Den känslan blir allt mer påtaglig, dag för dag. Tunis, Alger, Caracas, Hyderabad, Atén, Bogota, Tirana. Tel Aviv. Moskva. Plats efter plats dyker upp i nyheterna. Kravaller, upplopp och våld dränker de ljusa minnena. Där flanerar man inte längre i kvällssolen, njuter av folklivet och slår sig ner på någon gatuservering.
I något fall kanske upploppen kan leda till något bättre. I andra fall till kaos, fortsatt våld och utbyte av en tyrannisk regim mot en annan, kanske med religiösa förtecken.
Ofrivillig humor
Vi skrev i juli om hur skulpturen "Humor" alldeles i onödan måste flyttas från Nybroplan pga av anläggandet av den nya spårvägslinjen. Vart man skulle göra av med den visste man dock inte och Stadsmuséet bad litet villrådigt om förslag.
I dag berättar DN att skulpturen, som har drag av Hasse Alfredson, "tillfälligt" skall placeras på Södermalmstorg så snart tjälen gått ur jorden så att man kan gräva det två meter djupa hål som uppenbarligen krävs för placeringen.
Signifikant nog illustrerar man artikeln om Södermalmstorg med en bild av Ryssgården och Stadsmuséet. Vi redde ut dessa begrepp i två artiklar, nämligen Från freden i Stolbova till Berg arkitektkontor (om Ryssgården) resp. Södermalmstorg (om...ja det kanske man förstår utan utrymmeskrävande förklaring ).
Men det spelar väl inte så stor roll. Snart försvinner både torg och gårdar till förmån för en mera förtätad och kommersiellt intressantare miljö. Vi föreslår att f.d. Södermalmstorg döps om till Hornsgatsmotet. Ryssgården skulle vi egentligen vilja döpa om till Potsdamer Platz eftersom den kommer att domineras av en ny Berlinmur men det är naturligtvis lika politiskt olämpligt som det nuvarande namnet. Vi får väl se vad som är à la mode om en 20 år eller så när det är så dags.
I dag berättar DN att skulpturen, som har drag av Hasse Alfredson, "tillfälligt" skall placeras på Södermalmstorg så snart tjälen gått ur jorden så att man kan gräva det två meter djupa hål som uppenbarligen krävs för placeringen.
Signifikant nog illustrerar man artikeln om Södermalmstorg med en bild av Ryssgården och Stadsmuséet. Vi redde ut dessa begrepp i två artiklar, nämligen Från freden i Stolbova till Berg arkitektkontor (om Ryssgården) resp. Södermalmstorg (om...ja det kanske man förstår utan utrymmeskrävande förklaring ).
Men det spelar väl inte så stor roll. Snart försvinner både torg och gårdar till förmån för en mera förtätad och kommersiellt intressantare miljö. Vi föreslår att f.d. Södermalmstorg döps om till Hornsgatsmotet. Ryssgården skulle vi egentligen vilja döpa om till Potsdamer Platz eftersom den kommer att domineras av en ny Berlinmur men det är naturligtvis lika politiskt olämpligt som det nuvarande namnet. Vi får väl se vad som är à la mode om en 20 år eller så när det är så dags.
arkivlänk
Arbeit macht frei
I morgon, den 27 januari, är det 65 år sedan Auschwitz befriades av den sovjetiska armén. Endast därför att SS hade flytt hals över huvud lyckades flera tusen fångar överleva. I andra läger fortsatte mördandet in till sista timmen. Det gällde att förinta tänkbara vittnen.
Jag tar mig friheten att länka till en text som jag skrev för fem år sedan under rubriken Arbeit macht frei. Det är ett ungdomsminne som jag har svårt att fly ifrån. Ni får ursäkta den personliga tonen.
Jag tar mig friheten att länka till en text som jag skrev för fem år sedan under rubriken Arbeit macht frei. Det är ett ungdomsminne som jag har svårt att fly ifrån. Ni får ursäkta den personliga tonen.
Don Giovanni på Slussen?
Ah! Dove è il perfido,
dove è l'indegno?
Tutto il mio sdegno
sfogar io vo'.
dove è l'indegno?
Tutto il mio sdegno
sfogar io vo'.
Don Giovanni
En diskussion om ett nytt operahus i Stockholm har brutit ut, åtminstone i DN som har presenterat sju olika förslag. Det populäraste verkar vara ett nytt hus vid Masthamnen, på Södermalms östligaste udde, för tillfället ett containerupplag. Gabrielle och andra har bloggat om det. Ett tilltalande alternativ men som kräver att kommunikationerna med stadens centrala delar ordnas på ett tillfredsställande sätt. Stefan Johansson, Operans chefsdramaturg, är skeptisk och menar att "Huset bör som idag vara ett bultande hjärta i stadens blodomlopp. Inte trona i splendid isolation dit publik och andra besökare måste ta taxi eller vänta på buss eller båt i alla väder." (Stefan har skrivit flera intressanta inlägg med rubriken "Nytt operahus".)
