Rien ne va plus - nyheter från ädelkasinot
låt oss alltid hålla vår affärsetiska grundsats nummer ett i minnet:
"A sucker is born every minute."
(Ur "Bolagsstämma" - egen fatabur)
Utan att röra en min, dvs. fullständigt deadpan, meddelar en av våra favoritbloggar, JKL Blog, att Nokia gjort alltför stora vinster och därför "fått en reprimand av finska Finansinspektionen". Det är nämligen så, förklarar Ylwa Häggström, att
trovärdighet i aktiemarknaden skapar man genom att leverera i enlighet med förväntningarna, inte genom att överträffa dem.
Vi har tidigare noterat att det vid ett och samma tilllfälle förekommit att aktiekursen för ett företag som rapporterat en kanonförlust stigit eftersom förlusten var något mindre än vad "marknaden" förväntat medan kursen för ett annat företag sjunkit trots att man gjort en rekordartad vinst men att denna vinst dock var något mindre än vad sagda marknad förväntat sig. Vi har också skrivit om turbulenser och avskedanden hos Herwlett-Packard som inte har någonting att göra med produktion och försäljning utan enbart med marknadsförväntningar.
Det här vore ju enbart festligt om det inte vore så att det i stor utsträckning är verkliga människors verkliga pengar det handlar om. Vi har tidigare skrivit om aktiemarknadskasinot och dess ädelcroupierer (som aldrig förlorar vare sig det går upp eller ner) bl.a. på:
Den friaste marknaden resp.
samt i mera skämtsam ton, som sagt, på
Isbrytarna
Tre kvinnliga Aftonbladskrönikörers erfarenheter av email, kommentarer och annat kommer möjligen att fungera som en väckarklocka. Eller också inte.
Vems är skulden att debatt och umgängesformer sjunkit till denna vedervärdiga nivå? Självfallet är den allmänna ansvarsabdikationen i samhället, skola, familj, företag och politik - uppammad av en naiv men praktisk tro på självreglerande mekanismer - grundorsaken till det råa klimatet. Men det utnyttjas cyniskt av folk som borde veta bättre.
Kan man förundra sig över att folk kastar könsord och förolämpningar över de nämnda när skribenterna på Stockholm Spectator, omhuldade som representativa för bloggvärlden av Dagens Nyheter (Wolodarski), regelmässigt skriver exempelvis så här:
Sweden’s chief Baathist Åsa Linderborg (along with her very own Tariq Aziz, Erik Wijk)
Åsa Al-Sadr Lindeborg
Matron of the bombvänster Åsa Linderborg boo-hoos in today’s Aftonbladet that mean people send her mean email,
Bara två exempel på den råa tonen hos Spectator (vi behöver inte upprepa deras tröttsamma öknamn på Helle Klein) som för övrigt själva 'boo-hoos' en 'lavin' (två stycken) av 'stupid emails' från sina läsare.
Michael Moynihan jämställer alltså Åsa Linderborg med diktatorn och massmördaren Saddam Hussein och hennes medarbetare med hans hjälpreda Aziz. Ibland är hon terroristen al-Sadr. Man får inte förundras över att mindre sofistikerade läsare rycks med och tänker att allting är tillåtet. De tre skribenterna ute i Spectators högermarginal skulle naturligtvis med iver distansera sig från de språkliga förlöpningarna. Men de har varit med och brutit isen.
Men Moynihan känner sig uppenbarligen trängd och försvarar sig exempelvis med att Åsa använt ordet "McCarthyism" om politiska motståndare. Nu var det så att Joseph McCarthy var en amerikansk senator, som tillsammans med kongressutskottet för oamerikansk verksamhet, bedrev häxjakt och förföljelse mot oliktänkande på 1950-talet. Det finns många paralleller mellan McCarthyismen och den personförföljelse som bedrivs av Bushregimen, bl.a. i skydd av den s.k. Patriot Act. Vi vet att grabbarna (sic!) på Stockholm Spectator har en annan uppfattning även om det måste blir svårare att hålla fast vid den för var dag som går (Abu Ghraib, Guantanamo, Afghanistan, mordet på den italienska säkerhetsvakten, den korrupte majoritetsledaren deLay, "intelligent design", John Bolton, Uzbekistan (!!!!) osv.). Moynihan et Co måste vara ganska desperata när man hävdar att det inte finns någon skillnad mellan å ena sidan att jämföra en politisk motståndares taktik och inställning med en annan historisk politisk rörelse och å andra sidan att kasta vulgära könsord till en meningsmotståndare. (Något som Moynihan , O'Mahony och McCormack själva, av någon anledning, knappast riskerar att råka ut för.)
