(fortsättning från sidan 1)

Men just detta gör ju kritik av Ahlgrens slag mycket farligare och grymmare. Vi vet att både Ingrid Bergman och Sten Selander blev oerhört sårade.  Selander slutade att ge ut lyrik och som vi kan se av förordet till "Den unga lyriken" drar han sig också oförrättad tillbaka därför att "en och annan" uttryckt kritik mot hans antologier. Skall alltså en kritiker hålla sig tillbaka av hänsyn till konstnärens person? En Nina Lekander eller Aase Berg skakar man väl lätt av sig men en kritiker av Ahlgrens format? Här halkar vi lätt in på en mycket besvärlig diskussion om "personangrepp", "skilja på sak och person" osv.  Ahlgrens text är utan tvekan ett personangrepp. Men är inte personen Selander just litteraturkritikern, lyrikern, naturskyddaren ? Var drar man gränsen? Hur kan man skilja på person och sak när det gäller personer som huvudsakligen definieras genom sitt engagemang inom politik eller kultur?  Vi har ganska ofta diskuterat detta i dessa spalter t.ex. när det gäller Hamsum, Frida Kahlo, Karajan, Wagner och andra.

Nåja. Men själva antologin då? Jodå, de klassiska diktarna är väl representerade, oftast med sina numera mest kända verk. Dessutom ett fint tillfälle att göra bekantskap med Harriet Löwenhielm, Gunnar Mascoll Silfverstolpe och Elmer Diktonius för den som till äventyrs inte läser dessa författare till vardags. Några namn är åtminstone för mig fortfarande okända som Karin Ek, Sigfrid Lindström, Arnolf Ljungdal eller Nils Svanberg. I förbifarten noterar vi att Karl Asplunds berömda "Hjältarna" ter sig ganska patetisk (han skrev f.ö. en pendang till denna dikt när Dag Hammarskölds plan störtade i Afrika), att  urvalet från Frans G. Bengtsson ger ett svagt intryck, speciellt "Kung Karls värja". Kunde han inte bättre?  Bland Edith Södergrans dikter finns en med namnet "Tjuren" - här måste Dr Selander ha slumrat till eller också trodde han att det var en biologisk skildring. Ja, det är det ju också på sitt sätt.

Intressanta är bidragen från några författare som man inte i första hand tänker på som lyriker. Ebbe Linde är representerad med en dikt med namnet "Ungdom" men den handlar egentligen om hur det blir efter hans död. För sista gången, tänker han sig, nämns hans namn när åldrade kamrater långt senare erinrar sig en nattlig skidfärd på Brunnsviken (ellipserna är Lindes, inte mina):

 
Så ungefär blir det väl.  Olof Lagercrantz är representerad med fyra dikter varav tre handlar om döden och det i mycket makabra vändningar. Den fjärde heter "Agnes von Krusenstjerna" - troligen kan man läsa den med minst lika stor behållning som den omfattande biografin.

När man bläddrar i boken inser man att Selander har gjort ett bra arbete. Man inser också vilken ofattbar rikedom som faktiskt finns i lyriken från 1900-talets första hälft. Och hur lätt det är att minnas det man läst, hur träffande är inte mycket, hur ofta tar man inte till, åtminstone i en inre monolog, ett uttryck, en rad, en hel vers som en förklaring eller illustration till den nog så knepiga tillvaron.