Jag är en högkrönt bröllopsälg
bland rönn i Munga Vret
Undrar vad Karlfeldt tänkte på när han skrev ovanstående rader? Knappast på så gulliga djur som på ovanstående foto som vi fått oss tillsänt av Bodil Zalesky. (Fler foton och text finns på Bodils egen blogg.)
Älgar och älgjakt går som en röd tråd, om vi säger så, genom Herrarna i skogen. Att Ekman själv är en erfaren jägerska märker man: "Söndag eftermiddag. Det är delning nu efter en veckas jakt. Åtta vuxna djur och fem kalvar är skjutna. Jag skall ta vara på vår lott senare idag. Åtminstone börja ikväll." (s. 291.) Hon har f.ö.sin uppfattning om Karlfeldt klar också: "Den manliga brunsten fick sitt oförtäckta uttryck i älgens gestalt när Karlfeldt i "Fridolins lustgård" skrev om älgtjuren..." (s. 228.) Det var väl det vi trodde.
KE berättar om en Erik Olof Älg, en tjuvskytt från 1800-talets Ångermanland (s. 297-8). Älg verkar ha varit en slags granskogens Robin Hood som gav bort köttet till familjer som hungrade. En filur var han också: När det utfästes en belöning för den som kunde bevisa att han ägnat sig åt olaga jakt lät han sig anmälas av sin bror, satt ett par månader på fängelse i Härnösand och delade därefter belöningen med sin bror. Vi misstänker starkt att Erik Olof Älg tjänat som förebild för Gustaf Åkerman, en av huvudpersonerna i KE:s deckare Dödsklockan från 1963.
Dödsklockan är en alldeles utmärkt deckare. Alkoholiserade frånskilda poliser med magbesvär och upproriska tonårsdöttrar förekommer inte, ej heller journalister som inte kan skilja på jobb och privatliv och inga helknäppa frikyrkopastorer. I stället är det en ingående och fascinerande skildring i just älgjaktsmiljö med en mycket finurlig intrig.
I sammanhanget noterar vi med förtjusning hur KE också skriver om en annan ångermanlänning, riksdagsmannen J.R. Sundström från Stigsjö (bondeförbundet antar vi) som gjorde stor litterär succé med sina böcker om Janne Wängman. Janne var också tjuvskytt men Sundström menar, enligt KE, att det var "fattigdomens och nödens tvång" som drev honom och hans kompanjoner till olaga jakt. "Ja' ä' inte dö' än, sa Janne Wängman" var ett bevingat uttryck i krönikörens alltför avlägsna ungdom men då alltid citerat med bitande förakt eftersom Sundströms böcker för finniga gymnasister som just börjat nafsa på kunskapens äpplen framstod som urtypen för vulgär och obildad folklighet. Utan att upphöja Janne Wängmanböckerna till stor litteratur förstår man genast av KE:s framställning hur ytlig och aningslös den uppfattningen var.
När man ser Bodils bild kan man ju tycka att det är grymt att jaga och förtära dessa ståtliga djur. Men älgfilé är gott och förvånansvärt mört. Vi faller tillbaks på Charles Emil Hagdahl som vi nyligen skrev om: "... skulle man hafva medlidande med hela verlden, finge man ju icke äta upp någon alls."
Lägg granris vid min grav
Låt inga präster höras
Gör vad som måste göras
Marskalkar bryt min stav
Nej, ta det lugnt bäste eventuelle läsare. Visserligen ligger den suicidala föhnvinden på och allmänt sett är det ett eländes elände men det dystra anslaget är helt enkelt föranlett av vad Ekman skriver just om granris. Hon skriver (s 370-371) om hur Almqvist "fick skogen att dofta."
