|
Blogjam v. 5 Dags igen att rensa ut i OneNote containern för obloggade länkar. Det har återigen brutit ut en diskussion om vad en blogg är resp. får vara. Protagonister är främst Emmanuel Sidea, Herze, Chadie och i någon mån Erik. Kommentarerna är många. Er krönikör håller sig till Fredrik som skriver (hos Erik): Muahaha jag bloggar precis som jag vill. Och det finns ingenting som *** kan göra åt det, förutom att sluta läsa... :) Så känner vi oss nämligen också, exempelvis när språkpolisens hemliga agenter i bloggosfären ogillar vår toleranta attityd mot sär skrivning, att vi skriver Du med stor bokstav samt att vi tycker att engelsk genitiv i personnamn är tydligare än svensk. Men har man en idiosynkrasi så har man.... Innan vi lämnar bloggosfären vill vi gärna komma med ett citat från Life de Luxe. Jorun, betraktande sin son som byggt en gubbe av gula legobitar: Jonas satt och höll ett par gula legobitar i ena handen, och Citron i andra handen. "Citron tycker om legobitar. Det var såna han var, men det var så här han blev." Jo, tänkte jag, och försökte fotografera scenen med ögonen. Det var såna vi var, det var så här vi blev.
Nej, bort längtande vekhet och åter till den politiska barnkammarens kantiga värld. Via Tomdispatch har vi funnit en inträngande beskrivning av hur terrorister tänker och handlar:
'The practice of researching potential targets is consistent with known methods of al-Qaida and other terrorist organizations that seek to maximize the likelihood of operational success through careful planning,' the FBI wrote."
Er krönikör som gärna skjuter lite från höften kan alltså knappast misstänkas för terroristiskt beteende.
Även på EU-politikens område rör det sig. EU och Norge har slutit ett fiskeriavtal vilket gläder den danske överfiskaren: Det är ett efterlängtat avtal som betyder mycket för det danska Nordsjöfisket. Just den norska delen av Nordsjön är viktig för danskt fiske därför att vattnet är djupt där, vilket innebär att det finns många olika fiskarter, säger han
Vem kunde ha trott det? Om det inte hade inneburit ett brott mot vårt förhastade nyårslöfte hade vi påpekat att det är ett uttalande i klass med vattenfallschefens observation att det blir mer vatten i magasinen när snön smälter.
Till slut: Niklas på Enkelriktat tror att vi lär oss något varje dag och föreslår att vi delar med oss av detta, åtminstone delvis:
Det räcker med att kortfattat sammanfatta dina lärdomar en gång i veckan, om det inte finns tid att göra det oftare. Du behöver inte dela med dig av alla lärdomar. Det räcker om du väljer några.
Här är, i all enkelhet, vad er krönikör lärt sig under föregående vecka samt en prognos för resten av året:
|
|
Statyernas samkväm Först idag har er krönikör, mera av en slump, uppmärksammat en ledare i Aftonbladet från den 9/1 kallad Även Kreisky är värd en staty. Eftersom Kreisky liksom Ludwig van Beethoven är före detta grannar till er krönikör har detta föranlett honom att skriva ner några reflektioner och personliga minnen som nu finns publicerade under rubriken Statyernas samkväm, fritt efter Birger Sjöberg.
|
|
Prinsen av Melite dog i Piteå Som den eventuelle läsaren möjligen erinrar sig berättade er krönikör i november 2003 om en märklig minnesplatta som han sett vid Slussen i Stockholm. Där fanns också en text skriven med georgiska skrivtecken. Vi har nu publicerat en längre redogörelse för vad som kan vara den historiska bakgrunden till texten på plaketten ifråga. Det visar sig vara en spännande historia och uppgifterna på plattan är troligen inte riktigt exakta. Berättelsen finns under länken Hur prinsen av Melite dog i Piteå. Förutom material på nätet har jag fått hjälp av Jonas Söderström och Peter Löfgren och framför allt av Anders Wesslén samt Bengt Nilsson vid Linköpings universitet. Hjärtligt tack. Er krönikör hotar härmed att vid ett senare tillfälle återkomma med en liknande skröna om de tre personer som omnämns i Runebergs dikt Konungen.