(Moynihan påstår också att Linderborg jämfört Spectatorskribenterna med vakter i koncentrationsläger (det är omöjligt att läsa det på annat sätt.) Följer man länken hamnar man emellertid på Spectators egen artikel i Expressen där man är upprörd över att en helt annat skribent använt förkortningen SS - mindre lyckat kan vi också tycka även om anrika Stockholms Spårvägar länge hette så. Men med ÅL har det ingenting att göra. )
Nu råkar det vara så att vi här på Ordet i grunden är stark negativt inställda till både Åsa Linderborgs och Åsa Petersens politiska åskådningar som vi har föga till övers för. Men det har ju inte alls med saken att göra. Genom sin attityd och sitt språkbruk legitimerar Stockholm Spectator den vulgarisering av 'debatten', om man kan kalla det så, som uppenbarligen skett. Det är ju också kontraproduktivt: vem har nu lust att kritisera Klein, Petersen eller Linderborg när man därigenom riskerar att placeras i samma läger som Spectator och toilettklottrarna?
Trots att blogetablissemanget, höger som vänster, är rörande ense om motsatsen hävdar vi att Stefan Jonsson hade rätt.
Not: Som ytterligare ett exempel på Spectator's litet speciella länkteknik noterar vi att man också är upprörd över att Helle Klein inte tycker om Alicio's anonymitet samtidigt som hon själv rekommenderar anonyma "girl blogs" "Apparently it’s kosher to operate incognito if you happen to share a gender, and preferably an opinion, with the blogging editorialist" skriver Moynihan Paul O'Mahony. Det verkar ju inte bra men kollar man nu Helle K:s fem länkar finner man att två inte alls är anonyma (en är en matblog!) och de övriga tre är gruppbloggar -eller snarare diskussionsfora- för tonårstjejer där tydligen vem som helst får skriva under signatur. Möjligen är det så att också Alicio's anonymitet skulle väcka mindre intresse om han nöjde sig med att skriva om sina kärleksbekymmer eller gav oss recept på Sweet Onion Poppy Seed Risotto. (Är du säker på att det är lagligt, Anne?)
Ett skimmer över Tages dagar
Vem är väl bloggosfärens främsta kugge?
Det var Stattin. Nu är det Linda Skugge.
(E. Klipspringer)
Många vemodiga bloggare har citerat Tage Danielsson i samband med Monica Zetterlunds frånfälle. "En blond negress från Värmlands huldreskogar" skriver någon, "Ett lingonris som satts i cocktailglas" en annan. Endast Helle Klein citerar hela versen.
Tage Danielsson skrev sin "Det eviga" 1967 som en parafras eller pastisch över Tegnérs, inte "Det eviga", utan "Sång den 5 April 1836", den s.k. semisekulärsången. Tegnér hyllade där ledamöter av den av Gustav III ett halvsekel tidigare instiftade akademin (samt icke-ledamöterna Bellman och Lidner som en liten pik - Evert Taube och Astrid Lindgren hade det väl varit idag). Bland de harangerade märks så märkliga namn som Melanderhjelm, Lagerbring och Oxenstjerna men givetvis även Linné, Scheele och Kellgren.