Det enfaldigaste (korkadeste) förslaget presenterades emellertid under rubriken "Nytt Operahus kan lyfta Slussen" , från vilket vi citerat ovanstående bild. Vi trodde först att det var någon photoshoppande rubriksättare på DN som lattjat lite men bilden kommer faktiskt från förslagsställarna, Rotstein Arkitekter AB. Arkitekterna ifråga har tydligen missat hela den fleråriga diskussionen om Slussens utformning och den massiva folkopinion mot en ny Berlinmur och andra utsiktsdödande hus som tvingat Stadshuset att arbeta om det ursprungliga förslaget. (Ett nytt förslag med en modell har utlovats till början av 2011 men ännu har inget synts till.)
Även Slussendebatten har tagit fart igen. Magnus Orest från Yimby, som anser att den "försvinnande [lilla] minoritet" bestående av äldre personer resp. sådana som är "verksamma inom arkitektur, kultur och massmedia" eller bara pysslar med "estetiska värden" och "kuriosa" inte bör få yttra sig om Slussens framtid, har skrivit en artikel i Newsmill med rubriken "Att skiljas från Slussen blir svårt." Där låtsas Orest, och han är långt ifrån ensam bland byggentusiasterna, som om motståndarna till liggande förslag huvudsakligen vill bevara nuvarande struktur trots att den snabbt faller sönder och mycket riktigt är en till stor del otrevlig miljö. Och den som trots allt inser detta vill bygga en replik av klöverbladet.
Visst. Det finns några som argumenterar så. Men kärnan i motståndet mot Fosterförslaget kan formuleras så: "Bygg inga hus på Slussen!" Det måste också förbli ledstjärnan i bedömningen av det reviderade förlaget, när det nu kommer, oavsett om det innehåller någon Operablaffa som blockerar all utsikt och utplånar alla karaktäristik av denna plats eller ej.
Det enfaldigaste (korkadeste) förslaget presenterades emellertid under rubriken "Nytt Operahus kan lyfta Slussen" , från vilket vi citerat ovanstående bild. Vi trodde först att det var någon photoshoppande rubriksättare på DN som lattjat lite men bilden kommer faktiskt från förslagsställarna, Rotstein Arkitekter AB. Arkitekterna ifråga har tydligen missat hela den fleråriga diskussionen om Slussens utformning och den massiva folkopinion mot en ny Berlinmur och andra utsiktsdödande hus som tvingat Stadshuset att arbeta om det ursprungliga förslaget. (Ett nytt förslag med en modell har utlovats till början av 2011 men ännu har inget synts till.)
Även Slussendebatten har tagit fart igen. Magnus Orest från Yimby, som anser att den "försvinnande [lilla] minoritet" bestående av äldre personer resp. sådana som är "verksamma inom arkitektur, kultur och massmedia" eller bara pysslar med "estetiska värden" och "kuriosa" inte bör få yttra sig om Slussens framtid, har skrivit en artikel i Newsmill med rubriken "Att skiljas från Slussen blir svårt." Där låtsas Orest, och han är långt ifrån ensam bland byggentusiasterna, som om motståndarna till liggande förslag huvudsakligen vill bevara nuvarande struktur trots att den snabbt faller sönder och mycket riktigt är en till stor del otrevlig miljö. Och den som trots allt inser detta vill bygga en replik av klöverbladet.
Visst. Det finns några som argumenterar så. Men kärnan i motståndet mot Fosterförslaget kan formuleras så: "Bygg inga hus på Slussen!" Det måste också förbli ledstjärnan i bedömningen av det reviderade förlaget, när det nu kommer, oavsett om det innehåller någon Operablaffa som blockerar all utsikt och utplånar alla karaktäristik av denna plats eller ej.
arkivlänk
OBS: P.g.a. kommentarssystemet kan jag inte längre kräva emailsidentifikation i kommentarerna. Jag har därför infört (tillfälligt) förhandsmoderering. Jag kommer obönhörligt att radera kommentarer som innehåller tarvligt och vulgärt språkbruk (det finns dock prejudikat på "enfaldig" och "korkad") eller kommentarer som jag misstänker vara partsinlagor men inte är identifierade som sådana.
OBS: P.g.a. kommentarssystemet kan jag inte längre kräva emailsidentifikation i kommentarerna. Jag har därför infört (tillfälligt) förhandsmoderering. Jag kommer obönhörligt att radera kommentarer som innehåller tarvligt och vulgärt språkbruk (det finns dock prejudikat på "enfaldig" och "korkad") eller kommentarer som jag misstänker vara partsinlagor men inte är identifierade som sådana.
Boktjyv och Drottningoffer
Sedan vi äntligen köpt en HDMI-kabel kan vi med (en viss) behållning titta på SvT Play även om hälften av programmen är förbjudna för utlänningar i utlandet.
I kväll tittade vi på första avsnittet av "Bibliotekstjuven" som vi sett fram emot med vissa förväntningar. Vi har en hel del att anmärka på men just nu vill vi bara ta upp en sak: man hör knappast vad de säger! Skådespelarna muttrar, talar snabbt och drar ihop orden till så få stavelser som möjligt. Nu säger väl en del eventuella läsare att det är vårt fel: tilltagande ålder möjligen kombinerad med avtagande hörsel och överhuvudtaget bristande förmåga att snabbt fatta vad det är frågan om gör det svårt att följa med.
