(1) Berättas av Lagercrantz i källa 2. Emellertid avslutas Lagercrantz uppsats på ett mycket egendomligt sätt som möjligen kastar en tvivlets  skugga över de föregivna källorna. I slutet intar L.  plötsligt en frågande attityd: "är detta bara illusioner om det som varit och inte längre finns?" Hon beskriver hur hon funderande betraktar sin spegelbild i fönstret och plötsligt ser Anna som t.o.m sätter sig framför datorn och börjar ändra i texten."Vad är det som händer...Hjälp!!!"
Fil Dr. Marika V. Lagercrantz är teaterhistoriker. Jag har valt att ta hennes berättelse at face value men faktum är att de flesta uppgifterna stammar från familjerna Hoffman/Eklund/Wellton. (Tillbaks)

(2) Alice Eklund (1896 - 1983) teater och teveteaterskådespelerska. Liksom sin mor även filmregissör och teaterdirektör.  (Tillbaks)

(3) Handlingen i "Den förgyllda lergöken" resumeras kort i videoclippet från SR under källa 4. Det förefaller mera ha varit en fars i stil med Frans Hodells "Andersson, Pettersson och Lundström" från 1865 som i syn tur byggde på Johann Nestroys Lumpazivagabundus, ett stycke som än idag ofta spelas med framgång i Wien.

Nestroys pjäser är fyllda med korta kupletter med humoristiskt, ofta politiskt satiriskt, innehåll. I nutida uppförande är dessa kupletter naturligtvis uppdaterade och dagsaktuella och framförs ofta med stor succe. På Nestroys tid var det ett sätt att undgå Metternich censur, i dagens läge fyller de en liknande funktion när man exempelvis vill berätta om högerextrema politikers nazistiska sympatier, något som normalt sett är ett förtalsbrott och kan lagföras som sådant.

Även Norlanders stycke uplevde en, låt vara misslyckad, renässans i Povel Ramels revy "Emil är här" eller "Ryck mig i snöret" från 1964 - ett av Povels ytterst få fiaskon. (Den som sett Cilla Ingvar i tättsittande röd uppslitsad ålskinnsklänning sjunga "Amanda Lundblom" glömmer det dock aldrig.) Dock innehöll den bl.a. tidlösa "Varför är där ingen is till punchen" och tungvrickaren "Stiliga Niklasson". (Tillbaks)

(4) "Hoppilandkalle" fanns förr på färjor och skärgårdsbåtar, speciellt Djurgårdsfärjan. Hans uppgift var att hoppa i land och förtöja båten. Han tog även upp de poletter som tjänade som biljetter. Han framställdes oftast som en fräck och uppkäftig, gärna fräknig, pojkslyngel. En Stockholmstyp som inte längre finns. (Tillbaks)

(5)  Märkligt nog har jag inte hittat någon förklaring till namnet "Hofmann". Litet simplistiskt och folketymologiskt kan man ju tänka sig att det skulle ha varit en anspelning på "hovman" dvs. Annas , som man sade då, naturlige fader. (Tillbaks)

(6)  "Kortfattad svensk filmhistoria" skriver:  "I Stockholm finns biografägaren och f.d. hästhandlaren Nils Petter Nilsson. Han går under namnet ”Häst-Nisse”, och började sin bana som biografägare 1905. Till hans biografer hör Orientaliska Teatern vid Drottninggatan 31 med plats för 290 åskådare. Nu vill han göra egna spelfilmer, och engagerar Fru Anna Hoffman-Uddgren till uppgiften som produktionsledare och regissör. (Hon hinner bl.a. göra Elin Wägners Systrarna, samt August Strindbergs Fröken Julie och Fadren, innan N.P. Nilsson i september 1912 avlider och inspelningsverksamheten upphör. N.P. Nilsson var Stockholms första riktiga biokung och drev som mest sju biografer i stan." (Tillbaks)

(7) Anita Perssons "Vandra med Strindberg" (Källa 4) berättar att  Strindbergs dramer spelades in utomhus, eftersom någon ljus-och ljudteknik inte fanns. Resultatet blev att  skådespelarna andas ut ånga när de talade, trots att ingenting hördes. Endast Fadern finns bevarad. Enligt samma källa menade Strindberg att filmkonsten skulle bli teaterns död eftersom alla platser var lika bra och inga "rockpengar" behövde betalas. De  höga priserna, den sena timmen och de långa pjäserna skulle skynda på denna utveckling. Han hade ingenting emot det och  såg till att på hans Intima teatern alla platser var lika bra och att föreställningarna vissa dagar hölls på "lämplig tid, som icke närmar sig sängdags."

An den avbildade annonsen framgår att Annas film "Fröken Julie" spelades mellan 5 och 11 på "hvardagarna" - man kunde alltså komma och gå när man ville. Helt fel hade väl inte Strindberg även om han inte kunde veta något om TV. (Tillbaks)

(8) Stiller är nturligtvis Greta Garbos upptäckare och beskyddare Mauritz, "Moje", Stiller och Sjöström är Victor Sjöström, banbrytande filmregissör men också oförglömlig skådespelare i Ingmar Bergmans "Smultronstället." Dessutom porträtterad i P.O. Enquist/Ingmar Bergmans "Bildmakarna." (Tillbaks)