"Nu doftar det nybrutet granris i hans skildringar och inte bara ute i skogen....Enrishacket som jungfrurna strödde på golvet i förstugor och kök hade i många århundraden strötts ut och nedtrampat sopats upp i stugor och herrskapshus. Begravningstågen drog fram över granris lagt i konstfulla rutor som dämpade bullret av hästhovar och vagnshjul"
Efter detta anslag vill vi gärna fildela en av Cornelis Vreeswijks finaste visor: en text som Lasse Lucidor eller Vivallius kunde skrivit om de levt några århundraden senare:
Strö granris på min bädd
Och låt mig födas naken
Min mor var inte vaken
Och jag var inte rädd
Längst ner i de bittra schakten
Bor dom som fruktar makten
Om kölden blir för sträng
Lägg granris i min säng
Lägg granris i min säng
Strö ris på min pulpet
Och ta en klunk av bläcket
Kom till mig under täcket
Dela min ensamhet
Nu är vi lika gamla
Kom låt visiret ramla
Kom tänd ett litet bloss
Strö granris över oss
Strö granris över oss
Strö granris vid min port
Häng nyckeln på kroken
Vem bad dig låna boken
Lämna tillbaks den, fort
Du fredens återställare
Med klang och ryska smällare
Du snö som föll i fjol
Lägg granris på min stol
Lägg granris på min stol
Lägg granris vid min grav
Låt inga präster höras
Gör vad som måste göras
Marskalken bryt min slav
Så faller det till sist dock
Tre skovlar på mitt kistlock
Nu får jag ge mig av
Lägg granris vid min grav
Lägg granris vid min grav
Vi vet inte om du, eventuelle läsare, i ditt inre kan känna doften av nybrutet eller hackat granris men väldoftande grankåda har du väl någon gång fått på dina kläder och förgäves försökt få bort. KE berättar om användningen av kåda både för medicinsk bruk och som gammaldags tuggummi. Emellertid tycker hon att det bara fastnar i tänderna. Kerstin Ekman har då varit oaktsam: det går inte an att bara bita till som i ett vanligt Toy1 och mala sönder det det mellan tänderna utan kräver en särskild teknik som dock inte närmare skall beskrivas här.
I Wienerwald kan man ibland hitta tallar där stammarna sedan gammalt är sargade av V-formade skåror och, om man har tur, längst ner en kvarglömd kruka där kådan samlades upp. Hur kådan användes känner vi inte till. I vår barndom skickades vi alltid ut i skogen för att samla kåda när det skulle slaktas hemma. Varför vet vi än idag inte, kanske var det för att vi inte skulle se när hönsen nackades. Naturligtvis tjuvtittade vi och blev då vittne till hur de redan halshuggna fåglarna sprätte och hoppade högt i luften.
Ja det blev litet makabert det här. Därför avslutar vi i samma anda med detta citat från den kanske störste av våra nationalskalder:
Ju mer makabert jag fått smaka
Jag tillfredsställd skall gå tillbaka
1 "Toy" är det enda tuggummi vi känner till - det finns inte längre. Det marknadsfördes på sin tid av en sångerska som hette Alice "Babs" som fanns förr i världen
Anm.: Vi har tyvärr inte lyckats hitta något bra videoclip med Cornelis och "Fredrik Åkares Morgonpsalm."
Vi har skjutit en gök
med luftvärnskanon
det var vårt första försök
med ammunition
och alla fjädrarna rök
i en svår explosion
Våren har kommit
och vi har skjutit en gök (Ulf Peder Olrog, citerad ur minnet.)
...och örnarna fällas i flykten
Tegnér
Det här blir än mer ostrukturerat än vanligt. Men så var det ju också tänkt.
Kerstin Ekman väjer inte för det brutala. "Naturen" skapar var i sår och sprider fågelinfluensa. Men oftast är det människan som står för brutaliteten. Men när vi skriver detta gör vi oss naturligtvis skyldiga till ett ohistoriskt tänkesätt, vi betraktar gångna tider genom tredje årtusendets läsglasögon.
På sidan 281 skriver Ekman om snarning av småfåglar. Det var ett enkelt fångstsätt, kunde utövas av "halvvuxna barn och till och med av käringar." Vi citerar: "Snarorna gjordes av hästtagel och fästes vid en kvist i båge på trädstammen. Man hängde upp bärklasar att locka med....Det var sannerligen en dödens trädgård för nötskrikor, sidensvansar och domherrar."
Än i dag lär man jaga ripor på detta sätt i det grymma Västerbotten.