|
|
Vem är terrorist? Alla konstförståsigpåare som yttrar sig om det pågående bråket i Stockholm är noga med att ta avstånd från det illdåd som utfördes av den palestinska kvinnan. Ja, dvs. utom Historiska Muséet som, enligt Dagens Nyheter, i sitt pressmaterial talar om "en kvinnlig palestinsk frihetskämpe." Jag har skrivit i denna krönika flera gånger att "dina terrorister är mina frihetskämpar." Ibland är det ju lätt, t.ex. serber=elaka, albaner=frihetshjältar. Fast hur var det nu med albanerna i Makedonien? Där skedde en märklig omsvängning, först var de frihetskämpar sedan blev de, om inte terrorister, så dock 'rebeller.' Och i Sverige är ju tjetjener frihetskämpar men i andra länder, t.o.m. i USA, är det litet tveksamt. Och hur är det med osseter och abhkaser? Under Schevardnaze var de rebeller så länge han räknades till de goda, sedan blev de frihetskämpar. Men om nu Georgien får en demokratiskt vald regering? IRA är ju inte heller bra. Men om man tittar på unionisterna med pastor Ian Paisley i spetsen så är det fråga om de är så mycket bättre. Ja, det är inte lätt för oss som vill vara snälla att skilja getterna från fåren. Men en sak är klar: det dåliga omdömet hos utställningskommissarierna i Stockholm har framkallat ett bråk som hotar att dra all uppmärksamhet från vad det egentligen rör sig om. Se därför Pierre Schori's (ja, jag vet...) artikel i Aftonbladet idag.
Säkerhetsnot: Som läget är ser jag mig nödgad att påpeka att ovanstående innehåller en stor portion (bitter) ironi: i verkligheten delar jag inte dessa svepande omdömen om folk och folkgrupper.
|
|
Plask i dammen Äntligen litet disharmoni i ekokammaren, om jag säger så. Erik utmanar Gudmundson och får en hel del kommentarer för och emot både det ena och det andra. Er krönikör, moraliskt avtrubbad av många kontinentala år, känner inte så mycket för just de ämnena (p0rr och pr0stituti0n) men har å sin sida i en kommentar gått till skarpt angrepp mot Björn Fritz som nu fått sin stora chans genom den israeliska ambassadörens olyckliga aktion. Vi väntar fortfarande på en reaktion från mästerpingaren, men kanske är det något tjall på den uppåtgående linjen? Halleluja, nej hallå menar jag naturligtvis!
|
|
Howard, oh Howard Howard Dean verkar ha tappat litet ånga i demokraternas primärval - opinionsundersökningar placerar honom som nummer 2 eller 3 inför församlingarna i Iowa som tar sin plats på måndag. Er krönikör såg Dean på CNN idag där han försökte vara självironisk och deklarerade sig som tree-hugging, Volvo-driving, NPR-listening... Senare har vi dock förstått att han faktiskt citerade en republikansk anti-Dean TV-spot. "Volvo-driving" - ja, det visar ju vilken extremliberal vänsterextremist han är. Hur det än går så hoppas er krönikör att det blir vem som helst utom Joe Liebermann vars taktik ju går ut på att vara en värre Bush än Bush. Se det här nya avsnittet av Get your war on (titta på fjärde raden).
|
|
Ordets iconoclasm Mitt Aktuellt skriver idag, med anledning av en aktuell händelse i Stockholm, om begreppet "respekt" och vad det leder till. Det ger mig anledning att upprepa en av de viktigaste saker jag skrivit i denna krönika Jag önskar att någon ville ta orden "respekt”, ”heder” och ”ära” och slänga dem i historiens soptunna där de hör hemma. En gång i tiden uttryck för höga ideal, numera utslitna och förbrukade, enbart täckord för övervåld, utövat av den svage för att skyla över bristande självkänsla och oförmåga att handskas med en komplicerad verklighet. Lägg gärna ”patriotism” och ”nationellt oberoende” i soppåsen också!
