Det är märkvärdigt hur böcker som inte alls borde vara särskilt intressanta ibland ändå är det . (Se t.ex. min text En Södergrabb växer upp.) På Stadsbiblioteket på Medborgarplatsen hittar jag en bok med titeln "Karin Lannby - Ingmar Bergmans Mata Hari." Normalt sett skulle jag aldrig ha lånat en bok med den titeln men jag hade läst en artikel i DN och dessutom ett inlägg på Enn Kokks blogg, där bokens författare journalisten Anders Thunberg är en flitig kommentator, vilket gjort mig intresserad.
Jag menar fortfarande att det är ett misstag av förlaget att ge boken denna titel: för den som är intresserad av Bergmans kärleksaffärer ger den inte mycket mer än vad som tydligen förekommer i regissörens egna skrifter. Tydligen är manuset till filmen Kvinna utan ansikte delvis baserat på Bergmans förhållande med Lannby. I stället får vi läsa en fascinerande historia om en ung rebellisk flicka och kvinna som tar sin politiska övertygelse på allvar och arbetar konkret i antifascistiska rörelser. Hon engagerar sig i spanska inbördeskriget, bl.a. i ett sjukhus som skandinaviska hjälporganisationer satte upp i Valencia. Men på eget initiativ tog hon sig också in i Francokontrollerat område för att skaffa informationer för sina kommunistiska uppdragsgivare. Som lätt sker i sådana kretsar blev hon utesluten pga sin egensinnighet men förblev sina radikala ideal trogen livet igenom.
Så långt ifrån någon snaskig skvallerskildring får vi en berättelse om Sverige före och under andra världskriget där numera kända namn dyker upp i oväntade situationer, antingen som motståndare till eller sympatisörer med det nazistiska Tyskland. Karin lyckades få en diktsamling utgiven på Norstedts, Cante Jondo, efter Garcia Lorca i vilkens omkrets hon hamnat genom sitt engagemang i Spanien. Buñuel och senare Camus och Mauriac liksom Juliette Gréco hörde till hennes vänner. Men Thunbergs forskning visar nu att Karin Lannby också var identisk med Försvarsstabens agent "Anette", en oerhört flitig rapportör om spioner, agenter och medlöpare i Stockholms överklass och bland diplomater från andra makter. Kanske kan man här trots allt få en vag association till lyxfnasket Mata Hari: Karin var en överklassflicka från Ålsten. Hon hade tidigt brutit med sin bakgrund och engagerat sig i Clarté och kommunistiska organisationer - ingalunda som salongskommunist utan som verklig aktivist. Men hon visste hur det gick till i högre kretsar och kunde obesvärat röra sig i Stockholms societet och bland diplomater och finansmän på Grand Hotel som var ett av Europas centra för agenter och spioner under andra världskriget. Den enda ersättning hon fick var att få sina restaurang- taxi- och hotellnotor betalda , avsevärda belopp som dock bedömdes som nödvändiga för att tillåta henne att spela sin roll som bortskämd överklassflicka.
Jag väljer ur Thunbergs personregister ett namn för varje bokstav för att ge en bild av den krets av personer i vilken Karin rörde sig : Caleb J. Anderson (senare bl.a. rådgivare till Palme), Brandt Willy, Cocteau Jean, Dagerman Stig, Engdahl Per, Ferlin Nils, Gründgens Gustav, Häger Bengt, Idestam-Almquist Bengt, Josephson Erland, Kollontaj Alexandra, Ljungdahl Arnold, Mauriac François, Nerman Ture, von Ossietzky Carl, Posse Amelie, Rühmann Heinz, Strömholm Christer, Tingsten Herbert, Udet Emil Ernst, Vennberg Karl, Wifstrand Naima, Zetterholm Tore och Österling Anders. På intet sätt var alla dessa föremål för Karins misstankar: många var meningsfränder, medhjälpare och sympatisörer. Men listan ger en viss uppfattning om det enorma kontaktnät hon byggt upp.
"Anettes" rapporter var ett viktigt led i Försvarsstabens kartläggning av tyska och sovjetiska sympatisörer och kollaboratörer i Sverige. Men pga revirstrid mellan SÄPO och Försvarsstaben kom Karin att falla mellan stolarna efter kriget och fick aldrig någon erkänsla för sin insats.