Tegnérs akademisång har genom ett drygt århundrade varit ett kärt föremål för parodier, travestier och pastischer - förmodligen också som tillfällighetsvers vid studentjubiléer och firmafester, i vart fall i förra århundradets början. Det kanske mest kända exemplet är liberalen (en riktig sådan) Per Staafs adaption från 1886 där han drar stora delar av det Oscarianska etablissemanget genom chokladen. Staafs dikt har i detalj analyserats och jämförts med originalet av prof. Staffan Björck i den lärda och roande essäsamlingen Löjliga familjerna från 1964. Det lönar sig knappast att citera eftersom de flesta satiriserade personerna torde vara okända för nutida läsare. Effekten nås emellertid genom att låta Tegnérs högstämda hyllningar gälla enfaldiga, fåfänga och ytliga Oscarianer i stället för de illustra kulturbärare som originaldikten handlar om.
Tage Danielssons pastisch är kanske den sista i sitt slag: en pastisch fungerar nämligen bara om publiken är väl förtrogen med originalet och kan uppskatta kontrasten mellan dess klanger och ett förvridet nutidsperspektiv. Det skulle nog gå i och för sig:
När Malte Persson gör en dikt om himlafärden
och månens skifva, firmamentets päll
och livet på planeten är den
mer himlaboren än en sång av Ulf Lundell
eller, om man ger sig in i det dagspolitiska:
Därnäst hörs K.G. Hammar: Varen snälle!
Men sluta köpa israelisk juice
köp den ifrån Hamas i ställe’
i trygg korrekthet. Just liksom min tros.
Man fick nog jobba litet med meter och rimflätning. Men som sagt, har man inte den gamle Tegnér i skallen är det liksom ingen idé. Annars kunde man ha försökt med bloggvärlden (jmf ovan):
Gif plats, gif plats, Alicio Hernandez nalkas!
Nej, det går nog inte.
I motsats till Staaf är inte Tage Danielsson elak: Gnesta-Kalle och Jan Malmsjö kanske får en gliring men eljest är hans dikt i stort sett en hyllning till sextiotalets svenska underhållningsartister. Evert och Sven-Bertil Taube, Alice Babs, Ulf Peder Olrog ("det låter som om stiftet borde bytas") och många andra drar förbi.
Finns det egentligen någon poesi eller andra texter som man kan parodiera eller travestera idag? Vi tillåter oss att tvivla. I en kommentar till vår litterära pristävlan nedan skrev Bodil om en amerikansk bekant som berättade att hon och hennes syskon som barn brukade skoja med och skratta åt Longfellows dikter ("The smith a mighty man is he.") Kanske kan man det fortfarande i USA. I Sverige går det nog inte. Vem känner till Tomas Tranströmer så bra att man kan skoja med honom? Raymond och Maria eller rapparen Kent är ju skoj redan från början. ("Blott Barbariet var en gång fosterländskt"). Claes Hylinger skulle kanske fungera, här ett försök i genren.
F.ö. gjorde Gösta Ekman och Hasse Alfredsson succé med en pastisch på Fänrik Ståls Sägner i Gula Hund, 1964.
han började berätta
om Rapp, de Gaulle och Wennerström
hur var det nu med detta?
Det skulle nog inte heller gå idag. Det var f.ö. i den revyn Monica Z. och andra sjöng den berömda zigenarvisan och som Toots Thielemans spelade sin "Bluesette" f.f.g. Något år senare sjöng Monica den med en svensk text, förmodligen av Tage D. ("Flickan från Vinga, hon heter väl Inga.")
I övrigt får vi väl påminna om Tage D:s invokation till Tégner:
..i en tid då det med röster bajas
då duger inte du, Förlåt, Esaias!
Jag snor en del av dej. Bli inte arg! Ligg kvar!
Generationsgapsnot: Vi inser att en del mycket eventuella läsare inte kan relatera till begreppet "byta stift". Vi envisas dock i likhet med en känd svensk kulturpersonlighet som när hon för en internationell publik berättade att hon blivit kritiserad för utttrycket "skruva upp ljudet" insisterade: "I have been screwing all my life and I am not going to stop now."