Må vara att det ligger något i detta. Men inte mycket. Principen att man inte riktigt skall höra vad skådespelarna säger infördes för ett halvsekel sedan av Sveriges mest överskattade filmregissör, Bo Widerberg. Hans teori var att film och teater skall återspegla verkliga livet och i verkliga livet, t.ex. på en buss, är det ju ofta svårt att riktigt höra vad omgivningen säger. Därför skall skådespelarna muttra.
Det går dock annorlunda: i den nyligen avslutade serien "Drottningoffret" fanns inga sådana problem. Statsministrar, SÄPO-chefer eller nazister: man hörde allt vad de sade utan att det verkade stelt eller orealistiskt. Á propos den senare: vi såg tidigare den danska versionen så vi visste hur det skulle gå. De svenska skådespelarna var genomgående bättre men dramaturgin urusel, detta i jämförelse med den danska versionen.
För nu ganska många år sedan kunde vi jämföra en österrikisk och en svensk version av Mankells "Danslärarens återkomst". Den österrikiska var snabb, tydlig, spännande och med väl utmejslade karaktärer, den svenska dominerades av en massa ovidkommande gräverier i karaktärernas själsliv och personliga problem. Den svenska versionen slutat med ett herrans skjutande i skogen, utan att man egentligen fick veta vem som sköt och varför. Men att hjälten och hans sambo hade problem, det stod fullkomligt klart. Han försummade henne genom att ge sig ut och jaga bovar.
Vi kom ihåg dock att i den österrikiska versionen körde alla, bovar och poliser, Volvo medan det knappast förekom någon Volvo i den svenska versionen.
Detta om detta. Vi får väl se hur Bibliotekstjuven utvecklar sig.
I kväll tittade vi på första avsnittet av "Bibliotekstjuven" som vi sett fram emot med vissa förväntningar. Vi har en hel del att anmärka på men just nu vill vi bara ta upp en sak: man hör knappast vad de säger! Skådespelarna muttrar, talar snabbt och drar ihop orden till så få stavelser som möjligt. Nu säger väl en del eventuella läsare att det är vårt fel: tilltagande ålder möjligen kombinerad med avtagande hörsel och överhuvudtaget bristande förmåga att snabbt fatta vad det är frågan om gör det svårt att följa med.
Må vara att det ligger något i detta. Men inte mycket. Principen att man inte riktigt skall höra vad skådespelarna säger infördes för ett halvsekel sedan av Sveriges mest överskattade filmregissör, Bo Widerberg. Hans teori var att film och teater skall återspegla verkliga livet och i verkliga livet, t.ex. på en buss, är det ju ofta svårt att riktigt höra vad omgivningen säger. Därför skall skådespelarna muttra.
Det går dock annorlunda: i den nyligen avslutade serien "Drottningoffret" fanns inga sådana problem. Statsministrar, SÄPO-chefer eller nazister: man hörde allt vad de sade utan att det verkade stelt eller orealistiskt. Á propos den senare: vi såg tidigare den danska versionen så vi visste hur det skulle gå. De svenska skådespelarna var genomgående bättre men dramaturgin urusel, detta i jämförelse med den danska versionen.
För nu ganska många år sedan kunde vi jämföra en österrikisk och en svensk version av Mankells "Danslärarens återkomst". Den österrikiska var snabb, tydlig, spännande och med väl utmejslade karaktärer, den svenska dominerades av en massa ovidkommande gräverier i karaktärernas själsliv och personliga problem. Den svenska versionen slutat med ett herrans skjutande i skogen, utan att man egentligen fick veta vem som sköt och varför. Men att hjälten och hans sambo hade problem, det stod fullkomligt klart. Han försummade henne genom att ge sig ut och jaga bovar.
Vi kom ihåg dock att i den österrikiska versionen körde alla, bovar och poliser, Volvo medan det knappast förekom någon Volvo i den svenska versionen.
Detta om detta. Vi får väl se hur Bibliotekstjuven utvecklar sig.
Arizona
Intellektuella personer, speciellt från högerkanten, har i artiklar, insändare, bloggar och twitter skyndat sig att dra ut till Sarah Palins ocb Tea Partyrörelsens försvar: naturligtvis vill dessa inte att man skall skjuta ihjäl sina politiska motståndare. Och det där med att publicera kartor med hårkors är inget att bry sig om, även lantmätare använder sådana markörer för att inte tala om att de är vanliga i dataspel. Dessutom har ju skytten i Arizona läst kommunistiska manifestet! Och "ladda om"! Det sa ju t.o.m. Erlander.
Och då har ändå inte "filosofen" Poirier Martinson yttrat sig ännu.
Det är naturligtvis alldeles riktigt. Sarah Palin är visserligen gevärstokig men givetvis skulle hon aldrig skjuta på en opponent eller uppmana någon att göra så. (När det gäller Rush Limbaugh eller Glenn Beck är jag inte så säker.) Men Palin och den rörelse hon företräder fungerar som isbrytare för mindre balanserade anhängare och deras retorik ger utan tvekan vad obalanserade och brutalare meningsfränder behöver som uppmuntran och förevändning för att gripa till vapen. När vi därför ser högerintellektuella personer dra ut till Palins försvar gör de sig skyldiga till det "klerkernas förräderi" som andra tider bidragit till nazismens och marxismens framväxande. De borde veta bättre. Skäms!