|
|
Slarva bort pestbakterier? Sånt kan väl hända vem som helst. Det här inlägget borde egentligen ha publicerats som en kommentar till en ny blogg, Explikation, eller till Gustav Holmbergs Det Perfekta Tomrummet. Jag har emellertid dåliga erfarenheter av att göra långa kommentarer - de förkortas ibland på ett godtyckligt sätt- och skriver därför direkt här på Ordet. Hoppas de inblandade ursäktar. En särskilt intressant sak var att tidskriften Science förde en bloggliknande dagbok över rättegången. Jag kan rekommendera den till ren nöjesläsning. Bortsett från att det är en tragisk historia är det hela betydligt mera spännande än vilken TV-film som helst med pangpang och urtrista biljakter. Jag hoppas ingen tar detta inlägg som ett utslag av rättshaveri: Jag tyckte helt enkelt att det var en intressant historia. Dessutom värd att diskuteras därför att det, i min mening, visar att att det inte bara är regeringen i Washington som lider av terroristparanoia utan att detta kan drabba även dess kritiker. Jag välkomnar Explikation som säkert blir en läsvärd blogg. Kort bakgrund: Det perfekta tomrummet uppmärksammade en rättegång i USA där mikrobiologen Thomas Butler ställt inför rätta för att ha olagligt smugglat in pestbakterier från Tanzania och för att ha ljugit för FBI om vad som hänt med 30 tuber med bakteriekulturer som försvunnit från hans laboratorium. Dessutom fanns det ett stort antal andra åtalspunkter som gällde andra typer av oeegentligheter. Delar av vetenskapsvärlden i USA ställde upp till Butlers försvar, bl.a. med argumentet att det hade varit omöjligt att på lagligt sätt föra in bakteriekulturerna till USA och att lagarna därför hindrade forskningen. I inlägget Pandoras ask: bioterror och säkerhet i amerikansk forskning rapporterar Tomrummet senare att Butler förklarats skyldig i 47 av 69 åtalspunkter och riskerar grava personliga konsekvenser. I den nya vetenskapsbloggen Explikation, heter det däremot den 12/1 ”Ingen dom för att slarva bort bakterier.” och att ”I december 2003 friades Butler från alla åtalspunkter rörande hanteringen av bakterierna.” Jag kommenterade detta på Gustavs blogg varpå Explikation genmälde att man nog stod fast vid sin tolkning och att det som Butler dömts för var ”småsaker i relation till att Butler inte vet hur man ska hantera dödliga patogener.” Så. Nu kan vi börja. Jag håller mig till artikeln i Science. Enligt den blev Butler dömt på 47 av 69 åtalspunkter. Bl.a: Butler had unusual "shadow" contracts with several pharmaceutical companies. Under the paired agreements, half of the per-patient fee that the firms paid to run clinical trials was sent to the university as rules required; the other half went directly to Butler. Vidare: Butler was convicted on three of four counts of shipping plague cultures back to Tanzania in a Federal Express package marked "laboratory materials."’ Vad gäller en av de viktigaste åtalspunkterna, om att ha ljugit beträffande vad som hänt med ett antal provrör med bakteriekulturer blev Butler frikänd. Men vad var det som egentligen hade hänt? Mannen hade lyckats slarva bort 30 tuber med pestbakterier från sitt laboratorium. Han påstod inför FBI att han hade förstört dem. Domstolen ansåg dock att han sagt detta efter att ha utsatts för otillbörliga påtryckningar från FBI och att sanningen var att han i själva verket inte hade en aning om vad som hänt med bakteriekulturerna! Så såg frikännande ut!!! Bakterierna är fortfarande på rymmen. Efter domen skrev Science Butler could face up to several dozen years in jail and potentially millions of dollars in fines. Texas Tech officials have already moved to fire him. Butler’s apologeter i USA hävdar, fortfarande enligt artikeln i Science, att the outcome could have a big impact on life science researchers working with potentially dangerous agents. Det tror jag väl inte. Är det nödvändigt för biovetenskapare att jobba med skumma konsultkontrakt, skicka livsfarliga paket med vanlig post och slarva bort provrör från sina laboratorier? Väl knappast. Men eftersom man i vissa kretsar har framställt rättegången som ett led i ”kampen mot terrorismen” har uppenbarligen många vetenskapsmän och intellektuella automatiskt dragit slutsatsen att Butler är en av the good guys, förföljd av den paranoida Washingtonregimen. Det är ett alldeles för enkelt synsätt. Explikation nöjer sig med att rapportera om domen och gör ingen värdering och tar inte ställning. Otvivelaktigt får man dock ett intryck av att B. frikänts vilket är en sanning som kräver en högst avsevärd modifikation. "Vetenskapsvärlden som vi ser den." Ja, hur ser Explikation på herr Butler och hans kompetens och etik ;-) ?