Monica Zetterlund
Jag orkar inte spela upp någon av de gamla vinylskivorna eller någon cd - det är för tidigt. Och var skulle man börja? Gula Hund? Sjörövarjennny? Den sista jäntan? Eller kanske en video med Ulrika, en av de få äkta figurerna i de misslyckade Mobergfilmerna? Eller, på en litet gladare bog, Söderkåkar?
Nej i kväll orkar jag inte. Men jag bläddrar vemodigt i "Hågkomster ur ett dåligt minne" (1992) och läser namnen: Stan Getz, Yves Montand, Jack Norén, Bill Evans, Sonya Hedenbratt, Louis Armstrong, Arne Domnerus, Miles Davis, Peggy Lee.....
Jag läser i Aftonbladet och ser att många människor, precis som jag, främst förknippar Monica Zetterlund med Beppe Wolgers text till "Walking my baby back home." Varje Stockholmare som älskar sin stad måste känna det så. Men jag vet också vad Monica skrev i "Hågkomster" : "I början tyckte jag ganska bra om 'Sakta vi gå'...Men nu har den blivit en plåga...Aldrig trodde jag att jag skulle få släpa på den i resten av mitt liv....Nu sjunger jag den inte mer och texten har jag glömt."
Du får förlåta oss i din himmel, Monica, men:
Här bor en miljon, säg hör de den ton
som Stockholm nu spelar för dem?
De far härifrån, långt bort härifrån,
men Stockholm det är ju vårt hem.
Vart vi än går vet att Stockholm har vår
när vi går hem genom stan.
Här går vi med en tyst melodi
ensamma i hela stan.
När sommaren snart faller över stan, när solen stiger upp över Strömmen och sänker sig över Västerbron, kommer vi att höra tonen och den tysta melodin inombords. Och det är din röst vi hör.
Sorgsen not: För alla som har åldern inne rekommenderas "Monica Zetterlund: Hågkomster ur ett dåligt minne", Månpocket 1992. Jazz- och nöjesnostalgi pure.
Läsarundersökning - var med !
Hans Kullin på Media Culpa har dragit igång en undersökning av vad det är för slags folk som läser bloggar och varför. (Helt anonymt). Nu är ju undersökningar med "frivilliga" svar alltid litet speciella men det blir i alla fall spännande att se resultatet. Använd den länken här nedanför och svara så fort som möjligt - även Ordets högkvalificerade läsare, bör finnas med i den kullinska populationen.
http://www.surveymonkey.com/s.asp?u=70638607448
En vetenskapens landvinning
Vem känner inte igen det här problemet: förväntansfullt sätter man tänderna i en fylld chokladfigur, t.ex. en påskhare, men innehållet, vare sig det nu är ägglikör eller jordgubbssaft, sprutar i stället ut över blusen (damer) eller skjortan (herrar) och kanske även på den vita bordduken. Nu är det emellertid snart slut med dessa kalamiteter i och med att universitetsprofessor Eckardt Weidner, chef för Fraunhoferinstitutet för miljö- säkerhets- och energiteknik vid universitetet i Bochum (DE) utvecklat en metod för att under högt tryck spruta in koldioxid i en aromatiserad chokladmassa. När denna blandning genom ett specialmunstycke sprutas in i en behållare med normalt lufttryck expanderar koldioxiden och finfördelar chokladmassan i pyttesmå partiklar. Dessa kyls naturligtvis blixtsnabbt ner och bildar då ett aromrikt pulver som kan formas efter behag, t.ex. till små ägg eller , som i det här fallet, en hare. Professor Weidner hoppas just nu på anbud från chokladindustrin och lär väl dessa inte heller komma att låta vänta på sig.
Om Fraunhoferinstiutet nu skulle kunna uppfinna en mjölkförpackning som man kan öppna och hälla ur utan att skvimpa står väl ingenting i vägen för ett Nobelpris.
Källa: National Geographic, maj 2005, tyska upplagan, tandläkarens väntrum (andra notisen, efter artikeln om mänskliga rättigheter.)