De fångade fåglarna serverades som "kramsfågel" i de finare köken. Härmåste vi citera Anthelme Brillat-Savarin i Physiologie du goût (1826), en av de böcker vi skulle ta med oss till den legendariska öde ön. Vi gör det i H. Carlheim-Gyllenskölds briljanta översättning (1963):
"Bland kramsfåglarna intar fikonätaren utan gensägelse första rangen. Han blir fet minst lika hastigt som rödhaken eller ortolansparven, och naturen har givit honom en så utsökt, egendomlig doft, att alla smakens krafter därav väcks, mättas och lyckliggörs....Det finns inte många människor som förstår konsten att äta kramsfågel. Jag skall här meddela hur det bör göras, enligt en metod, som jag fått i djupaste förtroende av kaniken Charcot,...Man fattar en liten frodig kramsfågel vid näbbet, beströr den med en nypa salt, tar bort krävan, sticker den behändigt in i munnen, biter av nära intill fingrarna, och tuggar sedan med liv och lust. Härvid uppkommer en så ymnig saft, att hela munnen fylls av den, och man erfar en njutning, om vilken den stora hopen ej har en aning."
(Se anmärkningar nedan för det franska originalet.)
Brillat-Savarin citerar i sammanhanget Horatius: "Odi profanum vulgus et arceo" och berättar den förtjusande anekdoten om jesuiten Fabi "som hade en särdeles utpräglad smak för fikonätare" och som dessutom försökte bevisa att han var den förste som upptäckt blodomloppet.
Fikonätare är i Sverige tydligen känd under det opoetiska, för att inte säga oaptitliga, namnet Mindre Flugsnappare (Ficedula parva - scrolla neråt).
Den som tycker att proceduren verkar osmaklig kan ju fundera en stund över det svenska kräftätandet och hur det skulle beskrivas för en intet ont anande fransk publik. Vi har själva aldrig ätit kramsfågel, annat än vaktel som var benig och besvärlig. Det närmaste vi kommit är väl den kalops på ringduva, salmis de palombes, som man får i Pyrenéerna, speciellt i Béarn.
Brillat-Savarin fick en svensk efterföljare, läkaren Charles Emil Hagdahl, som också omnämns av KE (s. 273-274). I sin bok Kok-konsten som vetenskap och konst (1879) skriver Hagdahl entusiastiskt om den norrländska djupfrysta (!) järpen, helst tillagad gräddstuvad som Gelinottes ā la crčme Suédoise. Vi citerar emellertid hellre vad Hagdahl har att säga om just kramsfågel:
"Härmed förstås allehanda vilda småfåglar, såsom lärka (aloutte, äfven kallad mauviette, då den är plockad och färdig att stekas), vaktel (caille), trast (grive) m.fl., men lärkorna hafva det dubbla företrädet att lika ömt älskas af gurmanderne, som de besjungas af poeterne, och man har kallat det en afskyvärd grymhet att icke hafva medlidande med dessa små söta flyttfåglar. Men skulle man hafva medlidande med hela verlden, finge man ju icke äta upp någon alls." (Från "GePes hemsida" som f.ö. även innehåller H:s recept på "stufvad gräfling.")
Nåväl. Men hur får man nu fatt i dessa befjädrade fän? Tro det eller ej, men här får vi en ganska ingående beskrivning av Bodil Zalesky som skrivit om en italiensk metod som kräver en ganska invecklad konstruktion av en s.k. "Ruccolo." En enklare metod var annars att använda en s.k limsticka. En av de mera kända (och sympatiska) fågelfängarna var ju Papageno i Trollflöjten.
Der Vogelfänger bin ich ja,
Stets lustig, heißa hoppsassa! Ich Vogelfänger bin bekannt Bei Alt und Jung im ganzen Land.
Puō piacere o no (vare sig man tycker om det eller ej) säger Bodils italienske sagesman. Dock kan man absolut inte tycka om den den omfattande tjuvjakt på fåglar som bedrivs i EU-staten Malta. Vid sitt inträde fick Malta en femårig övergångstid för att införa EU:s fågeldirektiv. Men reglerna överträds systematiskt av den inflytelserika jägarlobbyn. Till saken hör att fågeljakten endast i begränsad omfattning syftar till att nyttiggöra bytet utan huvudsakligen är ren nöjesjakt, detta även på falkar och örnar. (Läs här och här.)
Vågar man mot denna bakgrund rent av tycka att Papagenos syften var mera sympatiska, framför allt när han avslöjar vad han verkligen var ute efter:
Ein Netz für Mädchen möchte ich.
Ich fing sie dutzendweis´ für mich.
Dann sperrte ich sie bei mir ein,
Und alle Mädchen wären mein!