|
|
I god tro? Mitt i det ohyggliga dramat i frikyrkoförsamlingen i Uppland är det omöjligt att inte fascineras av det groteska inslaget med ”Kristi Brud”, av pressuppgifter att döma en frånskild 32-årig dam som för tillfället shoppar i London som har spirituell kontroll över en grupp människor i gränslandet mellan Gästrikland och Uppland. Kvällspressen firar givetvis orgier. Aftonbladet har grävt upp en statlig utredning från 1998 kallad ”I god tro.” (SOU 1998:113). Den forna utredaren är besviken över att utredningen inte följdes upp av regeringen och erbjuder nu sina tjänster för att reda upp saker och ting. Vädrar morgonluft, så att säga. Er krönikör minns den där utredningen. Dess huvudförslag sammanfattades så: Därför föreslår utredningen inrättandet av en stiftelse med arbetsnamnet KULT – Kunskapcentrum för Livsåskådnings- och Trosfrågor. Förutom att fungera som ett kunskapscentrum blir en av denna stiftelses huvuduppgifter att bygga broar mellan rörelser och samhället, mellan minoriteterna och majoriteten. Stiftelsens mål blir att skapa dialog, minska polarisering, öka kunskap och förebygga kriser, såväl på individ- som på samhällsnivå
Vi tolkade först detta som någon sorts parodi på statlig utredningstext men fick motvilligt inse att det nog var blodigt allvar. Regeringen (Margot Wallström) hade dock tydligen det goda omdömet att lägga utredningen på hyllan.
Religionsfrihet är känsliga saker. En som är bekymrad över tillståndet i Europa är den amerikanske utrikesministern Colin Powell. Som om han inte hade nog problem hemma och med de ondskefulla axelmakterna har han gett ut en rapport om det bekymmersamma läget i Europa där sekulariserade regeringar diskriminerar eller förtrycker minority religions, including Scientology, the Jehovah's Witnesses and the Hare Krishnas. "There continues to be concern that some Western European countries pursue restrictive legislation and practices that stigmatize minority religions by associating them with dangerous 'cults'," the department said. Er krönikör skrev om detta på Off topic.
Två fotnötter: först: Den s.k. brudmystiken har bl.a. att göra med Höga Visan - ett poetiskt och erotiskt kväde som av någon anledning upptagits i den religiösa kanon. Begreppet förknippas ofta med personer som Birgitta och Hildegarde av Bingen, båda i popfigurer i den postmoderna "nyandligheten." sen: Märkligt nog har den ivrige pingaren på Nästan som jag ingenting att säga om dessa parasitära utväxter på den sanna trons träd, om jag säger så.
|
|
Den rätta fonduegrytan Tydligen har ett antal läsare hört av sig till Dagens Nyheter ang. artikeln om fonduegrytor och framfört i stort sett samma synpunkter som Er krönikör. Dagen Nyheter har därför idag en något urskuldande uppföljning. Läsarna har bl.a. framfört att ostfondue görs aldrig i en metallgryta utan i en speciell glaserad ler- eller keramikgryta, ... I ostfonduens hemland Schweiz använder man "caquelons" eldfasta stengodsgrytor samt: Ett par timmar innan man börjar laga ostfondue ska man gnida in grytan med en delad vitlöksklyfta fyra fem gånger och vidare: "Skorpan" i botten är en gobit som avslutning för många. Det finns också andra sätt att mjuka upp och njuta av den sista resten, antingen häller man på lite cognac och flamberar, eller så rör man ner ett ägg.
Not: Med tack till Jonas S. inte bara för översättningen av Iliaden utan även för hänvisning till DN:s uppföljning.
|
|
Förlåt jag blott citerar Det har varit en hel del diskussion om citationstecken (är det samma sak som "anföringstecken" ?) på (eller snarare "i" ) Det Perfekta Tomrummet nyligen. Såvitt er krönikör förstår av debatten ligger användandet av dylika inte i tiden just nu. Men nu knycker vi en stump från dagens "Dagens Nyheter" och här får ni väl ändå hålla med om att nämnda tecken har en viss effekt: HÖGSTA BETYG vill jag tilldela utbildningsminister Thomas Östros för hans initiativ att ge eleverna betyg i "ämnen" i stället för i "kurser". Vilken lysande reform! Ett så vackert nytänkande! Tänk om man delade in eleverna i "klasser" och lät dem få "undervisning" av särskilt utbildade "lärare", inte bara handledare. Då skulle vi få en "skola" värd namnet! Ja, så där elakt skulle er krönikör också vilja skriva om han inte hade råkat avlägga ett något förhastat nyårs löfte.