Litterär frågesport
Som en del eventuella läsare kanske sett har det förekommit en hel del litterär frågesport borta hos Agnes på Notiser från en ö med bl.a. Bodil, Aron, Thorvald och i någon mån undertecknad som deltagare. Ett småtrevligt och förmodligen helt ofarligt tidsfördriv.
Här kommer vi med en egen variant. Alla svar är välkomna, googling förbjuden och inget pris.
Under the spreading chestnut tree
I sold you and you sold me
There lie they, and here lie we
Under the spreading chestnut tree
Trots den yttre formen är det en roman kan vi väl antyda. Som blir aktuellare ju flera år som går kan man säga.
More pictures on Flickr here.
För sextio år sedan
Thorvald på Förvetet skriver om österrikarna som tröttnat på allt tjat om kriget och Hitler. På något sätt känner jag mig manad att skriva något men jag har inte ork, ämnet känns för stort och allvarligt för att avfärdas i ett snabbt bloginlägg. Jag har inte heller Agnes förmåga att på ett nästan improvisatoriskt sätt producera ett fågelperspektiv av ett komplicerat skeende och träffsäkert ställa de kritiska frågorna. Trots detta skriver hon:
Men idag känner jag mig inte kapabel till det. För många parallella universum har trängt in genom sprickorna. För många frågor läcker in. För mycket kaos blir synligt runt de små gula öarna av ordning
Men jag hör den österrikiske expertkommentatorn referera militärparaden på Röda Torget och olustens kårar kvillrar längs ryggraden. Han talar om Vlasov, generalen i röda armén som efter krigsfångenskap gick över på Hitlers sida och kämpade mot Sovjetunionen och sina egna landsmän - "han är än idag en kontroversiell figur", "många anser att han var en landsförrädare" säger professorn och menar att det nog är dags för en liten omvärdering. Programledaren säger naturligtvis ingenting. Ja, där speglas den österrikiska själen tänker jag. En rundgoogling visar att de oförbätterliga historierevisionisterna börjar jämföra Vlasov med Stauffenberg - båda ville ju bli av med diktatorer.
I stan visas just nu några egendomliga installationer som kallas 25 peaces - den vänder sig till ungdomen och skall visa de fruktansvärda lidanden som Wiens befolkning fick gå igenom i den sönderbombade staden efter 1945. Varför det blev så talar man inte om, däremot får alla veta att det var USA som bombade och att de områden som besattes av ryssar råkade alldeles speciellt illa ut. (Den som kan läsa tyska kan läsa här hos kvalitetsbloggen Sauseschritt).
Javisst. Men så går jag vidare i dagens blogskörd och ser hur även de svenska högerbloggarna huvudsakligen tar firandet av krigsslutet som ett skäl att angripa Ryssland via Sovjetunionen. I aningslös naivitet skriver Johan Norberg:
60 YEARS SINCE THE WAR ENDED - 66 YEARS SINCE STALIN AND HITLER STARTED IT
och går sedan vidare med en diatrib mot Putin (!)
Alla de österrikare från den ärevördiga "äldre generationen" (originalton Jörg Haider) som fortfarande omhuldar myten om att Hitler räddade Västeuropa från bolsjevismen måste känna en viss tillfredsställelse över att intressefokus plötsligt riktas mot Stalin och Sovjetunionen.
Österrikes nuvarande president, Heinz Fischer, en av de inte alltför många anständiga politikerna i detta land, har de senaste veckorna gång efter annan varnat för att relativera nazismens brott. Och det är just det som Johan Norberg gör: genom historieförfalskning som, får vi väl hoppas, beror på okunnighet och genom opportunistisk perspektivförskjutning relativerar han Hitlers brott och filar därmed av kanterna på det oerhörda. Illdåd som illdåd. Det absolut onda blir dock inte mindre absolut därför att ondskan också finns på andra håll.
Inte ens en dag som denna (8 maj) drar sig alltså svenska 'opinionsbildare' att komma dragandes med sina småfuttiga privatpolitiska agendor.