En kommentar med ungefär ovanstående innehåll -minus invektiven- blev inte godkänd hos en av de bloggare vi dagligen följer och även känner personligen. Vår vän ställer därmed in sig i samma grupp som den patetiske riksdagsmannen Max Andersson och trotskisten Svensson. I stället för att bemöta oss trycker man på censurknappen,
arkivlänk
Och då har ändå inte "filosofen" Poirier Martinson yttrat sig ännu.
Det är naturligtvis alldeles riktigt. Sarah Palin är visserligen gevärstokig men givetvis skulle hon aldrig skjuta på en opponent eller uppmana någon att göra så. (När det gäller Rush Limbaugh eller Glenn Beck är jag inte så säker.) Men Palin och den rörelse hon företräder fungerar som isbrytare för mindre balanserade anhängare och deras retorik ger utan tvekan vad obalanserade och brutalare meningsfränder behöver som uppmuntran och förevändning för att gripa till vapen. När vi därför ser högerintellektuella personer dra ut till Palins försvar gör de sig skyldiga till det "klerkernas förräderi" som andra tider bidragit till nazismens och marxismens framväxande. De borde veta bättre. Skäms!
En kommentar med ungefär ovanstående innehåll -minus invektiven- blev inte godkänd hos en av de bloggare vi dagligen följer och även känner personligen. Vår vän ställer därmed in sig i samma grupp som den patetiske riksdagsmannen Max Andersson och trotskisten Svensson. I stället för att bemöta oss trycker man på censurknappen,
arkivlänk
Meningen med livet
Vi har publicerat en längre text om V.S. Naipauls två senaste romaner Half a Life och Magic Seeds. Böckerna fick mycket olika kritik trots att de till stil och innehåll var praktiskt taget identiska. Men det var inte det som var problemet och vår tes är att kritikerna letade efter något som aldrig var avsett att finnas där och blev sura när man inte hittade det. En numera vanlig ansats bland litteraturkritiker: du skulle ha skrivit en annan bok.
I all blygsamhet tillåter vi oss att framföra tesen att även om huvudpersonens liv är meningslöst behöver inte boken vara det.
I förbifarten ifrågasätter vi också meningen med livet liksom det vettiga i att göra uppror. Läs alltså: En Nobelpristagares halvliv.
I all blygsamhet tillåter vi oss att framföra tesen att även om huvudpersonens liv är meningslöst behöver inte boken vara det.
I förbifarten ifrågasätter vi också meningen med livet liksom det vettiga i att göra uppror. Läs alltså: En Nobelpristagares halvliv.
Mer om trettondagsfirandet
Kommentator Agneta har per mail skickat oss en text om trettondagsfirande som var något för lång för att passa in i kommentarsfältet. Agneta har ingen egen blogg men är en flitig kommentatris på olika q-bloggar. Hon är en överdängerska (bra va'?) på att skaffa fram information om olika saker, antingen genom att söka på nätet eller genom att använda referenslitteratur men framför allt genom sin både djupa och breda bildning. Det är därför med stort nöje som vi återger det stycke ur Ivar Lo-Johanssons "Godnatt, jord" som Agneta skickat oss:
Trettondagen var den sista helgen, en eftersläng av julen, och i statarstugorna beredde man sig kvällen före att fira den med en av de gamlas egendomliga fester – sången av ”Heliga tre konungar”.
Den rödhårige Bernhard kom i skymningen över till gården. Han hade en del papper och paket med sig, och han gick in till kogubbens med hela surven. Eskil sällade sig också dit. Viktor var hemma i förväg och väntade.
– Har du det röda papperet?
– Här är det röda. Det är fint papper ... Var rädd om det!
– Ljusen då?
– Du får skaffa ljusen.
– Fan också – ska jag hålla med ljus?
Eskil spikade ihop en stomme av träribbor, över vilka det röda papperet spändes som en mässlingsfärgad hud. De borrade hål för de tre ljusen. Så satte de sig i kogubbens kök att bygga den stora stjärnan färdig. De sysslade med förberedelserna hela kvällen. Vid midnatt var de färdiga att ge sig av.
Stjärngossarnas trettondagssång, den uråldriga seden, hade av ålder vunnit herrskapets gillande för den vackra symbolikens skull. Likväl blev det alltmera sällan någon trettondagssång utav, då det var ont om manlig ungdom, som kunde sjunga. Tidigt på hösten detta år hade Bernhard kommit upp med förslaget. Det hade inte funnits några andra än Eskil och Viktor att välja på. Och så hade dessa tre själva utnämnt sig.
Inne hos Bisters stötte planen att Eskil skulle vara med och sjunga på motstånd. Varken Eskil eller Bernhard, ej ens kogubbens son, hade sångröst. Man blev rädd för det löjliga i hela detta företag. Till slut gav man efter för lusten att se den vackra stjärnan om morgonen. Och Eskil gick med, följd av moderns förmaningar, som han bara skrattade åt.