Not: Rubriken hämtad från en lärd och underhållande bok med samma namn av Svante Nordin och är i sin tur hämtat från Kellgrens nu mer än någonsin aktuella: Man äger ej snille för det man är galen. Ännu en not: Jag ser just att Svante Nordin är, eller åtminstone år 2001 var, professor i idé- och lärdomshistoria vid Lunds berömda universitet. Vilket sammanträffande! Boktiteln är f.ö. omgiven av de tecken hans kollega Gustav Holmberg gått till attack mot.
|
|
Spökröster, uppdatering Whiskey Bar (Billmon) skriver mera om O'Neills bok och tar också upp andra intressanta aspekter (A warm gun.) Nästan roligast är dock, som vanligt, presidentens talesman Scott McClellan. Tillfrågade vad han tyckte om det citat vi berättade om i föregående inlägg svarar McClellan: "I think it's well known the way the president approaches governing and setting priorities. The president is someone that leads and acts decisively on our biggest priorities and that is exactly what he'll continue to do." "Goddag yxskaft" säger vi på svenska men att inte bara McClellan utan även svenska politiker behärskar denna konst har vi visat tidigare.
|
|
Spökröster Bush's förre finansminister Paul O'Neill kommer med en bok där han karakteriserar sin förre chef så här: President George W. Bush's performance at cabinet meetings resembled that of "a blind man in a room full of deaf people" Det låter ju rätt så träffande men man måste komma ihåg att det sades av en man som tidigare kallade Enrons kollaps för "the genius of capitalism" och myntade följande, i vårt tycke, bevingade ord om kärnkraften: If you set aside Three Mile Island and Chernobyl, the safety record is really very good Se ett gammalt inlägg kallat: Bortsett från det Mrs Lincoln, vad tyckte ni om pjäsen?
|
|
Billig fonduegryta räcker långt La fondue fait sentir la vie Dans ce qu’elle a de plus certain: Les humains, le pain et le vin ! C.-F. Landry Med något som liknar stigande förvåning läser Er krönikör en på detta sätt rubricerad artikel i Dagens Nyheter. Här testas och prisjämförs ”grytor” av olika materialier som skall användas för beredning av kött- resp. ostfonduer. Men här gäller det att se upp: Ostfondue, säger Sven Grimlund, bränner nästan alltid fast i botten så undvik det understa lagret av ost när du doppar brödet. DN:s testpatrull går igenom gryta efter gryta, den ena mer sofistikerad än den andra och finner att rostfritt och plåt är inte så bra medan däremot glas i vattenbad är fint bortsett från att det pyser ut vattenånga. Well, I never!!! Tanken att använda något annat än en låg, invändigt glaserad, keramikgryta, en s.k caquelon för ostfondue skulle aldrig ha slagit oss om vi inte läst DN:s artikel. (En emaljgryta kan duga i nödfall). Även i en sådan bränner osten ofta fast i botten och bildar ett gulbrunt skikt men långt ifrån att ”undvika” detta, sprättar man löst det när ostmassan är slut och delar upp det i bitar och ser noga till att hedersgästen får den största biten. Det är nödvändigt att använda ett kärl av den typen eftersom det måste rivas in ordentligt med vitlök innan smältningsproceduren påbörjas. (Till nöds skulle man kunna göra en köttfondue i en gryta för ostfondue men aldrig tvärtom som DN försöker.) Det finns ett otal recept och ceremonier förknippade med ostfondue. Vi avstår dock från att gå in på detta nu och nöjer oss med att citera den tidigast kända referensen, nämligen från Iliaden (XI) Dans cette coup, donc, Hécamède aux déesses semblable fit un breuvage avec du vin de Pramnos. Elle y râpa du fromage de chèvre, en se servant d’une râpe de bronze, ’puis saupoudra le tout d’une blanche farine. De inbjudna kämparna : Lorsqu’ils eurent, en buvant, chassé la soif ardente, ils se divertirent en conversant tous deux (Se fotnot) Köttfonduer diskuterar vi inte vidare här men noterar i förbifarten den puritanskt tillsnörda attityden hos DN :s testare som ryser inför tanken på : sextio- och sjuttiotalets farliga oljekok. Nu kan man dock göra det hela mer politiskt korrekt: Hur nyttig fonduen blir beror på tillbehören. Med bearnaise, aïoli eller vitlökssmör blir det en kaloribomb. Med en stark tamarindsås kan en örtsås gjord på lättcremefraiche bli rena viktväktarmenyn. DN får gärna bjuda oss på tamarindsås och lättkrämfraiche men inte till en fondue bourguignonne. Slår vi oss ned vid en sådan vet vi vad vi ger oss in på och vill ha äkta vara. Men sedan den jättegulliga Tina Nordström en gång förklarade att man inte skulle använda olivolja i aïoli ”därför att den har så stark smak” är vi beredda på vad som helst.