Not: Det finns alternativa minnesföranstaltningar till de officiella. Se t.ex. här hos Novalas Europa och här om Nederlagets monument (allt på tyska, tyvärr).
Vid sidan om
Vi möblerar om lite på vår Side Blog. Tanken var ursprungligen att den skulle innehålla litet snabbt klotter om små och stora saker, litet meta och lite personliga reflektioner. Det skulle finnas möjlighet till kommentarer men ingenting skulle vara av bestående värde och tas bort efter ett tag. Allt detta gäller i stort sett fortfarande men vi har trots allt beslutat att införa kommentarer och permalänkar efter varje särskilt inlägg. Ett särskilt RSS flöde finns också. Vi rekommenderar prenumeration i Bloglines via knappen som finns längst upp på sidan.
Stefan Geens har, efter bara ett par år i utländska Stockholm, lyckats med det vi efter 27 år inte kunnat nämligen att assimilera sig. Om vi förstår honom rätt är det ett skäl för honom att nischa sig. Vi har emellertid inga tankar på att förvandla Ordet till en nischad blog - eventuella läsare får fortsätta att kastas mellan nedriga politiska attacker på oliktänkande, filosofiska betraktelser om livets besynnerlighet, strövtåg i litteraturens och kulturens yttersta gränsmarker och en och annan lokalnyhet från Kontinentaleuropa. Det blir litet längre inlägg för det mesta och kanske inte så snabba uppdateringar. Även Emanuel Sidea har gjort en klassifikation av bloggar och som vanligt finns det ingen kategori där vi passar in.
Euroblog - A Northern Perspective är däremot fortfarande en dödsallvarlig blog även om tonen ibland kan vara raljant åtminstone om det är fråga om Toni Blair eller Junilistan.
Den enda nischade blog vi haft, Jollen på världshavet, hade som mest ett femtontal läsare, men desto mer hängivna sådana. Vår hemliga avsikt var att få Johan Norberg att kommentera. Däri misslyckades vi skändligt men hade i vart fall glädjen att uppmärksammas av både Danne Nordling (längst ner) och riksdagsman Svenson (kd). Tack skall ni ha. Spillrorna av jollens vrak guppar förnöjt på vågorna, om vi säger så.
Den friaste marknaden
En man stannar med sin bil framför ett hotell och blir ruinerad! Vad är det? Lösningen på gåtan är förstås att det är frågan om ett Monopolspel där som bekant hyran för hotellen ligger väl i klass med Four Seasons.
En man råkar hoppa över en mening i papperet han läser från. Tusentals människor blir ruinerade. Också ett sällskapsspel? Nej, bitter verklighet från gårdagens New Yorkbörs. En presstalesman från Fed råkade hoppa över den traditionella mening som säger att banken anser att inflationsförväntningarna är "under kontroll" när han läste upp ett meddelande om en räntehöjning med en kvarts procent. Under 99 minuter störtade kurserna neråt tills banken grep in och förklarade att det var ett misstag.
Nu kanske ingen blev direkt ruinerad men stora pengar gick förlorade för en del och vanns av en del andra. Det här är ju orimligt, speciellt som det i USA i ännu högre grad än i Sverige är vanliga människors vanliga pengar som aktiemarknadskasinots ädelcroupierer handskas med . Detta trots att Sverige ju sedan länge genomfört den delprivatisering av pensionssparandet som Bush hittills förgäves kämpat för. Något som helst samband med den verkliga ekonomin med dess människor och maskiner, hardware och software, har ju dessa svängningar inte - läs gärna vårt inlägg Château en Suède från maj 2004.
Vår nyliberale vän Dr. Pangloss ber emellertid att få påpeka:
"that things cannot be otherwise than as they are; for as all things have been created for some end, they must necessarily be created for the best end."
Källnot: Artikel i New York Times här. En roligare artikel ur Netzeitung, fast på tyska, här.