Lyckligtvis behövde han ju inte tillgripa denna drastiska metod.
"Parmi les petits oiseaux, le premier, par ordre d'exellence, est sans contredit ele becfigue. Il s'engraisse au moins autant que le rouge-gorge ou l'ortolan, et la nature lui a donné en outre une amertume légčre et un parfume unique si exquis, qu'ils engagent, remplissent et béatifient toutes les puissances dégustatrices....Peu de gens savent manger les petit oiseaux; en voici la méthode qu'elle m'a été confidentiellement transmise par le chanoine Charcot,... Prenez par le bec un petit oiseaux bien gras, saupudrez-le d'un peu de sel, ôtez-en le gésier, enfoncez-le adroitement dans votre bouche, mordez et tranchez tout prčs de vos doigts, et mâchez vivement: il en résulte un suc assez abondant pour envelopper tout l'organe, et vous goûterez un plaisir inconnu au vulgaire."
Vi återger detta dels för poesins skull men framför allt för att för den franskspråkige visa hur utsökt Carlheims-Gyllenskölds översättning är.
2Odi profanum etc. Horatius, "jag avskyr och undviker den obildade hopen" - inte snällt sagt.
2008 03 31
Stavgång
Känner någon till det gamla loppspelet? Med hjälp av en eurostor plätt försöker man knäppa eller sprätta in andra centstora olikfärgade plättar i en plastbägare? Så ungefär fungerar "Projekt Skog" - plastbägaren är den här bloggen, de mindre olikfärgade plättarna de idéer, hugskott och tankesprång som föranletts av läsningen av "Herrarna i skogen", allt fasthållet med hjälp av anteckningar, understrykningar, notiser och utropstecken i marginalen av boken. Vi har nog aldrig skrivit så mycket (med blyertspenna) i någon bok.
Ekman skriver ett par gånger om stavgångare som hon mött på stigar och vägar i skogen. Vi tycker oss utläsa en något ambivalent inställning: någon skada tillfogar de väl inte direkt men å andra sidan verkar de inte veta mycket om vad de ser i "naturen." (Ekman tycker f.ö. inte om detta ord: "Är det naturen som är i farten med fågelinfluensa nu?...Den slår upp i den nyopererade sår och får det att vara sig....Jag vet inte vad natur är, inte ens om det är så lyckat att ordet finns." p. 508 - 509.). Det hela ger oss emellertid en anledning att osökt länka till ett inlägg från 2004, kallat Nordic walking. Det handlar om hur marknadskrafternas tsunamiliknande styrka förvandlat ett oskyldigt nöje till en blomstrande fritidsindustri.
Att även detta sätt att förflytta sig kan erbjuda en del naturupplevelser vill vi visa med nedanstående bild. Något fotografiskt mästerverk är det inte men pilarna pekar på två exemplar av en den europeiska sumpsköldpaddan (Emys orbicularis), som vi upptäckte under några timmars stavgång i sumpmarkerna vid floden March. Det lär vara Europas enda inhemska sköldpadda och är givetvis utrotningshotad och ytterst sällsynt.
Den som eventuellt vill se hela bilden och litet av omgivningen är välkommen till Flickr.
Kerstin Ekman skriver på flera ställen om den svenska 1600-talspoeten Skogekär Bergbo och raljerar t.o.m litet över hans försök att forma "vårt ovåliga svenska språk till sonetter." KE identifierar Skogekör Bergbo med statsmannen och ståthållaren Schering Rosenhane, än i dag ihågkommen i gatunamn på Riddarholmen i Stockholm. Där kan vi inte riktigt följa henne utan ansluter oss till den tradition som menar att Scherings yngre broder, Gustaf, var författaren. Men allt det här har vi fått från en utgåva av Skogekär Bergbos sonettsamlig Venerid som utkom 1951 med en lång inledning och kommentar av Bertil Sundborg.