I kogubbens kök arbetade ”Heliga tre konungar” ännu med stjärnan. Man limmade fast det sista, röda papperet. Eskil satte i de tre långa ljusen, som han tagit ur ljusstakarna inne, och som därför var ärgiga i pipan. När man skulle vrida stjärnan runt, hakade den upp sig. Stommen hade blivit för stramt fästad vid stången, i vilken hela stjärnan skulle bäras upplyftad och hög. Bernhard förströdde sig redan med att gnola på sången: ”Goder morgon, goder morgon, både herre och fru ...” De andra skrattade där de låg på knä i lampskenet på golvet.
– Tror ni vi får sprit?
– Om vi får sprit? – det kan du hacka farmor i låret på!
– Vad skulle vi annars sjunga för, om vi inte skulle få det?
Viktor kände sig utomordentligt stolt över att på detta sätt slutgiltigt inneslutas i de vuxnas lag.
– Annars gjorde vi oss väl inte allt det här omaket, sade han och visade på stjärnan.
Vid midnatt gav sig De tre konungarna av. De hade då dragit på sig de fotsida skjortorna, som lyste spökaktigt vita i vintermörkret. Toppmössorna på deras huvuden liknade vassa spjut. Eskil och Viktor bar den uddiga stjärnan emellan sig. Ljusen inne i den var ännu inte tända, men i Bernhards ficka skramlade en tändsticksask. De traskade den långa, snöiga landsvägen bort med sin börda. Natten böljade lummig och svart, och i midnatts- mörkret tog de upp övningen på den första, trevande sången.
Goder morgon, goder morgon, både herre och fru, för olyckor alla bevare eder nu ...
– Det går inte att sjunga utan en sup först!
– Vänta bara, tills vi kommer tillbaka ...
– På gården ska de få höra på sång. Då tänker jag vi har hunnit med att klara rösten.
– Tänd ljusen! Nu viker vi av till Orrmor och börjar så smått, befallde Bernhard, när de skymtade en avtagsväg in genom natten.
Bernhard delade ut sina kommandon. De tände ljusen i den röda, vackra stjärnan. De tre spöklika gestalterna satte sig åter i rörelse. Vid Orrmors kammarfönster ställde de sig bredbenta i snön och tog upp:
Go–der mor–gon, go–der mor–gon, bååå–de herre ...
Ingen syntes ännu. Man sov eller låtsades sova. De tog till reserven. Det lät skrämmande och hemskt, medan stjärnan vred sina röda uddar och ljusen flaxade i draget.
Staffan var en stalledräng, vattnar sina fålar fem.
Förskrämda ansikten började nu visa sig i ett fönster. ”Fåå-lar fem ...” tjöt det ur delande röster. Innanför klädde man sig i all hast. Torparhustrun kom ut i bara livstycket och underkjolen. Barnen vaknade och började skrika.
– Stjärngossar, stjärngossar – vad är det?
– Det är Heliga tre konungar med stjärnan ...
– Öppna inte, vi är rädda för dem, skrek barnen och gömde ansiktena.
– Tyst litet, nu sjunger de igen, manade föräldrarna. Jag undrar vilka det är. Vi bjuder in dem, så får de värma sig litet ...
Den egendomliga sången fortsatte. Den blev allt tröstlösare, ju längre de tre sångarna hann i den gryende morgonen. På ena stället fick de brännvin. I ett annat av torpen hade man hört viskas om sången i förväg och hade glögg uppvärmd, färdig att tas in.
Överallt blev de bjudna. Viktor, som var ovan vid så mycken het sprit, raglade redan. Bernhard började också gå vingligt och Eskil skrålade obehärskat för full bas. Rösterna klöv sig i dagningen. Bernhards mun grinade lystet i det röda ljuset. Stjärnan var redan kantstött och gick knarrande runt.
I själva dagningen – en vinternatts våta, dröjande dagning – var de tillbaka utanför södra statarlängan. För minst tjugonde gången steg de väckande, otympliga tonerna mot nattskyn. Det blev liv i statarnas längor i ett slag.
– Nu är de här och är fulla som svin!
Statarbarnen såg ut genom de svarta fönstren. Utanför stod januarimorgonen glåmig.
Den rödhårige Bernhard kom i skymningen över till gården. Han hade en del papper och paket med sig, och han gick in till kogubbens med hela surven. Eskil sällade sig också dit. Viktor var hemma i förväg och väntade.
– Har du det röda papperet?
– Här är det röda. Det är fint papper ... Var rädd om det!
– Ljusen då?
– Du får skaffa ljusen.
– Fan också – ska jag hålla med ljus?
Eskil spikade ihop en stomme av träribbor, över vilka det röda papperet spändes som en mässlingsfärgad hud. De borrade hål för de tre ljusen. Så satte de sig i kogubbens kök att bygga den stora stjärnan färdig. De sysslade med förberedelserna hela kvällen. Vid midnatt var de färdiga att ge sig av.
Stjärngossarnas trettondagssång, den uråldriga seden, hade av ålder vunnit herrskapets gillande för den vackra symbolikens skull. Likväl blev det alltmera sällan någon trettondagssång utav, då det var ont om manlig ungdom, som kunde sjunga. Tidigt på hösten detta år hade Bernhard kommit upp med förslaget. Det hade inte funnits några andra än Eskil och Viktor att välja på. Och så hade dessa tre själva utnämnt sig.
