare i livet då slumpen givit mig många och intensiva kontakter med New Hampshire och New England). Men historien om hur Webster i en rättegång med allsköns landsförrädare och mördare som domare och jury och själve djävulen som åklagare lyckades rädda sin grannes själ som denne i ett svagt ögonblick lovat bort var drastisk och humoristisk. En sorts Faust i nordamerikansk artonhundratalstappning.  Historien slutar med att författaren säger att djävulen "hasn't been seen in the state of New Hampshire from that day to this. I am not talking about Massachusetts or Vermont."

Och därmed har vi redan mött två av de författare som kom att ingå i kretsen kring Sylvia Beach och Shakespeare and Company som vi nyss skrivit om. Vi hann inte med flera historier i gruppen men antologin innehöll många andra: Dorothy Parker, O'Henry, Somerset Maugham, Bret Harte, Ring Lardner, Katherine Mansfield men också Poe och Mark Twain. Jag blev omåttligt förtjust i en för mig okänd författare vid namn H.H. Munro som skrev under pseudonymen Saki. I antologin fanns hans historia om den talande katten Tobermory  (pdf). Jag lånade allt jag kunde komma över på biblioteket, bl.a. novellen "The Schartz-Metterklume Method."  Spökhistorien "The Monkey's Paw"  av W.W. Jacobs är en av de bästa i branschen. (Jag länkar inte eftersom det är futilt att försöka läsa spökhistorier på en dataskärm.) Poe's "A Cask of Amontillado" ger mig ännu med vällustiga rysningar i sin korthuggna och obevekliga stil. Samma reservation som ovan gäller dock.

Maugham representerades av den långa novellen "Rain". Jag tyckte den verkade alldeles för lång och med en inte så lovande inledning att jag inte kom att läsa den förrän jag sett filmen "Mrs Sadie Thompson" med Rita Hayworth och José Ferrer. En film för cineaster och en historia för läsare!  "The Celebrated Jumping Frog" av Mark Twain gjorde däremot  inte något större intryck på mig och det är fortfarande likadant.

Men det bestående minnet bland alla dessa mästerstycken av det tidiga förra seklets engelskspråkiga författare är, egendomligt nog, novellen "Paul's Case" av Willa Cather. Den slog av någon anledning an en djupt personlig ton hos mig. Jag skyndar mig att tillägga att min egen situation, socialt, akademiskt och privat var milsvitt långt från huvudpersonen Pauls. Ändå kände jag på något plan en frändskap med honom:  han ville bort från det som var lågt, tarvligt och fattigt och tyckte på något sätt att han hade rätt till ett liv i en värld som var elegant, sofistikerad och bekymmersfri.  För Paul tog det en ända med förskräckelse, för den som trots allt så småningom fick en glimt av det livet förlorade det ganska snart i värde och betydelse när tomheten sken igenom. Novellen är oerhört välskriven och jag läser om den regelbundet.  Man associerar ofrånkomligen till "Catcher in the Rye" och omöjligt är det väl inte att Salinger delvis inspirerats av Cather.

Cather var en populär och erkänd författare i USA i början av 1900-talet som fick Pulitzerpriset 1922. På 30-talet förlorade hon dock sin popularitet och en källa på nätet berättar hur en känd kritiker menade att Cather var "failing to confront "contemporary life as it is" and instead escaping into an idealized past. Her work was seen to lack social relevance."  Kritiken fick Cather att sluta skriva, hon brände sina papper och förbjöd ytterligare publicering.  Hur många gånger -inte minst i dessa dagar- hör vi inte hur alla som har något att berätta utsätts för den kritiken av de kulturens och journalistikens lättmatroser som har obegränsat utrymme att breda ut sig i både gamla och nya media.

"The Pocket Book of Short Stories" öppnade för mig porten till amerikansk och övrig engelskspråkig litteratur från 1900-talets första hälft. Min Billyhylla vittnar därom: där trängs Hemingway, Fitzgerald, Gertrude Stein,  Dorothy Parker, Thurber, dos Passos, Faulkner, Steinbeck, Damon Runyon, Joyce och många andra med böcker om Hemingway, Zelda och Scott, Ford Madox Ford, H.L. Mencken , Dorothy Parker, Gertrude Stein, Alice B. Toklas, Nora Joyce och Sylvia Beach och flera andra. Man kan läsa "The Sun Also Rises" som nyckelroman,  man kan läsa Hemingways "A Movable Feast" och "The Autobiography of Alice B. Toklas", troligen den enda självbiografi som skrivits av en annan person. Här rör det sig om mycket mer än de litterära värdena hos de författare som nämnts: här upplever läsaren en ny era, uppbrottet från artonhundratalet, två världskrig och mellankrigstiden; en litterär och kulturell brytningstid och en  epok som saknar motstycke - "The Lost Generation"- möjligen med undantag för fin de siècle Vienna. Man märker det också på att det är lika spännade att läsa om dessa personer som av dem.

Vår egen tid ter sig fattig och innehållslös jämfört med den.  Men så läser jag i Noel Riley Fitchs "Sylvia Beach and the Lost Generation" om numera okända författare och personligheter som Bryher, Harriet Weaver, John Rodger, Nathalie Barnely som drev eller gav ut kortlivade litterära magasin och journaler som Contact, Broom, Transition, Transatlantic eller This Quarter. Här, och annorstädes, publicerades Joyce, Eliot, Pound för en oförstående och betalningsovillig läsekrets. Och så tänker jag är det Aase Berg, Linda Skugge, Nina Lekander, Therese Bohman, Lotta Lotass, K. Frostensson och andra som spelar den rollen idag?  Och är det jag som spelar rollen av de amerikanska och engelska förläggare och tryckare som aldrig förstod storheten i Ulysses?

Kanske är det så. Men jag tror det knappast.