På den gamla bloggen "När jag ändå har ordet" brukade vi förvilla våra läsare genom att ha en särskild spalt kallad "Vid sidan om" där vi kunde hänge oss åt  elakheter och nedriga personangrepp utan att det var så många som märkte det. Det var väldigt kul. Men med åren har vi blivit snällare. Men ibland kan man inte låta bli.

Paradliberalen Johan Norberg  publicerar på DN Debatt en artikel kallad "SBAB har ivrigare än andra blåst upp bostadbubblan". I artikeln hävdar han -surprise, surprise- att det är det statliga bolaget SBAB som blåst upp en bostadsbubbla i Sverige genom att hålla låga priser och räntor. Bolaget bör därför snarast privatiseras eller helst läggas ner.

Om det finns en allvarlig "bostadsbubbla" i Sverige vill vi låta vara obetaget men vad Norberg förespråkar är alltså i klartext att de fåtaliga affärsbankerna antingen skall slippa en bevärlig konkurrent och därmed stärka  sitt oligopol (1) eller att konkurrenten åtminstone läggs i händerna på privata företagare som är lojala och inte spräcker räntekartellen.

Efter kraschen och nyliberalismens konkurs har ju de flesta tänkare i den avdelningen använt sin tid till att försöka hävda att allt egentligen är den offentliga sektorns fel, särskilt i USA. Andra, liksom Norberg, har i stället koncentrerat sig på lyckoforskning, alltså på vad det är som gör människor lyckliga. Svaret är vanligtvis: ett ojämlikt samhälle.

Nu är ju detta en relativt ofarlig verksamhet eftersom den bara intresserar en ytterst liten grupp av tänkare och aldrig kan tänkas få någon effekt på praktisk politik. Men ibland blir även en nyliberal litet nostalgisk.. Tvärt emot vad Norberg säger är det naturligtvis så att offentligägda företag kan vara en nyttig regulator i branscher med ett fåtal företag, exempelvis inom finans- och energisektorerna.

Men då gäller det att det offentligägda företaget också agerar som ett sådant. Det bör arbeta enligt etiska principer,  hålla en rimlig prisnivå till konsumenternas fromma men samtidigt ge en hygglig avkastning och en rimlig utdelning till aktieägarna (det offentliga) i stället för obscena löner och pensioner till ledning och styrelse och omoraliska bonusar ovanpå det. Med andra ord: inte som skräckexemplen Nordea, Telia, SJ och framför allt Vattenfall, ett av Sveriges oetiskaste företag med miljöförstörande brunkolsbrytning, strip mining och etniska folkförflyttningar. Där kan vi faktiskt hålla med Norberg et cons: privatisera dessa företag så att man som skattebetalare slipper skämmas för sin medverkan.

Beträffande Norberg själv skulle vi ha mer respekt för hans åsikter om han haft åtminstone en kortare sejour som t.ex. byggnadsarbetare, undersköterska eller handläggare i Jordbruksdepartementet. Enligt sitt eget cv har han aldrig haft ett jobb utanför det politiska tyckandet och skrivandet