Fotnot: Som ni märkte var citatet från Iliaden på franska. Tyvärr har jag inte hittat vare sig någon engelsk eller svensk text på www. Projekt Gutenberg har en engelsk översättning vilken dock bara ger texten rakt upp och ner. För den intresserad finns dock länken här. En och annan eventuell läsare tror säkert att er krönikör sitter och läser Iliaden på franska när han inte har något annat att göra. Så är dock mera sällan fallet utan citaten är knyckta från receptsamlingen La Fondue, Genève 1966.
|
|
En krossad modell (2) Agnes på Notiser från en ö kommenterade inlägget nedan. Med hennes tillåtelse lyfter jag upp kommentaren hit eftersom jag tycker den är värd att uppmärksammas. Mitt svar och Agnes genmäle finns som kommentarer nedan. Agnes skriver alltså: Just nu funderar jag på den till synes motsägande debatten, med å ena sidan denna diskussion medan det å andra sidan gnälls över att inte tillräckligt många barn föds.
Ytterligare synpunkter är ytterst välkomna. Du kan göra en kommentar som vanligt men om Du skickar Din text via mail till klipspringer (hos) karlsson(prick)at så lyfter jag upp den som ett särskilt inlägg.
|
|
En gruk Peter Lindberg har på sin fotoblog bl.a. en bild av fontänen på Sergels Torg. Mats Lind på Different Opinion påpekar att det rör sig om en s.k. superellips. Vi har utbytt en del tankar och citat om och från det danska universalgeniet Piet Hein som uppfann superellipsen och dess tredimensionella kusin superägget. Er krönikör intresserar sig dock huvudsakligen för de s.k. gruk -underfundiga små verser- som Piet Hein skrev under signaturen Kumbel. Här är en som jag tagit mig friheten att inte bara översätta från danska utan även transponera från Danmark till Sverige. Originalets titel: Det eneste riktige. När klockan är 11 i Sverige är den 5 i USA 10 i London och 18 i Kina och 13 precis i Moskva
Nog är vi svenskar ett utvalt folk som lyckats bli födda i själva det märkliga land där klockan precis är 11 när den är 11.
Vadå? Nej, jag sa ingenting. Här är en till:
Att jag är universums centrum det är ju bara som sig bör. Det följer som en logisk slutsats: allt annat är ju utanför!
|
|
En krossad modell
Sedan 30/12 2003 har Jonas Söderström på Blind Höna skrivit sju omfattande och viktiga inlägg om produktivitet och sysselsättning under rubriken "Att tjäna sitt bröd." Artikeln Att tjäna sitt bröd (6) diskuterar, bl.a. utifrån en kolumn av P. Krugman, förhållandet mellan produktionsökning och sysselsättning i nuvarande fas av konjunkturcykeln. Nedanstående post började som en kommentar till Jonas artikel men svällde ut över alla bräddar varför jag beslöt att publicera den på Ordet i stället. Innan ni läser nedanstående bör ni ta del av Jonas artikel nr 6, helst också de övriga.