Kerstin Ekman bereder oss alltså ett mycket kärt återseende med alla dessa herrar, inklusive Sundborg, som vi skrev om i mars 2006.I den dokusåpa från 1600-talet som det handlar om möter vi djäknen och skälmen Per Andersson som utnyttjar sin tjänst som informator för Schering Rosenhanes barn till att förföra dennes syster. Schering blir rosenrasande och sätter i gång ett antal intriger i bästa Dumas-stil för att bli av med Per. Inte, som en nutida läsare skulle kunna tro, därför att denne undandrar sig sitt ansvar för det barn som blir resultatet utan tvärtom därför att Per envisas med att vilja gifta sig med Märta. Bröderna Rosenhane lyckades emellertid gifta bort sin syster med en rödhårig löjtnant. För Per gick det emellertid bra till slut: han introducerades på Riddarhuset som högvälborne herr Peder Appelman och blev drottning Kristinas guvernör i Pommern. Inte illa för en bondson och djäkne från Linköping.
Kerstin Ekman gillar inte avdelningschefen Nils-Erik Nilsson vid Skogsstyrelsen i Jönköping. Personregistret innehåller fem referenser till Nilsson, nästan lika många som till Caesar och den heliga Birgitta och betydligt fler än till Sara Lidman, Nietsche och Ulrika Messing. Skogen är ett utnött begrepp säger Nilsson enligt KE ( 2 gånger) och hon ser för sitt inre öga Nilsson när han "humoristiskt skrockande" menar att "det är ju synd att arter dör ut men befolkningen sitter ju i alla fall och tittar på sportprogram i teve."
När vi tittar litet närmare på den site om Wienerwald som vi berättade om nedan, hittar vi en vers som troligen passar in på Ekmans bild av Nilsson. Tråkigt nog är den på tyska och vi tilltror oss inte att översätta den varför vi får be en del av våra eventuella läsare om ursäkt. Men den är ganska bra så därför kommer den här:
Es geht ein Mann durch das bunte Land;
Die Meßkette hält er in der Hand.
Sieht vor sich hin und sieht sich um;
"Hier ist ja alles schief und krumm"
Er mißt wohl hin und mißt wohl her;
"Hier geht ja alles kreuz und quer"
Er blickt zum Bach im Tale hin;
"Das Buschwerk dort hat keinen Sinn"
Zum Teiche zeigt er mit der Hand;
"Das gibt ein Stück Kartoffelland"
Der Weg macht seinen Augen Pein;
"Der muß fortan schnurgrade sein"
Die Hecke dünket ihn ein Graus?
"Die roden wir natürlich aus"
Der Wildbirnbaum ist ihm zu krumm;
"Den hauen wir als ersten um"
Die Pappel scheint ihm ohne Zweck;
"Die muß da selbstverständlich weg"
Und also wird mit vieler Kunst
Die Feldmark regelrecht verhunzt
(Hermann Löns 1866-1914)
Mycket av bokens senare del handlar om skogspolitik och skogsvård och de närmast desastruösa konsekvenserna därav. Det blir väl anledning att komma tillbaks till detta men låt oss för denna gång avsluta med ett utdrag ur en vers av en annan författare, svensk denna gång, nämligen Alf Henrikson, som tänkt på samma sak:
Det skall sitta en gammal man framför stugans dörr
och sucka tungt i den flyende sommardagen:
"Om du visste, mitt barn, vad här var vackert förr,
innan vi fick den nya skogsvårdslagen.
.....
Massafabrikerna mullrar i fjärran och mal
år efter år sina ständigt klenare stockar.
....
Det ledde en stig mellan ekar och hägg från vår dörr
till nattvioler och slåttergubbar i hagen.
Om du visste, mitt barn, vad här var vackert förr,
innan vi fick den nya skogsvårdslagen."
2008 03 22
Berättelser från Wienerwald
Kerstin Ekman stannar inte i de svenska skogarna utan tar oss också med till Walter von der Vogelweides lindskogar, ädellövskogen runt La Dame ā la Licorne och den dystra Teutoburgerskogen där de barbariska germanerna krossade romarna under överbefälhavaren Varus. Kanske blir det senare tillfälle att komplettera med något om Wienerwald, det ca 5 mil långa och 3 mil breda rekreationsområdet i och utanför Wien. (Länken går till en mycket fin och omfattande site om W -tyvärr endast på tyska. Bilder och kartor kan dock vara allmänt intressanta.)
Wienerwald är för en svensk publik möjligen mest känd genom valsen "Geschichten aus dem Wienerwald" av Johan Strauss d.y. vilken brukar vara ett stående inslag i Nyårskonserten i TV. Det är också titeln på ett teaterstycke av Ödön von Horwath som dog 37 år gammal, ironiskt nog genom att en nedfallande gren träffade honom i huvudet. Detta skedde dock i Paris och inte i Wienerwald.
