I samband med ett inlägg på Dunkelt om årets (2008) Nobelpris i litteratur frågade en kommentator om "Horace" verkligen rimmade på "borras". Visst gör det. Genom ett skickligt uttal kan man i själva verket få de flesta ord att rimma. David Nessle har ett flertal gånger på sin blogg skrivit om Karl Gerhards rim där det mest uppseendeväckande exemplet var rimparet  "uppercut" och "justitiedepartementet" . (Rimmet "teater " och "Sinatra" var snäppet enklare.) Han har också uppmärksammat Olrogs och andras rim på "alldenstund".

Emellertid. Den störste förnyaren på rimmandets och hela versformens område var förmodligen amerikanen Ogden Nash (1902 - 1971). Nash var under många år knuten till New Yorker, under den gyllene tid på 1930-talet då Dorothy Parker, James Thurber, Robert Benchley och många andra var knutna till tidskriften och dess legendariske chefredaktör Harold Ross. Bland dessa briljanta men också fysiskt och moraliskt sönderslitna personligheter var väl Nash den som närmast var vad man kunde kalla "normal". Han var -av allt att döma- lycklig familjefar och skrev också barnböcker och barnrim som är lika roliga idag som när de skrevs.

De flesta av Nash's tusentals verser har egentligen ingen meter alls. Varje versrad har precis den längd som behövs för att uttrycka det poeten vill säga vilket kan vara en hel del. Den avslutas dock som regel med ett rim valt enligt den ovannämnda principen att "genom skickligt uttal kan man få vilka ord som helst att rimma." Rimmen är dessutom alltid mycket omsorgsfullt stavade.

Nash jobbade först som reklamman på den tiden Madison Avenue var synonymt med reklambranschen i dess helhet. En dag 1930 klottrade han ner följande:

Det räckte som inspiration och 1932 anställdes han på New Yorker, på den tiden en avant gardetidskrift.

Klassiska Nash-rim är t.ex:

eller:

För att uppskatta det senare rimmet måste man förstås veta vem Caesar(e) Borgia var och överhuvudtaget var Nash en ytterst anspråksfull skribent. Systrarna Brontë, Zola, Proust, Keats, Shelley. Thomas á Kempis, Marie Jeanne Bécu Du Barry, Sir Arthur Conan Doyle och givetvis Shakespeare fladdrar förbi i hans verser. Han stannar inte upp och förklarar, snarare slänger han in ett av sina engångsrim, till synes nonchalant men givetvis ytterst utstuderat:

Nash excellerade emellertid också i mera traditionell bunden form och epigrammatiska kortverser, ofta om djur:

eller

En annan specialitet var de långa och ofta oförståeliga titlarna - oförståeliga tills man läst själva versen alltså. Det ingår i det intellektuella spelet. Do you plan to speak Bantu or Abbreviation is the Thief of Sanity kan stå som ett exempel men vi talar inte om vad det handlar om.

Någon gång skrev han "allvarlig" vers men också den var så lekfull att den väl knappast togs på allvar förrän långt efteråt. A Lady thinks she's Thirty och Old Men ("old men know when an old man dies") är två av de mest kända.

I början av 1960-talet skrev Caj Lundgren, signaturen Kajenn, dagsvers i Svenska Dagbladet och experimenterade med framgång med Nash's formspråk. Tyvärr kan vi på nätet inte hitta några exempel från den tiden. En viss efterklang finns kanske i följande vers från 2000 som dock följer en ganska tydlig meter. Den handlar om "den blågula fosterländskhetens frimodiga försvarande":

Man kan naturligtvis fråga sig varför man skall gräva upp en amerikansk dagsverspoet från sextiotalet och tidigare. I USA är dock Ogden Nash långt ifrån glömd vilket en enkel websökning kan ge besked om. Hans böcker eller urval därur kommer ständigt ut i nya utgåvor. Det sätt på vilket han handskas med versmått, meter och rim är intressanta och bra verktyg för att uttrycka vissa tankar på ett sarkastiskt sätt.

Vi har hittat "The Nascent Home Page of Ogden Nash" med två intressanta länkar. Blogden Nash är en blog om Nash (surprise, surprise) och på Ogden Nash Poetry finns länkar till ett urval av hans verser, bl.a. den ovannämnda Old Men som rekommenderas ehuru den starkt avviker från författarens  vanliga stil.

Precis som fallet är med Claes Hylinger och Povel Ramel  kan de som skriver om Ogden Nash sällan eller aldrig avhålla sig från att uttrycka sig i resp.författares anda. Det verkar så enkelt men är naturligtvis  oändligt svårt. Det blir oftast pekoral och inga mästerverk (men det är naturligtvis mindre pretentiöst att försöka sig som Nash-epigon än att härma T.S.Eliot...) Mot bättre vetande har vi här på Det dunkelt sagda naturligtvis inte heller kunnat avhålla oss och länkar här till tre exempel som alla har några år på nacken.  Det sistnämnda exemplet har dock åter fått en viss aktualitet.

The Politically Incorrect Man or There But for the Grace of God go I or Maybe I do?

Svärje

Bolagsstämma eller Ett strå vassare än Hellström och Nifvert men bara ett strå.