Reflektionsnot: Á propos Bush: har ni märkt att han verkar få problem? Nomineringen av Bolton (!!!!!), försöken att stoppa El Baradei, vittvättandet av den korrupte majoritetsledaren i representanthuset, socialförsäkringen - allt verkar misslyckas just nu. Och t.o.m. bäste kompisen Berlusconi är upprörd bara för att USA skjutit i ihjäl en vakt som försökte skydda en kommunist! Kanske blir "Dubya" USA:s mest långvarige lame duck.
Och en not till: Exemplet med monopolspelet är taget från Bengt af Klintbergs "Kuttrajsu". Där finns också andra liknande tankenötter och vår favorit är den här: "En man passerar ett öppet fönster och hör en telefon ringa. Han förstår att han begått ett fatalt misstag och dör strax därefter."
Sparris
I mina sparrisdikter alla
Jag spunnit hop en tråd så lång
Där rimmen titt och tätt få falla.
Jag rädes blott, den är för lång.
(Karl Krüger-Hansson: Sparrisdikter)
Säsongen för sparris (Asparagus officinalis) började i Österrike för ungefär en vecka sedan. Den bästa sparrisen kommer från distriktet Marchfeld i Niederösterreich. March är gränsfloden mellan Tjeckien, Slovakien och Österrike (också känd som Morava vilket i sin tur har med Mähren att göra) och hela området har mycket att bjuda på i form av säregen topografi, flora, fauna, historia och kultur till viket vi gärna skall återkomma vid ett senare tillfälle.
Det finns hundratals olika recept för tillagning av sparris - ofta kombinerar man den med någon rökt eller torkad skinka men den kan serveras i otroliga variationer. Bäst smakar den dock helt enkelt kokt i vatten i vilket man lagt sparrisskalen, serverad med ny potatis, smör eller möjligen någon slags sås. Till dryck föreslår vår Encyclopédie des cuisines régionales et étrangères kallt vatten - det är nog väl menat men vi får erkänna att vi understundom tager oss en kvartsliter Steinfeder från Wachau, ett annat märkligt distrikt i Niederösterreich.
Men det var inte det det här skulle handla om. Ingen sann kännare av ädelpekoral kan äta sparris utan att tänka på Karl Krüger-Hanssons Sparrisdikter, utgivna på eget förlag men raskt slutsålda efter att ha uppmärksammats av K.G. Ossiannilsson och senare Olle Strandberg ("Pegas på villovägar").
Vita skepnad, så du prålar
För mitt ögas ljusa blick
skriver Hansson om sin favoritgrönsak. Karl Krüger-Hansson var en blid teolog från Skåne ( 1887-1962) Han var en flanör i Lund och livnärde sig som extralärare, pianist och reservpräst (med venia). Han gjorde också resor "till mindre anspråksfulla orter som Simrishamn, Vaggeryd och Oskarshamn" heter det i en antologi där en del av hans sparrisdikter finns återgivna. Sparrisen blev för honom en symbol för livets bedrägliga förgänglighet:
Ljus och fager var den. Så fördärvlig
Lyste den och blev för mig begärlig
En kort sekund den stod där skön och härlig.
Ljus och fager var den och begärlig.
(bör läsas på ädelskånska för att få rimmen att gå ihop.)
Skriver man om (eller äter) sparris kommer man naturligtvis inte förbi erotiken. Hanssons biograf uppger att hans intresse för kvinnan stannade på det teoretiska planet "på grund av bristande företagsamhet" varför det hela sublimerades i hans poesi. "Det är inte utan att man blir något betänksam vid läsningen av 'Sparrisdikter'" skriver Mats Bergman i antologin Jullen på världshavet (sic!). Vår blygsamhet förbjuder oss att citera de avsedda passagerna men vi återger gärna Hanssons suck, utmattad efter att en hel dag har stuckit sparris i sin tillbeddas odling utan att det minsta ha kommit närmare sitt mål:
Vad bliver lönen då för mödan min?
...
Med sköna verser har jag velat blidka dig.
Men att jag något fått. Kan ej påminna mig.
Ordet har velat introducera denna välmenande själ som en liten motvikt till de litteraturens vildsinta furier som det bloggats om på senare tid. Dessutom hittade Google inte en enda sida om Krüger-Hansson vilket vi tolkar som en grov oförrätt men vi hoppas att det numera är tillrättat.
