Nätupplagan av Le Monde - och förmodligen även papperstidningen - för 12/9 innehåller en fyra (4) sidor lång intervju med en italiensk lingvist och samhällsdebattör, Raffaele Simone,  med anledning av att hans bok just utkommit i fransk översättning under titeln "Le Monstre doux. L'Occident vire-t-il à droite ?"  eller i grovt tillyxad översättning : "Det vänliga  monstret. Styr västerlandet mot höger?" (Italiensk originaltitel: "Il mostro mite. Perché l'Occidente non va a sinistra.") (1)

Som iakttagare är det inte utan att man tar sig för pannan. I vilka svenska media skulle en sådan skrift uppmärksammas, än mindre ägnas ett spaltutrymme som vida överstiger en vanlig understreckares? Varför vi överhuvudtaget ställer frågan beror på att Simones bok behandlar grundläggande frågeställningar som borde vara  synnerligen relevanta inför det riksdagsval som just förestår. Vi kan i sammanhanget nämna att Simone, vars bok i original kom ut 2009, under 2010 varit gästprofessor vid Lunds Universitet där han också förlänats ett hedersdoktorat. Han kan alltså inte ha varit speciellt svåranträffbar. Såvitt vi kan se  har inga svenska media uppmärksammat honom. Enligt Le Monde har hans bok fått mycket bläck att flöda i Europa och författaren har inbjudits till ett antal socialdemokratiska seminarier och ägnats många artiklar i vänsterinriktade tidskrifter.

I sin bok gör Simone, som politiskt kan tillräknas den italienska vänstern, en svidande vidräkning med europeiska meningsfränder. I motsats till högern, "det vänliga monstret" har man inte förstått det nutida samhället, styrt av konsumtion, individualism och media vilket högern har kunnat utnyttja på ett pragmatisk sätt och utan ideologi. I intervjun går han tillbaks till de Tocqueville (2) som redan 1835 förutsåg en framtida ny form av förtryck, utan despotism och tyranni men: "mera vidsträckt och mjukare" som "förnedrar människorna utan att plåga dem." Människor överlämnar sitt öde åt "en enorm och beskyddande makt som åtagit sig att förse dem med njutningar..och försöker att oåterkalleligt hålla dem kvar i barndomen. Denna makt vill att medborgarna roar sig så länge de bara tänker på just detta. ..Den förtrycker inte deras vilja men mjukar upp den, gör den svagare och dummare."

Tocquevilles profetia som alltså formulerade redan 1835 har nu uppfyllts säger Simone. Det nya förtrycket utövas framför allt genom press, teve och kulturbärare som skapar en infantiliserande atmosfär som genomsyrar hela samhället. Det  bärs upp av nationella och internationella intressen som ligger mycket närmare finansväsendet än näringslivet och som dominerar media allt i syfte att öka människornas behov av konsumtion och förströelser. Man försöker med alla medel att minska statens och de offentliga tjänsternas roll, försvåra den demokratiska processen. Man föraktar det intellektuella och forskningen. Man betonar individuell framgång och bedriver en hänsynslös populism med motiveringen att "det är det folket vill ha."

Simone definierar tre "budord" för den nya ordningen. Det första är att är medborgarens första plikt är att konsumera.  Det andra budordet är att medborgaren skall roa sig. Arbetet är inte så viktigt, fritid, weekend, "klämdagar", semester,  kabelteve, videospel, dokusåpor och lättklädda programledare i teve (det senare med syftning på Berlusconis teveimperium i Italien där de kvinnliga programledarnas klädbudget hålls vid ett minimum).  T.o.m. de allvarligaste händelser blir till tevespel menar Simone, Det första Irakkriget, tsunamin, naturkatastrofer blir som skådespel eller videospel i realtid. De politiska debatterna urartar till slagord och snuttifieringar. Den ekonomiska krisen, budgetära åtstramningar, inskränkningar i yttrandefrihet och integritet, allt blir till avsnitt i en enda stor dokusåpa ("reality show").

Det tredje budordet är: du skall vara ung och frisk. Föryngringsindustrin, i form av avmagringsdieter, träningsprogram, plastkirurgi, botox och solariebränna har blivit gigantisk och lönsam. Detta kopplas med ett förakt för mogenhet, eftertanke och intellekt. Allt måste gå fort: framgång, pengar, kärlek. Någon plats för empati eller medkänsla finns inte.

Så långt kanske många - de flesta? - av oss kan hålla med i analysen av omvärld och samhälle. En del element kanske är specifikt sydeuropeiska men vi kan fylla på med skandinaviska exempel: teveserier som "Draknästet", Skandia- och bonusskandaler som dokusåpa, figurer som Göran Lindberg eller Anna Anka, halvt fiktiva som vi kan hata eller skratta åt, Ingvar Kamprad  eller Erling Persson som superhjältar och förstås den outtömliga serien "Stjärnorna på slottet" - ja då menar jag naturligtvis familjen Bernadotte med anhang. Men hur kommer politiken in i allt detta, mera specifikt höger/vänsterperspektivet?

Enligt Simone är det den nya "högern" som ligger närmare människornas omedelbara intressen och mera i linje med den allmänna stämningen.  Högerpolitiken bärs i hög grad upp av människor och företag som tjänar på konsumtions- och mediasamhället och därför gör allt för att främja detsamma. Vänstern däremot har inte förstått hur den skall handskas med den samhällsomvälvning som ägt rum i och med individualismens och konsumismens triumf. Traditionell vänster - eller socialdemokratiskt politik står tyvärr helt i motsats till det kortsiktiga och egoistiska intresset. Därför förlorar vänstern.

Det är ett faktum, menar Simone, att inte många idag tänker på att det samhälle med fri- och rättigheter och välfärd för alla till stor del byggts upp genom genom vänsterpartiernas historiska arbete.  Man kan därför inte leva på historiska meriter.
Vänsterns retorik blir dessutom ihålig eftersom man misslyckats att applicera sina grundideologi: klyftorna i samhället har inte minskat, ojämlikhet mellan män och kvinnor är fortfarande stor (3), man har urholkat undervisningsväsendet till fördel för privata och nackdel för offentliga skolor, man har misslyckats med att skapa medborgerlig sammanhållning och framför allt: man har inget recept mot den oro som sprider sig bland många grupper i samhället inför tilltagande brutalitet, våld och försämringar i livskvaliteten hos den som inte är ung, rik och frisk. Allt detta har skett i försök att anpassa sig till den nyliberala och konservativa politiken som är så väl anpassad till det dominerande individualistiska konsumtionssamhället.  Efter finanskrisen var det tvärtom den liberala högern som tillgrep de klassiska vänsteridéerna med nationalisering av banker, interventionism och regleringar av finansmarknaderna.

I land efter land i Europa ser man hur vänsterrörelsen anpassat sig till konservativa och liberala idéer med "New Labour" i Storbritannien som främsta exempel. Ett decennium av socialdemokratiskt styre har där lett till ett samhälle med större klyftor än någonsin och utan att rekonstruera de offentliga tjänster som raserades av Thatcher.

Ett kontroversiellt yttrande av Simone är att vänsterpolitiker i ett antal länder menar att deras främsta uppgift är att koncentrera sig på försvaret av minoriteternas rättigheter, kvinnor (4),  homosexuella, invandrare, papperslösa, fångar - en politik som verkar radikal men som inte räcker till för att formulera en ny och omfattande vänsterpolitik som motsvarar det moderna globala samhällets krav. Man är därför dömd att i allt högre grad förlora sitt inflytande över europeisk politik.

Som ett praktfullt antiklimax för en skandinavisk läsare kommer så Simones slutkläm i intervjun: den europeiska vänstern borde lära sig av den skandinaviska som lyckats främja individernas emancipation utan att överge  någon ("alla skall med") och där sociala skillnader utjämnas genom solidaritet och ömsesidighet.
Måhända kan det te sig så ur fransk eller italiensk synvinkel. Den som följt svensk inrikespolitik och framför allt den pågående valrörelsen skulle väl annars lätt dra den slutsatsen att Simones kritik mot vänsterns oförmåga att formulera en politik baserad på klassiska värden men anpassad till det moderna samhället är i alldeles särskild hög grad tillämpbar på nordisk socialdemokrati. I realiteten har man accepterat de flesta av de konservativa och liberala partiernas ståndpunkter och nöjer sig med kosmetiska modifikationer. Avregleringar, privatisering och abdikation av det allmänna ansvaret står lika högt på vänsterns agenda som på högerns. I den hänsynslösa men kartelliserade konkurrens som nu präglar svensk ekonomi vore det läge för starka offentliga företag som kunde fungera som regulator i konkurrensen exempelvis inom kommunikations-  och energisektorn och inom bank- och försäkringsväsen. I stället accepterar man den vettlösa privatiseringen av järnvägarna, ett oöverskådligt och konsumentfientligt energidistributionssystem  och den i sort sett ohämmade privata girigheten inom banker och försäkringsbolag. Att man sedan inte vågar ta itu med våld, segregation och växande islamistiskt inflytande av rädsla för, ja för vad då? I realiteten skulle nog en överväldigande majoritet av befolkning stödja radikala åtgärder på detta område men vänstern lämnar nu över dessa frågor till konservativa och ytterlighetspartier.

Infantiliseringen av samhället är kanske mera långt gången i Sverige än i övriga europeiska länder. Jag har lagt upp en artikel från 2004 som under rubriken Barfotabarn diskuterar Carl Hamiltons då nyutkomna bok: Det infantila samhället. Artikeln diskuterar den ansvarsbdikation som skett bland politiker, myndigheter,  företag, lärare och föräldrar till förmån för en bekväm och naiv tro på självreglerande mekanismer, oftast i form av fria och oreglerade marknader. Artikeln pekar också på en annan konsekvens av infantiliseringen som ligger väl i linje med Simones tänkande:
 

...i ett annat scenario leder infantiliseringen av samhället också till en djup segregering: det finns nämligen alltid  människor som kommer att kunna  kontrollera den uppkomna situationen och på olika sätt dra nytta av den. I bästa fall genom  egen kraft  men oftast kanske genom  goda familjeförutsättningar,  god utbildning och ett bra ekonomiskt utgångsläge.  Mot den gruppen ställs ett nytt ekonomiskt, kulturellt och intellektuellt trasproletariat som hålls i schack med alltmer obscena dokusåpor, fina bidragsfinansierade gymnastikskor och fantastiska datoranimerade sagoboksförfilmningar.  Ett apartheidssamhälle där social och kulturell mognad, snarare än hudfärg, blir åtskillnadskriteriet. (5)

 

Läsarkommentarerna till intervjun i Le Monde är delvis ganska kritiska: Simone menar alltså att "vänstern" för att överleva måste anpassa sig till "högerns" idéer? Jag tycker snarare att intervjun talar för det rakt motsatta: "vänstern" måste basera sin politik på de klassiska jämlikhetsidéerna men göra dem relevanta i det nutida konsumtionssamhället.  Man måste erbjuda klara alternativ inom ekonomi, kultur och samhälle i stället för att syfta mot marginella justeringar av en samhällsutveckling som obönhörligen skapar ökade klyftor och segregering. Vänstern står inför en enorm utmaning säger Simone. Man måste attackera den kulturella förändring som det vänliga monstret infört eller lever på. Statens roll att reglera marknadens och finanskapitalismens excesser måste betonas och en stark offentlig sektor byggas upp. Man måste investera i högklassiga universitet och högskolor. Man måste kraftfullt försvara det sekulära samhället mot religiöst inflytande och på ett övertygande sätt garantera medborgarnas säkerhet. Man bör understödja framväxten av kvalitativa media och television.
 
Att Simones analys i stora delar är tillämplig också på svenska förhållanden framgår ju av det faktum att socialdemokratin är praktiskt taget marginaliserad i storstadsområdena, dvs. de områden där ungdom, konsumtion, individfixering och "snabba cash" dominerar. Eftersom dessa områden är i snabb expansion får man nog dra slutsatsen är vänstern för överskådlig framtid befinner sig på den förlorande sidan.