Inne hos Bisters stötte planen att Eskil skulle vara med och sjunga på motstånd. Varken Eskil eller Bernhard, ej ens kogubbens son, hade sångröst. Man blev rädd för det löjliga i hela detta företag. Till slut gav man efter för lusten att se den vackra stjärnan om morgonen. Och Eskil gick med, följd av moderns förmaningar, som han bara skrattade åt.
I kogubbens kök arbetade ”Heliga tre konungar” ännu med stjärnan. Man limmade fast det sista, röda papperet. Eskil satte i de tre långa ljusen, som han tagit ur ljusstakarna inne, och som därför var ärgiga i pipan. När man skulle vrida stjärnan runt, hakade den upp sig. Stommen hade blivit för stramt fästad vid stången, i vilken hela stjärnan skulle bäras upplyftad och hög. Bernhard förströdde sig redan med att gnola på sången: ”Goder morgon, goder morgon, både herre och fru ...” De andra skrattade där de låg på knä i lampskenet på golvet.
– Tror ni vi får sprit?
– Om vi får sprit? – det kan du hacka farmor i låret på!
– Vad skulle vi annars sjunga för, om vi inte skulle få det?
Viktor kände sig utomordentligt stolt över att på detta sätt slutgiltigt inneslutas i de vuxnas lag.
– Annars gjorde vi oss väl inte allt det här omaket, sade han och visade på stjärnan.
Vid midnatt gav sig De tre konungarna av. De hade då dragit på sig de fotsida skjortorna, som lyste spökaktigt vita i vintermörkret. Toppmössorna på deras huvuden liknade vassa spjut. Eskil och Viktor bar den uddiga stjärnan emellan sig. Ljusen inne i den var ännu inte tända, men i Bernhards ficka skramlade en tändsticksask. De traskade den långa, snöiga landsvägen bort med sin börda. Natten böljade lummig och svart, och i midnatts- mörkret tog de upp övningen på den första, trevande sången.
Goder morgon, goder morgon, både herre och fru, för olyckor alla bevare eder nu ...
– Det går inte att sjunga utan en sup först!
– Vänta bara, tills vi kommer tillbaka ...
– På gården ska de få höra på sång. Då tänker jag vi har hunnit med att klara rösten.
– Tänd ljusen! Nu viker vi av till Orrmor och börjar så smått, befallde Bernhard, när de skymtade en avtagsväg in genom natten.
Bernhard delade ut sina kommandon. De tände ljusen i den röda, vackra stjärnan. De tre spöklika gestalterna satte sig åter i rörelse. Vid Orrmors kammarfönster ställde de sig bredbenta i snön och tog upp:
Go–der mor–gon, go–der mor–gon, bååå–de herre ...
Ingen syntes ännu. Man sov eller låtsades sova. De tog till reserven. Det lät skrämmande och hemskt, medan stjärnan vred sina röda uddar och ljusen flaxade i draget.
Staffan var en stalledräng, vattnar sina fålar fem.
Förskrämda ansikten började nu visa sig i ett fönster. ”Fåå-lar fem ...” tjöt det ur delande röster. Innanför klädde man sig i all hast. Torparhustrun kom ut i bara livstycket och underkjolen. Barnen vaknade och började skrika.
– Stjärngossar, stjärngossar – vad är det?
– Det är Heliga tre konungar med stjärnan ...
– Öppna inte, vi är rädda för dem, skrek barnen och gömde ansiktena.
– Tyst litet, nu sjunger de igen, manade föräldrarna. Jag undrar vilka det är. Vi bjuder in dem, så får de värma sig litet ...
Den egendomliga sången fortsatte. Den blev allt tröstlösare, ju längre de tre sångarna hann i den gryende morgonen. På ena stället fick de brännvin. I ett annat av torpen hade man hört viskas om sången i förväg och hade glögg uppvärmd, färdig att tas in.
Överallt blev de bjudna. Viktor, som var ovan vid så mycken het sprit, raglade redan. Bernhard började också gå vingligt och Eskil skrålade obehärskat för full bas. Rösterna klöv sig i dagningen. Bernhards mun grinade lystet i det röda ljuset. Stjärnan var redan kantstött och gick knarrande runt.
I själva dagningen – en vinternatts våta, dröjande dagning – var de tillbaka utanför södra statarlängan. För minst tjugonde gången steg de väckande, otympliga tonerna mot nattskyn. Det blev liv i statarnas längor i ett slag.
– Nu är de här och är fulla som svin!
Statarbarnen såg ut genom de svarta fönstren. Utanför stod januarimorgonen glåmig.
2011 01 06 div>
Haven tack, haven tack, haven tack och godnatt
Det här är en återpublicering av en text från 6/1 2007. Vi kunde inte hitta på något annat med anledning av dagen. Ni som redan läst den kan ju hoppa över det hela.
On the twelfth day of Christmas my true love sent to me
Twelve lords a-leaping, Eleven ladies dancing, Ten pipers piping
Nine drummers drumming, Eight maids a-milking,
Seven swans swimming
Six geese a-laying,
Five gold rings,
Four colly birds, Three french hens, Two turtle doves
and a partridge in a pear tree.
