Genom förmedling av släktingar fick Eva. F. Dahlgren tillträde till Sigrid Gillners övergivna torp i Skåne. Förbluffad upptäcker hon en orörd skatt av dokument, brev, böcker, broschyrer och propagandamaterial som Sigrid samlat. Hon har brevväxlat med många politiker och kulturpersonligheter: Fredrik Böök, Ellen Key, Elin Wägner, Ture Nerman, Sven Stolpe, Marika Stiernstedt, Dag Hammarsköld, Erlander, Palme. Barbro Alving (Bang) och Ekelöf förekommer också i samlingen. Sigrid har tagit karbonkopior av många av sina egna brev till dessa och andra personer. Mödosamt och utan möjlighet att absorbera hela materialet pusslar Dalhlgren ihop historien om Sigrid. Materialet -eller bara breven?- finns nu på Carolina och man kan bara hoppas också på en akademisk forskningsinsats på en unik belysning av förra århundradets politiska stämningar i Sverige.
Det borde alltså finnas goda förutsättningar att förstå gåtan Sigrid Gillner. Hur kunde en brinnande och aktiv socialist och förkämpe för lika fri- och rättigheter utvecklas till en person som hyllade Tredje Riket och skrev patetiska beundrarbrev till Hitler? När man studerar de vittnesmål som Dahlgren lägger fram tvingas man till en irriterande slutsats: det var egentligen inte hon som förändrades. Hon höll tvärtom envetet fast vid sina ursprungliga ideal men drog fel slutsatser och förfördes av en dröm om ett nytt samhälle där idealen kunde bli verklighet. Och en ännu mer irriterande - och skrämmande - fråga: är det likadant idag? Riskerar du eller jag att göra samma misstag i en annan kontext?
Ellen Key var den unga Sigrids mentor för att inte säga idol. Key var en hyllad och uppburen författare och samhällsdebattör men också utsatt för det konservativa samhällets raseri bl.a. för sin tankar om barnuppfostran och fri kärlek. För Ellen Key var det centrala att kvinnorna inte skulle ge avkall på sin egenart. Hennes stridsskrift "Missbrukad kvinnokraft" hävdade att kvinnan framför allt skulle ha möjlighet att finna utlopp för sin "moderlighet" - de som inte bildade familj skulle åtminstone arbeta i yrken där de kunde visa sin "känsla för allt svagt och hjälpbehövande, allt spirande och vardande". Hon fördömde kvinnors försök att delta i arbetsliv och politik på männens villkor i stället för att ägna sig åt områden där de kunde "frambringa större värden" än vad män kunde.
Det är lätt att förstå att detta tänkande reflekterat i Sigrids skrift "Kvinnorna vantrivs" år 1935 väckte kvinnoförbundens raseri och ilska hos alla som kämpade för kvinnors jämlikhet, speciellt kanske dem som påverkats av makarna Myrdals bok. I dagens samhälle finns väl knappast rum för ett sådant tänkande men att något trots allt kanske gnager i folksjälens skrymslen kan kanske spåras i diskussion om vårdnadsbidrag, kvoterad föräldraledighet, barnflickor och uppflammande yttringar av "dåligt samvete" hos mammor som lämnar bort sina barn i andras vård. Vi tänker naturligtvis inte så idag men får väl ändå medge att det just i brytningstiden var en åsikt som för många kunde te sig som naturlig och rimlig.
Sigrids stora misstag var nu att hon tyckte sig finna ett kraftigt understöd för sina "drömmar" i den nya politiska rörelsen i Tyskland. Nationalsocialismen syntes hylla kvinnan just i hennes roll som maka och mor och som mannens "hjälpreda och verkställande organ" som Goebbels skrev. Tankarna vann snabbt anklang bland Tysklands kvinnor för vilka en egen "koja, om än aldrig så usel är ... bättre än en hyreskasern, vars hyra man icke kommer ut med" citerar Dahlgren en svensk skribent från tiden. Sigrid skriver att vad man än på tycka om nazism och fascism så har man i Tyskland genomfört en förändring av livsföringen, bort från materialism och njutningslystnad och "den utåt riktade, sterila kvinnokarriären." (Dahlgren).
Idag vet vi sanningen om vad som från första stund drev Hitler och nazismen: fysiskt utrotande av människor tillhörande en viss ras eller bara oliktänkande, storhetsvansinnig erövringslusta och maktbegär, allt som inslag i en storhetsvansinnig personkult av religiösa dimensioner. Det är därför förhållandevis lätt för oss att genomskåda den politiska propagandan som före kriget riktade sig just mot en befolkning som lidit och varit förnedrat. Nazismen framställde sig som en idealistisk rörelse. Det märkliga är att i Mein Kampf som ju i och för sig är ytterst otillförlitligt som historiskt dokument Hitler öppet skriver om hur propaganda och politisk taktik för att erövra makten måste läggas upp. Men kanske den litterära oläsbarheten hindrade de flesta från att uppfatta eller förstå den varning som Hitler själv utfärdade i sin skrift.
Lockelsen i det föregivet idealistiska underlaget för nazismen var oemotståndlig för Sigrid också på det andra området som var hennes hjärtefråga: kampen mot korruption, oärlighet inom den socialistiska rörelsen och existensen av en politisk förmedlarklass som huvudsakligen verkade för sina egna intressen. Detta ledde till grov populism och innebar i själva verket att dumheten besegrade upplyst expertis. Det är i efterhand skrämmande att läsa Sigrids texter i detta avseende: visserligen ville hon behålla den allmänna rösträtten men menar att landet skulle styras av en elit som visste vad de talade om. Nu löper hon hela linan ut för att försvara och hylla diktaturens Tyskland: en diktator är aldrig ensam om sin mening utan också uttryck för en folkvilja. I Tyskland, menar hon, sörjer människan inte över någon "frihetens förlust" utan lever i stället efter sin instinkt att vilja stödja och ledas av "det bästa mänskliga". "Judepolitiken" - Sigrid verkar inte vara medveten om vilken omfattning och vilka uttryck förföljelserna faktiskt får redan före skapandet av dödslägren - ser hon som ett misstag och förlitar sig, som sagt, på att Hitler skall vara stor nog att inse sina misstag i detta avseende.
Det finns ett YouTubeclip från filmen "Cabaret" som utspelas i Berlin vid den aktuella tiden som på ett skrämmande sätt illustrera idealismen och vart den ledde. Se "Tomorrow belongs to me."
Fortsättning på sidan 3