Senare gjorde Karin ett par sensationella reportage som gick genom världspressen om vildromantiska bandithövdingar på Sicilien. Hon slog sig ner i Frankrike, gifte sig med en anti-papistisk katolsk präst och ägnade den andra hälften av sitt liv åt socialt arbete. 87 år gammal skrev hon sin sista insändare i kommunisttidningen L'Humanité. Den handlade on pensionsrättigheter för yrkesskadade invandrare. En märklig och beundrandsvärd kvinna. Thunbergs bok förefaller ge en rättvis beskrivning av hennes liv och gärning - tråkigt att den skall fläckas ner av undertiteln "Ingmar Bergmans Mata Hari". (Enligt Enn Kokk ville Thunberg ha titeln "Karins krig" men förlaget var av annan mening.)
Jag kan verkligen rekommendera denna bok till läsning: Men det förutsätter att ni har en viss kännedom om namn av den typ jag listat ovan eller åtminstone ett intresse för svenskt och internationellt kulturellt och ekonomiskt liv före och under andra världskriget.
Visst. Skvallerfaktorn finns där och man kan med en recensent ibland undra hur det är med personlig integritet och så för en del av de namngivna och deras familjer. En berömd och ärad svensk bildkonstnär, numera avliden, berättar på sin hemsida bl.a. om hur han kämpat mot tyskarna i den norska motståndsrörelsen. I boken framgår dock hur han från sin tidigaste ungdom varit brinnande nazist, utfört ett uppseende väckande inbrott hos Clarté och stulit deras medlemsregister samt satt upp "Särskilda gruppen" inom Lindholmnazisternas organisation och bl.a. försökt få ekonomisk hjälp av Torsten Kreuger för att kunna kidnappa Marcus Wallenberg! Kampen mot tyskarna i Norge skedde tillsammans med en grupp unga nazister som ledsnat på tyskarnas anspråk på herravälde och i stället ville upprätta ett germanskt statsförbund på lika basis.
När Karin inte längre fungerade som rapportör upptäckte både Försvarsstaben och tidens motsvarighet till SÄPO hur värdefullt hennes arbete varit. Febrilt sökte man efter en efterträderska och trodde att man funnit henne i en ung dansk/svenska kallad Jane Horney. Liksom Karin var hon språkkunnig och hade goda förbindelser bland underrättelsefolk. Några år var hon gift med Stockholmstidningens Berlinkorrespondent och knöt viktiga kontakter i nazikretsar. Men genom sina kärleksaffärer hade hon också god kontakt med den danska motståndsrörelsen och detta blev till slut hennes öde. Hennes uppdragsgivare i Stockholm fann emellertid snart att hennes rapporter var undermåliga och på inget sätt kunde ersätta "Anettes" material. Som efterträdare till Karin blev hon ett fiasko säger Thunberg.
Jane Horney blev misstänkt för att ha förrått danska motståndsmän. Det var främst den engelska underrättelsetjänsten som spred dessa rykten. För att rentvå sitt namn gick hon med på att resa över till Danmark för att "förhöras" av motståndsrörelsen. Mitt på Öresund blev hon emellertid kallblodigt avrättad av sina danska ledsagare. Senare tids forskning ger en tämligen entydigt bild av att Jane var oskyldig och att "avrättningen" ingenting annat var än ett brutalt mord.
Sådana historier var inte ovanliga i Danmark. Den som misstänktes vara "stikker" satt löst men detta gav naturligtvis lätt upphov också till falska anklagelser för att komma åt folk som man tyckte illa om: Jolo berättar i boken "...och deras fall blev stort" i ett kapitel med rubriken "Pladdret mördar" om hur en grupp av mytomaner, skvallerkärringar och fanatiker lyckades få en kvinna mördad av motståndsmän på falska anklagelser. I just det fallet reagerade rättvisan efter kriget, annars var man inte alltför ivrig att gräva upp sådana fall och fallet Jane Horney är fortfarande ett otacksamt och obehagligt diskussionsämne i Danmark.
Några ord till slut om Mata Hari. Om denna mytomspunna person (vars historia, sort of, också filmats med Greta Garbo) har mycket skrivits både som fakta och fiktion. Utan att alltför mycket ha satt mig in i tillgängligt material, återfaller jag ännu en gång på Jolo, och boken "Eviga följeslagare." Där framställs Mata Hari som praktiskt taget helt oskyldig. Liksom sina två sentida kollegor tyckte hon om att umgås med maktens män, huvdsakligen höga militärer oavsett nationalitet. Under rättegången chockade hon rätten genom att berätta att hon tyckte om att ligga med officerare. Enligt Jolos framställning kunde hon av tidsmässiga och geografiska skäl aldrig ha begått det förräderi hon anklagades för. Hon offrades av den franska underrättelsetjänsten för att dölja dess fruktansvärda ineffektivitet och underlägsenhet gentemot sina tyska motsvarigheter..