Nåväl. Egentligen ville vi bara länka till ett äldre inlägg Vid skogsfén källa som skildrar en liten plats i skogen, ganska nära det distrikt där er krönikör har sina virtuella bopålar. (Titta gärna på bilderna på FlickR.)
Så här ser det ut f.ö.:
2008 03 19
Under Pausträdet
Vi gick där i skogen båd' du och båd' jag
vi hade gått vilse en sommardag
Vi måste givetvis börja dessa anteckningar med att länka till Bodil Zalesky som på bloggen Under pausträdet skrivit tre kunniga och tänkvärda inlägg om Kerstin Ekmans bok. Även de flesta kommentarerna är läsvärda. Inläggen är:
Kerstin Ekman: Herrarna i skogen (1)
Under sjustjärnan
Kerstin Ekman: Herrarna i skogen (2)
Flera inlägg har utlovats.
Här på Det dunkelt sagda måste vi, i brist på erforderlig sakkunskap, anslå en betydligt frivolare ton vilket ju framgår av det valda mottot. Ostrukturerat blir det också. Men vi hoppas att den uppskattning vi känner för Ekmans bok trots allt på något sätt återspeglas genom de tankesprång och associationsbanor den lett oss in på vid läsningen.
Vi börjar med ett enkelt citat. I bokens första avdelning "Dilemmat" berättar KE om hur äganderätt till skogen stiftades redan i Magnus Erikssons allmänna landslag bl.a. genom att reglera svinbetet i lövskogarna och hur Gustav Vasa exproprierade stora skogsområden och tog ut en s.k. "ollongäld" på svinbetet genom att dra in vart femte svin till kronan. (Genom att ta ut en "flat tax" på 20 % var Gustav Vasa alltså även på detta område en föregångsman!) Vad KE inte nämner, såvitt vi kan se, är att vissa av dessa bestämmelser fortfarande är gällande lag i Sverige.
Som var och en kan förvissa sig om genom att leta i Regeringskansliets rättsdatabaser heter Byggningabalkens tolfte kapitel "Huru svin må i ollonskog släppas" (utfärdad 1736-01-23). Vi föredrar att citera från en kärnfullare stavad text från Projekt Runeberg:
1 §. Ega flere ollonskog samman; då skola de i rättan tid sig förena, huru många swin der kunna födas, och släppe sedan hwar in efter ty, som han del i skog eger. Släpper någon flera in; hafwen de andre wåld att taga dem upp, och han böte en mark för hwart swin, och skadan åter. Eger han ej sjelf så många swin, som han på sin del föda kan; stånde honom fritt andras swin för lega intaga. Gör han det ej; då må de andre hans del saklöst nyttja.
2 §. Hwar som tager annans swin för lega, skaffe dem åter eller gälde det de wärde woro, då de togos emot. Gitter han wisa, att de af sot dött, eller förkommit af annan händelse, och finnes han ej hafwa warit der wållande till; ware saklös. Samma lag ware, der boskap för lega till bete eller foder tages.
3 §. Löpa swin ur en skog i annan, som ej ligga samman; säge då skogsegaren första och andra gången honom till, som swinen eger, att taga dem bort och hålla dem derifrån. Finnas de der sedan; då må skogsegaren dem upptaga, och låte goda män pröfwa hwad för dem betalas skall, der dem begge ej derom åsämjer.
4 §. Släpper någon med wilja swin å annans ollonskog, som inhägnad är; hafwe dem till skogsegaren förwerkat. Komma swin, eller annat fä, som ollon äter, annorledes der in; gånge derom som i 9 Kap. urskildt är. Warda swin dräpne, eller slagne; då bötes, och gäldes de åter, som om annat fä i 22 Kap. stadgas.
Byggningabalken innehåller många andra intressanta bestämmelser. Tredje paragrafen i kaptlet om "Mulbete, hjordavård och vallgång" stadgar t.ex. att om ett stackars "vallhjon" tappar bort fä eller undvikit att förhindra rovdjursangrepp så må hjonet "umgälle det med sin lön, eller arbete".
Det är dags att leta sig ut ur ollonskogen innan vi alldeles villar bort oss. Vi får väl se vad som väntar bakom nästa tall.