Twelve lords a-leaping, Eleven ladies dancing, Ten pipers piping
Nine drummers drumming, Eight maids a-milking,
Seven swans swimming
Six geese a-laying,
Five gold rings,
Four colly birds, Three french hens, Two turtle doves
and a partridge in a pear tree.
(Engelsk folksång)
Many a good hanging prevents a bad marriage
(Shakespeare's "Twelfth Night")
Trettondagen ("twelfth night" = "trettondagsafton") firas av tradition till åminnelse av den dag då "de tre vise männen" kom till Jesus krubba. I Österrike organiserar katolska kyrkans "Jungschaar" grupper av "stjärnsångare" som denna dag går omkring och knackar på dörrar, sjunger och samlar in pengar för välgörande ändamål. Helt politiskt okorrekt är den sångare som har hand om kassan svartsminkad. Efter förfrågan skriver en av sångarna bokstäverna C+M+B med krita ovanför dörren. Officiellt anger man att detta betyder "Christus mansionen beneficiat" dvs. "Kristus välsigne detta hem". Det är emellertid en efterhandskonstruktion: egentligen betyder bokstäverna "Caspar, Melchior, Balthasar" vilket enligt traditionen var namnet på de "heliga tre konungarna" eller "de tre vise männen." Ett exempel så gott som något på hur kyrkan övertagit hedniska eller apokryfiska bruk för sitt eget syfte där det mest kända naturligtvis är ersättandet av den gamla Isiskulten med dyrkandet av jungfru Maria vilket förklarar alla de "svarta madonnor" som förekommer i Sydeuropa. Fortfarande träffar man på dessa bilder eller statyetter på speciellt mystiska platser i skogen, t.ex. där tre stigar korsas, en källa eller vid en bäckövergång.
Emellertid: I krönikörens alltför avlägsna barndom i en norrländsk skog förekom också "stjärngossar" som gick runt mellan gårdarna på trettondagafton och sjöng. En av dem var alltid svartsminkad och kallades "Judas med pungen". När Judas hade fått sin slant avslutade gossarna med ramsan: "Haven tack, haven tack för denna redeliga skänk. Denna skänk den skall hamna på handlarens bänk. Haven tack, haven tack, haven tack och godnatt." Ett välgörande ändamål så gott som något alltså.
Annars förknippar vi kanske trettondagen med ett av Shakespeares egendomligaste stycken (jämte "Stormen"). Med tanke på den av global warming präglade årstiden avslutar vi med clownens slutsång ur detta stycke vilket åtminstone delvis också kan stå som motto för denna blog:
A great while ago the world begun,
With hey, ho, the wind and the rain
But that's all one, our play is done,
And we'll strive to please you every day.
For the rain it raineth every day
arkivlänk
Fia och Franz
God morgon! Hoppas året har startat bra för er och att det fortsätter så.
Kanske hörde ni till den mångmiljonhövdade skara som lyssnade eller åtminstone tittade på nyårskonserten från Wien med de berömda Wienfilharmonikerna. Nu vet vi inte hur mycket ni fick se men här visades båda delarna och i pausen en film om orkesterns sommarturné i Skandinavien och Baltikum med många fina bilder av skärgården och Stockholm, nästan som hos Inga Lindström, en favorit i dessa spalter.
Kanske kan det roa tyskspråkiga läsare att titta på kommentarerna till den här artikeln som nyss publicerades i Der Standards nätupplaga. Där kan ni se att verklighetens folk ("Die Leute der Wirklichkeit"?) har en hel del synpunkter på ett sådant här evenemang. Det verkar som om Franz Welser-Möst som dirigerade inte föll läsarna riktigt i smaken. Samma slags diskussion utbryter efter varje Operapremiär eller större konsertevenemang vilket säger något om "konstmusikens" ställning i landet.
Själva väntar vi med vår uppfattning tills vi läst proffsrecensenternas bedömningar. Vi noterade emellertid med tillfredsställelse att programmet upptog "Känner du Fia Jansson som bor upp Söder" fast här under namnet "Cachucha-Galopp, opus 97" av Johan Strauß d.ä, här familjärt kallad Strauß Vater. Kanske någon läste vår berättelse om Fia där vi diskuterade musiken i slutet och också presenterade en näpen dansös från Mariinsky. Länken till Mutis framförande har däremot ruttnat och vi ger er därför chansen att lyssna till Willy Boskovsky. B. var f.ö. den som gjorde nyårskonserten internationellt känd och dirigerade den i många år tills han sidsteppades då han ett år måste avstå p.g.a. sjukdom. Sedan dess har det varit en ära och ambition hos de stora dirigenterna att få uppträda i detta sammanhang som naturligtvis är en aning apart. Enligt vår enkla uppfattning var Nicholas Harnoncourt bäst rent musikaliskt sett. Bedrövligast var den gamle dubbelnazisten Karajan - ingen vet vad han hade att göra i sammanhanget.
Så, då har vi snart klarat av den första dagen. Bara 364 kvar.
Med begreppet "broder" avses givetvis sådana av ömse kön. Och därmed tillönskas Flarnfris alla läsare av båda eller ev. socialt konstruerade dylika ett mycket bättre år 2011!
.