För att i någon mån ge täckning till rubriken på detta långa inlägg återger jag avslutningsvis en bild av holländskan Margaretha Zelle, en dansös med artistnamnet Mata Hari, vilket enligt uppgift betyder "dagens öga" på malajiska.
Jag menar fortfarande att det är ett misstag av förlaget att ge boken denna titel: för den som är intresserad av Bergmans kärleksaffärer ger den inte mycket mer än vad som tydligen förekommer i regissörens egna skrifter. Tydligen är manuset till filmen Kvinna utan ansikte delvis baserat på Bergmans förhållande med Lannby. I stället får vi läsa en fascinerande historia om en ung rebellisk flicka och kvinna som tar sin politiska övertygelse på allvar och arbetar konkret i antifascistiska rörelser. Hon engagerar sig i spanska inbördeskriget, bl.a. i ett sjukhus som skandinaviska hjälporganisationer satte upp i Valencia. Men på eget initiativ tog hon sig också in i Francokontrollerat område för att skaffa informationer för sina kommunistiska uppdragsgivare. Som lätt sker i sådana kretsar blev hon utesluten pga sin egensinnighet men förblev sina radikala ideal trogen livet igenom.
Så långt ifrån någon snaskig skvallerskildring får vi en berättelse om Sverige före och under andra världskriget där numera kända namn dyker upp i oväntade situationer, antingen som motståndare till eller sympatisörer med det nazistiska Tyskland. Karin lyckades få en diktsamling utgiven på Norstedts, Cante Jondo, efter Garcia Lorca i vilkens omkrets hon hamnat genom sitt engagemang i Spanien. Buñuel och senare Camus och Mauriac liksom Juliette Gréco hörde till hennes vänner. Men Thunbergs forskning visar nu att Karin Lannby också var identisk med Försvarsstabens agent "Anette", en oerhört flitig rapportör om spioner, agenter och medlöpare i Stockholms överklass och bland diplomater från andra makter. Kanske kan man här trots allt få en vag association till lyxfnasket Mata Hari: Karin var en överklassflicka från Ålsten. Hon hade tidigt brutit med sin bakgrund och engagerat sig i Clarté och kommunistiska organisationer - ingalunda som salongskommunist utan som verklig aktivist. Men hon visste hur det gick till i högre kretsar och kunde obesvärat röra sig i Stockholms societet och bland diplomater och finansmän på Grand Hotel som var ett av Europas centra för agenter och spioner under andra världskriget. Den enda ersättning hon fick var att få sina restaurang- taxi- och hotellnotor betalda , avsevärda belopp som dock bedömdes som nödvändiga för att tillåta henne att spela sin roll som bortskämd överklassflicka.
Jag väljer ur Thunbergs personregister ett namn för varje bokstav för att ge en bild av den krets av personer i vilken Karin rörde sig : Caleb J. Anderson (senare bl.a. rådgivare till Palme), Brandt Willy, Cocteau Jean, Dagerman Stig, Engdahl Per, Ferlin Nils, Gründgens Gustav, Häger Bengt, Idestam-Almquist Bengt, Josephson Erland, Kollontaj Alexandra, Ljungdahl Arnold, Mauriac François, Nerman Ture, von Ossietzky Carl, Posse Amelie, Rühmann Heinz, Strömholm Christer, Tingsten Herbert, Udet Emil Ernst, Vennberg Karl, Wifstrand Naima, Zetterholm Tore och Österling Anders. På intet sätt var alla dessa föremål för Karins misstankar: många var meningsfränder, medhjälpare och sympatisörer. Men listan ger en viss uppfattning om det enorma kontaktnät hon byggt upp.
"Anettes" rapporter var ett viktigt led i Försvarsstabens kartläggning av tyska och sovjetiska sympatisörer och kollaboratörer i Sverige. Men pga revirstrid mellan SÄPO och Försvarsstaben kom Karin att falla mellan stolarna efter kriget och fick aldrig någon erkänsla för sin insats.
Senare gjorde Karin ett par sensationella reportage som gick genom världspressen om vildromantiska bandithövdingar på Sicilien. Hon slog sig ner i Frankrike, gifte sig med en anti-papistisk katolsk präst och ägnade den andra hälften av sitt liv åt socialt arbete. 87 år gammal skrev hon sin sista insändare i kommunisttidningen L'Humanité. Den handlade on pensionsrättigheter för yrkesskadade invandrare. En märklig och beundrandsvärd kvinna. Thunbergs bok förefaller ge en rättvis beskrivning av hennes liv och gärning - tråkigt att den skall fläckas ner av undertiteln "Ingmar Bergmans Mata Hari". (Enligt Enn Kokk ville Thunberg ha titeln "Karins krig" men förlaget var av annan mening.)
