Kan fallet Sigrid Gillner lära oss någonting idag? Riskerar den som står fast vid sina ursprungliga ideal att hamna i sammanhang som är rent odemokratiska? En första reaktion blir ju oundvikligen att Sigrids fall är extremt: hennes åsikter om kvinnornas ställning resp. om elit kontra massa är väl stendöda idag och  nazism  -och kommunism - spelar ingen som helst roll i det nutida samhället även om de finns kvar som mikroorganismer.

Men kanske gör vi det då alltför enkelt för oss. Låt oss ta ett jämförelsevis oförargligt exempel. Det är numera en helig doktrin i Sverige och Västeuropa att Riksbanken måste vara fristående från den politiska makten och att penningpolitiken skall ligga i händerna på anställda experter och tjänstemän. Försöker någon att ifrågasätta denna princip, som t.ex. den franske presidenten för något år sedan, utbryter ett ramaskri. Men naturligtvis är denna doktrin ett typexempel på hur makten över en väsentlig del av den ekonomiska politiken förts över från folkets representanter i riksdag och regering till en elit av experter.  Här har vi alltså frivilligt avhänt oss den demokratiska kontrollen. En statlig utredning lade för ett par år sedan ett förslag om att även finanspolitiken (grovt talat statens inkomster och utgifter) skulle underställas en expertgrupps prövning. EU-kommissionen hade samma ambitioner när man nyligen diskuterade kontrollen av medlemsländernas underskott och sparåtgärder.  En vilja att undvika vad man kanske ser som "dumhetens nivellering" finns alltså och kan bryta fram där vi minst anar det.

Politikerföraktet av idag har dessutom helt andra dimensioner än på Sigrids tid. Hon avsade sig sitt riksdagsmandat på grund av Per Albins ovilja att ta itu med missförhållanden inom rörelsen för att undvika offentliga skandaler. Idag tar väl gemene man det snarast för självklart att politiker bluffar och ljuger och främst är ute för att sko sig själva. Media pumpar på med Tobleroneaffärer och nu senast med statsministerns flygresor på ett sätt som går långt utöver vad granskande journalistik kräver.  I Sverige har väl ännu inget parti försökt att utnyttja politikerföraktet för sina egna syften. I Österrike var det en betydande orsak till FPÖ:s framgångar under Haiderperioden. Att tro att Sverige skulle vara immunt i detta avseende är troligen naivt.

Var hamnar alltså den som vill stå fast vid arbetarrörelsens gamla värden baserade på solidaritet och gemenskap men också med betoning på arbete, utbildning och ett mått av disciplin? Var hamnar den som vill ha ett socialliberalt samhälle av den typ som Folkpartiet under Bertil Ohlins tid stod för? Inget politiskt parti i Sverige idag erbjuder fullgoda alternativ för dessa personer. Visar Gillners öde att man måste vara flexibel, att man måste anpassa sig och acceptera tidens krav för att inte hamna helt fel? Självfallet är detta till stor del både nödvändigt och önskvärt men vad händer när tidens krav kommer i motsatsställning till ens övertygelse eller t.o.m. glider över i det omoraliska?

Det finns ett par grova skönhetsfläckar i Dahlgrens bok, t.ex. när hon menar att Sigrid idag nog "hade varit glad åt EU" eftersom EU står för den folkgemenskap som Sigrid menade sig finna i nazismens Tyskland. Det är en grov förlöpning av samma slag som Göran Hägg gör sig skyldig till i sin slarvigt skrivna Mussolinibiografi eller Lars-Olof Larsson i sin monumentala bok om Gustav Vasa. I Dagens Nyheter skriver en grupp debattörer den 30 juni 2010 en kritik från ett vänsterperspektiv under rubriken "Dags att inse allvaret för Europa och demokratin" om vänsterns svek i Europafrågorna: "Fortfarande tror en liten men medialt röststark grupp vänsterdebattörer att krisen orsakas av den gemensamma valutan. Det är en huvudlös vänsterståndpunkt som riktar fokus mot demokratins valda företrädare politikerna, som konstruerat euro-samarbetet. Därmed eldar de på den nationalism, fascism och nazism som åter börjar göra sig bred i Europa. "
 
Kommentarerna till artikeln är skrämmande och blottar ett avgrundsdjupt förakt för samarbete över gränserna, solidaritet och oliktänkande. Man ser en berghård övertygelse om att man själv - av någon lycklig slump - hamnat i ett omfält  där allt är rätt som hela tiden måste försvaras för lömska attacker utifrån. En association till Hoxhas Albanien tränger sig faktiskt på. Här finns uppenbarligen ett betydande politiskt kapital i form av nationalism och xenofobi att profitera på. I det perspektivet ter sig de nämnda författarnas populism som ett - förhoppningsvis oavsiktligt - inslag i det "klerkernas förräderi" som just nu äger rum i det intellektuella Sverige. Yttrandefriheten har redan kommit i kläm, åsiktsfriheten betraktas med växande misstro. Demokratin är ingen självklarhet, i ett historiskt perspektiv aktuell bara under en kort tidsperiod och i en begränsad del av världen.

En lärdom vi kan dra av fallet Gillner är att det inte räcker med att fråga: whose side are you on? utan att en väl så viktig fråga kan vara: Who's on my side? I många av de aktuella politiska debatterna borde en sådan fråga väcka till eftertanke, åtminstone hos den som vill bibehålla en viss konsekvens, anständighet och trohet mot sina ideal.