Varför ökar inte sysselsättningen när konjunkturen tar fart? Varför har produktivitetsökning och ny teknik plötsligt blivit ett hot mot sysselsättningen? Sedan länge har det funnits ett fördelningsparadigm där resultatet av produktionsökningen delats upp enligt skrivna eller oskrivna regler mellan företagsvinster (som till stora delar använts för nyinvesteringar), löneökningar (som förväntats inte överstiga produktivitetsökningen), arbetstidsförkortningar (i tider av tillväxt och inte enligt den förflugna iden att ”dela upp den tillgängliga mängden arbete”) samt skatteintäkter (från företag och löntagare) som finansierat en växande och sysselsättningsintensiv offentlig sektor samt bidragit till inkomstutjämningen. En viss inflation framkallad av solidariska löneökningar inom den icke konkurrensutsatta sektorn kunde inte undvikas men fungerade i stort sett som en piska för att tvinga fram ytterligare produktivitetsökningar. Trots rollbetingat gnöl från fackföreningar, skattebetalare, näringslivsorganisationer, politiker och vanliga medmänniskor (”usch vad allting har blivit dyrt”) fungerade systemet till allas vårt bästa. I Sverige, men egentligen i Västeuropa över huvud taget, fungerade det särskilt bra eftersom alla stakeholders insåg att produktivitetsökningen var en resurs som kunde fördelas och därför var öppna för ny och modern teknik, strukturrationaliseringar och omflyttningar. (Tänk på vad som under loppet av något decennium hände med svenskt jordbruk, varvsindustri och delvis stål och skog utan några sociala revolutioner!) I USA gällde delvis andra regler. Där fanns det alltid stora förlorargrupper som fick ta smällen när det behövdes, främst lågutbildade och svarta. Fackföreningsrörelserna har därför också alltid haft starka ludditiska inslag. Systemet har nu brutits sönder, även i Europa och Sverige. En första käpp i hjulet kom med Åsanissemarxismen med slagordet ”vi flytt’ int’“ som nu omformulerats till det mer korrekta ”Hela Sverige skall leva.” Arbetskraftens rörlighet var det viktigaste smörjmedlet för den tillväxtprocess vars resultat sedan kunde komma alla till godo. Avgörande var dock hur Thatcher- och Reaganadminstrationerna predikade och lyckades genomföra en samhällssyn som grundades på tanken att staten i stort sett var något ondskefullt (dom tar våra pengar!) och att allt kunde skötas bättre av det privata näringsliv på vilket deras regimer baserades. Även i ett socialdemokratiskt betonat Sverige vann denna ideologi alltmer insteg när politikerna märkte att man kunde lämna ifrån sig ett besvärligt och otacksamt politiskt ansvar med motiveringar från fina ekonomiska teorier av framstående ekonomer vilka för säkerhet skull utnämndes till nobelpristagare i en del fall. (Även i samhället i övrigt märkte man snart att det gick fint att abdikera sitt ansvar med hänvisning till fina ideologier, med skola, utbildning och föräldraskap som paradexempel.) Så växte privatiseringen, bolagiseringen, monetariseringen och aktiemarknadens ädelkasino så småningom fram i fin samklang med laissez-aller-samhället i övrigt. Genom att tillämpa vilseledande, men politiskt säljbara, analogier med människors privatekonomi fick man alla att liksom inse att finanspolitikens roll måste beskäras starkt. Detta var till stor fördel: om klagomålen på bristande samhällsinsatser blev alltför besvärande kunde man nu alltid hänvisa till ”bristande utrymme”, ”press på budgettaket ” osv. Man koncentrerade sig nu på penningpolitiken men försäkrade sig om att den undandrogs varje form av politisk eller demokratisk kontroll och endast inriktades mot ett mål: inflationsbekämpning. En framgångsrik sådan var visserligen bra också för de konsumenter som fortfarande hade pengar att handla för men huvudsakligen var det väldigt bra för aktiekurserna. Samhällsomvandlingen har nu drivits så långt att en stor del av vad som förut kallades ”löntagare” och pensionärer är beroende av aktiemarknadens utveckling och alltså har ett begränsat intresse av någon förändring. Allt större befolkningsgrupper är hänvisade till att kvartalskapitalismen frodas – kortsiktiga vinstökningar driver upp kurserna och därmed värdet av mitt pensionssparande osv. Och sällan reagerar "marknaden" så positivt som när någon strukturmessias à la Ramstedt eller Barnevik sänker kostnaderna genom att göra sig av med folk. Att dom ibland går över bord med sina bonusprogram och fallskärmar är ju beklagligt men i likhet med själva konjunkturboomen, enligt Krugman, är ju också detta förstklassig ”reality TV”. Liksom med Robinsonhjältarna har vi plötsligt fått en grupp av fullt identifierbara människor som vi med gott samvete kan förakta. Lars-Eric Peterson är briljant i rollen som en post-1984 Emmanuel Goldstein, ett hatobjekt skapat av marknadsekonomins Storbror så att vi på ett ofarligt sätt skall kunna få ett utlopp för våra frustrationer. Också i det nya systemet finns ett slags bräcklig jämvikt. Men den bygger på att inte alltför många –särkilt inte svagpresterande- får jobb, att inte alltför många får kostsam vård, att kostnadskrävande och personalintensiv verksamhet som t.ex. kulturpolitik, barnkrubbor, lekparker etc. begränsas så mycket som möjligt samt – och det var väl ett huvudtema i en av Jonas artiklar – att de som nu trots allt finansieras via skattemedel jobbar mer och mer och mer för samma ersättning. Vi är alltså tillbaks på ruta 1.
