Med anledning av nedanstående inlägg har vi lagt upp -mot bättre vetande- en skärva från ett för länge sedan
. Tanken bakom just denna skärva -en bland 103- var att försöka illustrera hur hur empatin alltmera förändrats till hårdhet. Hur medlidande, inlevelse och passion ersatts av kyliga, opersonliga observationer framförda på tekniskt fackspråk för att dölja känslorna.
Det gick väl inget vidare men videoklippen är i och för sig värda att titta på. Ni har nog sett dem förut.
Stockholms stadsteater har haft premiär på en dramatiserad version av Harry Martinsons rymdepos Aniara. Skådespelarensemblen är storartad och kritiken har i allmänhet varit välvillig.
Vi har skrivit en längre text med rubriken
Vår tids stjärnsång som vi publicerat under den förmätna rubriken Essäer. Ännu förmätnare är underrubriken Kritik över en kritiker. Trots sin längd är nämligen texten huvudsakligen en diskussion av och försök till tillbakavisande av den kritik mot 'Aniara' som framfördes av litteraturdocenten Sara Danius vid diktverkets 50-årsjubileum 2006. Vi har lagt till litet anti-Björn Wiman också.
Kanske är detta att skjuta på alltför sittande fåglar © men som vi brukar säga även om det är öppet mål måste någon putta in bollen. (Hoppas ni gillar bildspråket - vi rör oss trots allt i ett litterärt sammanhang.) Nog är det märkligt att man måste läsa tidigare litteratur med just årets modell av genusglasögon eller popkulturella d:o.
Vi skrev något liknande redan 2006 under rubriken
Solrök..
arkivlänk
Liten updatering 28/10: Johan Lundberg skriver i DN:
"klipp av traditionens och historiens band! Ty det är nödvändigt – dels för maximal ekonomisk tillväxt, dels för maximal individuell frihet och självförverkligande.
Det är alltså i just detta avseende som Martinsons verk framstår som aktuellt än i dag: därför att det riktar uppmärksamheten mot den existentiella tomhet som riskerar att bli alltmer påtaglig, ju mer dominerande den senkapitalistiska ekonomin blir."
Oj!
År 2004 publicerade vi på "Ordet" ett inlägg med rubriken 