Jag kan verkligen rekommendera denna bok till läsning: Men det förutsätter att ni har en viss kännedom om namn av den typ jag listat ovan eller åtminstone ett intresse för svenskt och internationellt kulturellt och ekonomiskt liv före och under andra världskriget.
Visst. Skvallerfaktorn finns där och man kan med en recensent ibland undra hur det är med personlig integritet och så för en del av de namngivna och deras familjer. En berömd och ärad svensk bildkonstnär, numera avliden, berättar på sin hemsida bl.a. om hur han kämpat mot tyskarna i den norska motståndsrörelsen. I boken framgår dock hur han från sin tidigaste ungdom varit brinnande nazist, utfört ett uppseende väckande inbrott hos Clarté och stulit deras medlemsregister samt satt upp "Särskilda gruppen" inom Lindholmnazisternas organisation och bl.a. försökt få ekonomisk hjälp av Torsten Kreuger för att kunna kidnappa Marcus Wallenberg! Kampen mot tyskarna i Norge skedde tillsammans med en grupp unga nazister som ledsnat på tyskarnas anspråk på herravälde och i stället ville upprätta ett germanskt statsförbund på lika basis.
När Karin inte längre fungerade som rapportör upptäckte både Försvarsstaben och tidens motsvarighet till SÄPO hur värdefullt hennes arbete varit. Febrilt sökte man efter en efterträderska och trodde att man funnit henne i en ung dansk/svenska kallad Jane Horney. Liksom Karin var hon språkkunnig och hade goda förbindelser bland underrättelsefolk. Några år var hon gift med Stockholmstidningens Berlinkorrespondent och knöt viktiga kontakter i nazikretsar. Men genom sina kärleksaffärer hade hon också god kontakt med den danska motståndsrörelsen och detta blev till slut hennes öde. Hennes uppdragsgivare i Stockholm fann emellertid snart att hennes rapporter var undermåliga och på inget sätt kunde ersätta "Anettes" material. Som efterträdare till Karin blev hon ett fiasko säger Thunberg.
Jane Horney blev misstänkt för att ha förrått danska motståndsmän. Det var främst den engelska underrättelsetjänsten som spred dessa rykten. För att rentvå sitt namn gick hon med på att resa över till Danmark för att "förhöras" av motståndsrörelsen. Mitt på Öresund blev hon emellertid kallblodigt avrättad av sina danska ledsagare. Senare tids forskning ger en tämligen entydigt bild av att Jane var oskyldig och att "avrättningen" ingenting annat var än ett brutalt mord.
Sådana historier var inte ovanliga i Danmark. Den som misstänktes vara "stikker" satt löst men detta gav naturligtvis lätt upphov också till falska anklagelser för att komma åt folk som man tyckte illa om: Jolo berättar i boken "...och deras fall blev stort" i ett kapitel med rubriken "Pladdret mördar" om hur en grupp av mytomaner, skvallerkärringar och fanatiker lyckades få en kvinna mördad av motståndsmän på falska anklagelser. I just det fallet reagerade rättvisan efter kriget, annars var man inte alltför ivrig att gräva upp sådana fall och fallet Jane Horney är fortfarande ett otacksamt och obehagligt diskussionsämne i Danmark.
Några ord till slut om Mata Hari. Om denna mytomspunna person (vars historia, sort of, också filmats med Greta Garbo) har mycket skrivits både som fakta och fiktion. Utan att alltför mycket ha satt mig in i tillgängligt material, återfaller jag ännu en gång på Jolo, och boken "Eviga följeslagare." Där framställs Mata Hari som praktiskt taget helt oskyldig. Liksom sina två sentida kollegor tyckte hon om att umgås med maktens män, huvdsakligen höga militärer oavsett nationalitet. Under rättegången chockade hon rätten genom att berätta att hon tyckte om att ligga med officerare. Enligt Jolos framställning kunde hon av tidsmässiga och geografiska skäl aldrig ha begått det förräderi hon anklagades för. Hon offrades av den franska underrättelsetjänsten för att dölja dess fruktansvärda ineffektivitet och underlägsenhet gentemot sina tyska motsvarigheter..
För att i någon mån ge täckning till rubriken på detta långa inlägg återger jag avslutningsvis en bild av holländskan Margaretha Zelle, en dansös med artistnamnet Mata Hari, vilket enligt uppgift betyder "dagens öga" på malajiska.