Kanske hörde ni till den mångmiljonhövdade skara som lyssnade eller åtminstone tittade på nyårskonserten från Wien med de berömda Wienfilharmonikerna. Nu vet vi inte hur mycket ni fick se men här visades båda delarna och i pausen en film om orkesterns sommarturné i Skandinavien och Baltikum med många fina bilder av skärgården och Stockholm, nästan som hos Inga Lindström, en favorit i dessa spalter.
Kanske kan det roa tyskspråkiga läsare att titta på kommentarerna till den här artikeln som nyss publicerades i Der Standards nätupplaga. Där kan ni se att verklighetens folk ("Die Leute der Wirklichkeit"?) har en hel del synpunkter på ett sådant här evenemang. Det verkar som om Franz Welser-Möst som dirigerade inte föll läsarna riktigt i smaken. Samma slags diskussion utbryter efter varje Operapremiär eller större konsertevenemang vilket säger något om "konstmusikens" ställning i landet.
Själva väntar vi med vår uppfattning tills vi läst proffsrecensenternas bedömningar. Vi noterade emellertid med tillfredsställelse att programmet upptog "Känner du Fia Jansson som bor upp Söder" fast här under namnet "Cachucha-Galopp, opus 97" av Johan Strauß d.ä, här familjärt kallad Strauß Vater. Kanske någon läste vår berättelse om Fia där vi diskuterade musiken i slutet och också presenterade en näpen dansös från Mariinsky. Länken till Mutis framförande har däremot ruttnat och vi ger er därför chansen att lyssna till Willy Boskovsky. B. var f.ö. den som gjorde nyårskonserten internationellt känd och dirigerade den i många år tills han sidsteppades då han ett år måste avstå p.g.a. sjukdom. Sedan dess har det varit en ära och ambition hos de stora dirigenterna att få uppträda i detta sammanhang som naturligtvis är en aning apart. Enligt vår enkla uppfattning var Nicholas Harnoncourt bäst rent musikaliskt sett. Bedrövligast var den gamle dubbelnazisten Karajan - ingen vet vad han hade att göra i sammanhanget.
Så, då har vi snart klarat av den första dagen. Bara 364 kvar.
En nyårsbetraktelse. Dårå.
Morgonnyheter. På CNN nämns Sverige i två sammanhang. En svensk har åtalats för vandaliseringen och stölden i Auswitch. Två svenskar har arresterats som terrorrmisstänkta i Köpenhamn. På Al Jazeera, som numera har den mest omfattande nyhetssändningen av de stora kanalerna finns under ca en timme inte en enda positiv nyhet: översvämningar, upplopp, ekonomisk kris, korruption, terror. Jo, Papua New Guineas landslag (?) i cricket går framåt, entusiasmen är stor och snart kan man ta upp kampen med de bästa. (Är detta en god nyhet? Ja de slår i vart fall inte varandra i skallen med de tjejslagträn som tydligen används i den här sporten. Fast särskilt postkolonialt är det ju inte.)
Det är inte utan att vi tänker på Tegnér och 1816:
Det är inte utan att vi tänker på Tegnér och 1816:
ordning går in, och skatten går ut,
och på köpet fås kristelig tro.
Handeln är fri och var lovlig näring,
och vid var kröningsfest fri förtäring.
Den kombination av nyliberalism och thatcherism som den omjublade herr Borg bedriver reflekteras väl i dessa rader och givetvis sommarens groteska spektakel i kryperi och underdånighet.
Nu fortsätter ju Tegnér:
Nu fortsätter ju Tegnér:
Välkommet, nyår, med mörker och mord
och lögn, och dumhet, och flärd!
Men kanske skall man inte se allting så svart som den citerade urgubben. En annan stor diktare skrev:
Allt som verkar rent förbannat
och som väger tungt på vågen
får man väga upp mot annat
som gör en riktigt glad i hågen
( Ni kan f.ö. lyssna till honom här. Gör det och ta gärna en mazarin.) Så låt oss vända blicken inåt i stället, kanske känns det bättre då. Vi avslutar därför denna krönika på samma sätt som förra året, nämligen med några oförgripliga tankar i nyårsnatten:
Törhända, när du året sammanfattat,
din helhetsvy syns tämligt grått i grått:
så många människor dig underskattat,
så många dig i grunden missförstått.
Och dock, jag tror att, mer å djupet granskat,
du här och där en ljuspunkt snart försport!
Hur glimmar ej ur dunklet oförvandskat
vad rätt du själv har tänkt och sagt och gjort:
Se här en komplimang, du artigt fällde...
se där en handling, den där juste begicks...
se här, det glas du vamt till duskål fällde...
se där den penning du gav ut i dricks.
Allt rullas upp: från lyftningen å hatten
till reprimanden, tvingad av förtret.
Likt rosor, ack, slå ut i nyårsnatten
produkterna av din personlighet.
Så skynda, fäst dem som en krans i håret,
och knyt dem, broder, kring din vandringsstav!
Då kan du lycklig möta nya året,
och må det gamla lugnt få gå i kvav.
(A:lfr-d W:stl-nd)
Med begreppet "broder" avses givetvis sådana av ömse kön. Och därmed tillönskas Flarnfris alla läsare av båda eller ev. socialt konstruerade dylika ett mycket bättre år 2011!
.