|
|
Lägg på ett kol, alla poeter Ett par inlägg hos Blind Höna diskuterar bland många andra ting också produktivitetsutvecklingen i tjänstesektorn. Som på beställning hittar jag till en ny blogg, Emanuel Sidea, (via Erik förstås), som i sin tur citerar följande (jag kan inte avgöra varifrån). "Har ni tänkt på en sak. En industriarbetare producerar mångfalt mer idag per tidsenhet än för femtio år sedan. Men en poet? Säg mig; kan poeten göra några tidsvinster? Tar inte en dikt lika lång tid att födas nu som då? Dikten har sin egen tid. Den tar inte en vecka eller en timma att skriva, den tar sin egen tid." (...) Gäller nog delvis också mera prosaisk produktion inom tjänstesektorn.
Fotnot: Enligt den norska malisen lär Björnstjerne Björnssons hustru varje morgon ha väckt honom bryskt med orden: "Klockan är 6! Upp och dikta!"
|
|
Knäckta nötter Någon större anstormning för att knäcka Ordets julnötter var det minsann inte. Nötsidan har emellertid nu uppdaterats med de rätta svaren i fall någon undrar. Ett par guldkorn från de markoviserade bloggarna:
|
|
I snällhetens tecken
The old me was critical, always finding fault with things that didn't work. The new life is about emotion and positive things. So I only say nice things. Or rather, I try.
citerar Blind Höna en amerikansk professor och funderar på att sätta detta som motto för det nya året. Även inom traditionella media har en del skribenter utlovat en mera optimistisk och snällare ansats. Snart är det bara Ordets krönikör som står kvar i ett hörn och surar. Här krävs uppenbarligen en uppryckning. En hastig genomgång av förra årets arkiv visar med oönskad tydlighet hur vi varit elaka mot en mängd personer som säkert är snälla innerst inne. Er krönikör vill därför utfärda en ursäkt och ett löfte att inte göra så mer till bl.a. följande personer:
Vattenfalls koncernchef och vd Lars G. Josefsson. Tack för att Du sprider solsken och förtjusning omkring Dig. Elektricitet också när naturkrafterna inte vrenskas.
Ines Uusman och Annika von Schéele. Tack vare er, låt vara på slingrande omvägar via J.L. Runeberg, snubblade jag över en historisk gåta som kanske får sin upplösning när Peter Löfgren blivit fri från sin förkylning.
Christina Zaar i DN. Visserligen har jag litet svårt att tro att de amerikanska urinvånarna en gång var jordekorrar. Men vem vet och sanningen ligger väl som alltid någonstans mittemellan.
Elbolaget Fortum. Er grafik är minst lika bra som Pentagons!
Marita Ulvskog. Jag lovar att aldrig mera skriva om Dig.
Lunds Universitet. Jag tycker också att Darwin var en knöl vars bestående insats därigenom blev att få en tulpan uppkallad efter sig. Dessutom vill jag att vi skall vara vänner eftersom jag eventuellt tänkt lägga fram min epokgörande avhandling om hur datorvirus sprider sig till människor vid er parapsykologiska fakultet !
Thorvald. Jag tycker i själva verket inte alls att Du liknar Fredrik Reinfeldt, särskilt inte till utseendet.
Minns faktiskt inte att jag skrivit något styggt om Jonas men här står det klart och tydligt: Öppna Söderström!
Sist men inte minst den gamle Klipspringer. En vördnadsbjudande person, alltid beredd att generöst, för att inte säga påstridigt, dela med sig av den visdom han samlat ihop under sin levnadsbana men aldrig fått användning för.
|
|
När jag ändå har ordet - arkiv januari 2004 Bengt O. |
Mina Europasidor:
Mina andra weblogs:
Andra sidor på denna site: