Bengt O.
Flarnfri schalottenlök
 
 
Lökringar - arkiv mars 2009
 
 
2009 03 20
Bloggrötan sprider sig
Jag har bloggat sedan 2002. Det är visserligen bara 7 år men känns som en evighet när man tänker på utvecklingen inom "bloggosfären".  I början med "I dåligt sällskap" ägnade jag mig huvudsakligen åt sarkastiska kommentarer om svensk inrikes- och utrikespolitik. Jag minns en kommentar som jag fick i stil med "Fint att det finns någon som bloggar om politik." Ja det var då det.

När jag igår skulle återpublicera ett inlägg som jag skrev år 2004 gjorde jag en upptäckt som jag naturligtvis borde ha gjort mycket tidigare. Inlägget handlade om svensk utrikespolitik just då och Laila Freivalds egendomliga agerande. Det var ett ganska skarpt angrepp där jag åberopade mig på artiklar från DN, Financial Times, Amnesty International, UN, BBC och diverse bloggar. Döm om min förvåning när jag upptäcker att nästa alla länkar numera är döda. Det betyder alltså att den som eventuellt idag läser vad jag skrev för bara fem år sedan knappast har någon möjlighet att studera grundmaterialet eller värdera mina utsagor i ljuset av detta.

Vad som tilltalade mig i den klassiska bloggningen och överhuvudtaget nätpublicering var just möjligheten att blixtsnabbt  kunna klicka sig fram till källor, bakgrund osv. och alltså utan vidare kunna bilda sig en egen uppfattning om vad en skribent hade påstått. Det var en möjlighet som traditionella media inte hade och det var här jag såg den stora potentialen hos nätpubliceringen. Den klassiska bloggningen innehöll för det mesta externa länkar. Numera är det annorlunda men jag bloggar själv oftast på klassiskt sätt just för att ge eventuella läsare en möjlighet att själva gå till källmaterialet. I fallet Freivalds t.ex. var ju detta speciellt viktigt eftersom jag hade en klar politisk agenda och möjligtvis hade valt ut just de argument och fakta som passade mig och utelämnat andra. Nu var det knappast så (hehe) men läsaren skulle i alla fall ha en chans.

Nu -först- förstår jag att länkrötan (tack kommentator Mattias) effektivt slår ut denna möjlighet till käll- och bakgrundskontroll av nätartiklar som är mer än ett par år gamla. Det är ju såvitt jag förstår en allvarlig sak som drastiskt  reducerar värdet av nätpublicering. Traditionella meda finns i alla fall kvar i pappersform. Naturligtvis är det förmätet att ta sina egna artiklar eller inlägg som exempel men samma sak gäller ju mera seriösa skribenter vars äldre artiklar kan vara av intresse för vetenskap och forskning.

Om, låt oss säga, fem år kanske någon vill skriva en redogörelse för opinionsbildningen i svenska bloggar ang. exempelvis Irakkriget.  Att då avgöra vad en bloggare grundat sina åsiker på kan bli praktiskt taget omöjligt.

Nu är det här säkert inget nytt för er, eventuella läsare, men jag är förvånad över att saken inte diskuterats t.ex. i kontroversen mellan "nya" och "gamla" media. Med Twitter o.dyl. går ju nätpubliceringen överhuvudtaget i rikning mot korta snabba soundbytes utan något bestående värde. Men var det det som var meningen?

Uppdatering 2009 03 21:
Kommentator Fredrik gav mig en länk till The Archive. Tack. Mina externa länkar i inlägget om Victor Bout och Laila Freivalds var:

http://www.amnesty.ca/realsecurity/arms.php
http://story.news.yahoo.com/news?tmpl=story&u=/afp/iraq_britain_us_liberia
http://www.unwire.org/UNWire/20040517/449_23951.asp
http://story.news.yahoo.com/news?tmpl=story&u=/afp/iraq_britain_us_liberia
http://www.erixon.com/index.htm
http://www.johannorberg.net/
http://annezook.com/archives/001244.php

Av dessa fungerar endast "Anne Zook" direkt. Erixon och Norberg fungerar också men går ju till deras aktuella hemsida. För övriga får jag via "The Archive" meddelanden som "no matches" eller "your request failed to comnnect with our server." Jag förstår ju att yahoo.news inte är arkiverat och det var väl dumt att länka dit i stället för till de ursprungliga artiklarna. Men varken Amnesty eller UN Wire är åtkomliga.

Delvis är det alltså mitt eget fel och jag har nu lärt mig att aldrig länka till en nyhetsaggregator. Men sedan är det ju Erixons och Norbergs fel också. De övriga är svårbedömda.

Det här är ganska allvarligt tycker jag.








2009 03 12
The Walrus and the Carpenter
eller
Det konstgjorda bloggdrevet
Hela texten från Lewis Carrolls Through the Looking-Glass 1872.

The sun was shining on the sea,
Shining with all his might:
He did his very best to make
The billows smooth and bright--
And this was odd, because it was
The middle of the night
-----

The Walrus and the Carpenter
Were walking close at hand;
They wept like anything to see
Such quantities of sand:
"If this were only cleared away,"
They said, "it would be grand!"

"If seven maids with seven mops
Swept it for half a year.
Do you suppose," the Walrus said,
"That they could get it clear?"
"I doubt it," said the Carpenter,
And shed a bitter tear.

"O Oysters, come and walk with us!"
The Walrus did beseech.
"A pleasant walk, a pleasant talk,
Along the briny beach:
We cannot do with more than four,
To give a hand to each."

The eldest Oyster looked at him,
But never a word he said:
The eldest Oyster winked his eye,
And shook his heavy head--
Meaning to say he did not choose
To leave the oyster-bed.

But four young Oysters hurried up,
All eager for the treat:
Their coats were brushed, their faces washed,
Their shoes were clean and neat--
And this was odd, because, you know,
They hadn't any feet.

Four other Oysters followed them,
And yet another four;
And thick and fast they came at last,
And more, and more, and more--
All hopping through the frothy waves,
And scrambling to the shore.

The Walrus and the Carpenter
Walked on a mile or so,
And then they rested on a rock
Conveniently low:
And all the little Oysters stood
And waited in a row.

-----

"A loaf of bread," the Walrus said,
"Is what we chiefly need:
Pepper and vinegar besides
Are very good indeed--
Now if you're ready, Oysters dear,
We can begin to feed."

----

"O Oysters," said the Carpenter,
"You've had a pleasant run!
Shall we be trotting home again?'
But answer came there none--
And this was scarcely odd, because
They'd eaten every one