Bengt O.
Flarnfri schalottenlök
 
 

Försök

 
 
Första sidan 
2005 10 06
Böcker
är roliga att läsa. En del är bra, andra inte riktigt lika bra men alltid läsvärda. Nyligen läste vi t.ex. i Flygshoppen på Bromma flygfält Biggles flyger österut, den var bra. Tyvärr hann vi bara med hälften och hoppas att den finns kvar till nästa Brysselresa så att vi får veta hur det går.

Inte så bra tyckte vi däremot att den kritikerrosade I skuggan av ett brott av Helena Henschen var. Ramverket kunde inte ha varit mera spännande: de s.k. von Sydowska morden där mordoffret var författarinnans morfar och mördaren hennes morbror. Tråkigt nog ytterst få nya fakta eller underbyggda teorier men desto mer av uppdiktade psykologiska förklaringar och fingerade dialoger och utläggningar, alla starkt nutidsfeministiskt färgade. Det är alltså inte fråga om en "roman om ett brott" utan författarinnan söker efter sanning och förklaringar men där fakta inte räcker till tar hon fantasin till hjälp.  Gång efter annan under läsningen kommer man på sig med att ha dåligt samvete för att man tycker att boken är dålig: stackars Helena Henschen som vuxit upp och levt med ett sådant trauma i familjen. Det är väl också bakgrunden till kritikermottagandet men, ursäkta, det fungerar inte.

Riktigt dålig tycker vi också att den berömda The No.1 Ladies' Dectective Agency  var. Här känner vi oss på något så när säker grund: historierna om Precious Ramotswe är inte skrivna av någon medelålders kvinnlig detektiv från Botswana utan av en manlig professor i "medicinsk juridik" vid universitetet i Edinburgh. Det märks också. Vi kan med välgrundat eftertryck säga: det här är ett nykolonialistiskt och patriarkaliskt missbruk av människor och miljö som defintivt förtjänat bättre.
 

Eleganta eskapader av Dag Hedman som vi hittade i ett antikvariat på Birger Jarlsgatan, precis som Erik sade. På förekommen anledning kommer så småningom ett separat inlägg om denna bok. Därtill behöver vi emellertid ett citat om (inte av) T.S Eliot som vi för ögonblicket inte har till hands, så det dröjer litet.

Generaler och likställda (1970). Välsignelse! Äntligen den perfekta läsupplevelsen. Det är märkligt med Jolo: alla tycker om honom men ingen vågar riktigt lyfta upp honom till Hjalmar Söderbergs, Strindbergs eller  Almqvísts nivå där han naturligtvis hör hemma. Troligen för att han var "journalist" på den tiden det fanns sådana.

Jolo ser saker, läser böcker, träffar personer eller reser till platser och skriver sedan om det. Ibland träffar han Chaplin eller Churchill, ibland en skräddare på Norrmalm som sytt åt tsaren eller en gammal dam på Östermalm som fick sin klänning nedblodad under revolutionen i Ryssland. Ibland reser han till Tombstone, Ariz, eller Irland, ibland till Blekingegatan eller Stora Essingen. I de senare fallen blir det oemotståndligt att följa i hans fotspår och kolla om det verkligen finns ett kikhål i porten till Hedvig Eleonora kyrka eller om man skulle kunna köra in med häst och vagn i det hus på Grev Turegatan där Görings svägerskor bodde.

Hans teknik ter sig ibland märklig om man börjar tänka på den. En stor del av Generaler och likställda är egentligen bara en redogörelse för en bok av en engelsk general som Jolo läst. Han liksom omberättar boken i sin egen stil kryddat med personliga reflektioner och sidoblickar. General Spears bok är säkert i verkligheten dödtråkig att läsa - i Jolos version blir det fascinerande och spännande nutidshistoria. (Om en brittisk officer inte vid ett tillfälle hade hittat en bunt snöre hade troligen dagens Frankrike och Europa sett helt annorlunda ut än det gör idag.)

A propos Söderberg: Vi läste Bengt Ohlssons Gregorius och gillade den trots en radda uppenbara ankronismer.  Därefter insåg vi att vi borde läsa om Doktor Glas men den gick inte att uppdriva i bokhandeln. Det får bli en ny antikrunda.

Vi läser igenom ovanstående och finner att vi sågat en fin dam och en kvinnlig detektiv samt uttryckt vår uppskattning av en omoralisk svindlare, en gammal general och en överviktig kyrkoherde. Vår brist på genusteoretisk bildning  lyser igenom revorna på den slitna kappa av bornerad beläsenhet vi försöker att skyla oss med. Om vi säger så