Ang. Stefan Jonssonreaktionen
Cet animal est très méchant
Quand on l'attaque il se defend
(terminologin från mymarkup.net. Jonssons artikel här. För häftig anti-Jonssonreaktion se valfri del av bloggosfären)
I skuggan av en skugga
På förekommen tragisk anledning skriver DN idag en ledare kallad I skuggan av vuxenvärlden. Man talar om barn och ungdomar som brottsoffer och självmördare - ett otillfredsställt behov av att bli sedd, tror tidningen, leder till desperata utvägar.
Varför ser vi inte våra barn? Varför möter vi dem inte där de befinner sig? Och varför misslyckas vi med att förklara skillnaden mellan att synas och att bli sedd? Det är frågor som alla föräldrar, men också andra vuxna, borde ta ställning till.
Ja, varför? Sanningen är ju den att det inte finns någon vuxenvärld längre. Ansvaret har vi redan abdikerat som föräldrar, lärare, politiker, företagsledare. Och det finns massvis med fina, ibland nobelpriskrönta, teorier och politiska ideologier som visar att det är precis så det skall vara. Vi är alla dataspelande tonåringar som lyssnar till samma musik i full färd med att förverkliga oss själva:
Är det inte bra att vi alla är kompisar, barn som åldringar, tittar på samma filmer, spelar samma dataspel och går in för att ha kul här i livet? Möjligen. Men i ett annat scenario leder infantiliseringen av samhället också till en djup segregering: det finns nämligen alltid människor som kommer att kunna kontrollera den uppkomna situationen och på olika sätt dra nytta av den.
Så fråga inte för vem klockan klämtar när det går åt skogen för de yngsta: den klämtar för dig.
Till skogsféns källa
Nasare, hökare, jonglörer, lottoförsäljare, pilgrimer, tjuvar, tiggare och damer av tvivelaktig vandel samlades på denna plats.
Fortfarande är trädens lövverk så pass skirt att morgonsolen sipprar igenom. Snart kommer det att ha växt till ett tjockt, ogenomträngligt tak under vilket konstiga växter spirar - rikligt med Stolt fjällskivling som här har det mera prosaiska namnet Paraplysvamp tillsammans med diverse bleknosiga kryptogamer och gametofyter.
Kan ni tänka er att den här idylliska platsen en gång var en icke auktoriserad vallfartsort. Så sent som i slutet av 1800-talet rådde en livlig kommers vid skogsfén Agnes källa, Agnesbründl. Vattnet hade många egenskaper, det var bra mot ögonlidanden men framför allt kunde man i källan avläsa framtida vinnande lotterinummer. Allehanda nasare och gårdfarihandlare profiterade på de nyfiknas bekostnad liksom lottförsäljare, (naturligtvis!) sagoberättare (!), jonglörer, tjuvar och damer av tvivelaktig vandel.
Av allt detta ser man inte mycket nu i vårmorgonen - kyrka och myndigheter satte stopp för oväsendet och skottade igen källan. Dock har den på senare tid satts i stånd igen och alldeles har vantron inte dött ut. Dåliga Mariabilder har satts upp på trädstammarna och girlander och mångfärgade pappersremsor hänger i grenarna.
Det finns många variationer på legenden om skogsfén Agnes och kolardrängen Karl. Gemensam verkar vara att Karl drog ut i kriget mot turkarna och blev en stor hjälte. När han återvände till Agnes gick något fel och båda försvann för att fortfarande i natt och dimma hemsöka denna plats.
Här ser vi bokar, aspar och alar spegla sig i källans vatten. Men kan ni se några lottotal? Ja, särskilt länge behöver inte fantasin spela för att man skall kunna läsa ut den vinnande kombinationen.
Fler bilder finns här, alla klickbara. Dessutom på FlickR under den här länken. (Som vanligt på FlickR kommer dock bilderna i fel ordning men klicka gärna på "view as slide show".)