Ordet gräver där det står
Vi följer upp succén med sidensvansarna och satsar på mera lokalnyheter. Ordet vore dock inte Ordet om vi inte samtidigt skulle klämma in en hel del samhällskritik.
Grinzing är en berömd stadsdel i Wien. Dvs. egentligen är det en vinodlarby som ca 1890 inkorporerades i staden Wien. Den är omsjungen i en mängd Wienerlieder; på svenska har några sjungits in av en sångare som heter Per Grundén som fanns förr i världen (kanske känner ni till honom som Wall Enberg i ett par filmer om Jönssonligan eller, om ni besöker filmmuséet, som direktör Volkswagner i Änglamark) .
Ich muss wieder amal in Grinzing sein
beim Wein, beim Wein, bei Wein.
I och med inkorporeringen i Wien och inrättandet av en spårvagnslinje kunde vinodlarna i Grinzing utnyttja de privilegier som utfärdats av Josef II 1784 som innebar att varje vinodlare utan vidare tillstånd eller licenser fick sälja sitt eget vin och servera bröd och kallskuret därtill. Så uppstod de små värdshus som kallas Heuriger eller Buschenschank, det senare p.g.a. att man hänger upp en grön tallruska för att visa att man har öppet.
Att sitta en sommarkväll i trädgården hos Karl Muhrs Nichte och njuta av utsikten över Grinzing och Wien, en Viertel Grüner Veltliner, bröd, ost och litet charkuterier, det var verkligen quality of life för en ringa penning.
Men det var då det. Turismen blev Grinzings främsta inkomstkälla och området blev "nobelt"; det var fint att bo där men ont om plats att bygga och priserna steg i höjden. De små vinodlarna som "Karl Muhrs brorsdotter" kunde inte konkurrera med de jätteanläggningar som slogs upp för massturism per buss där skandinaver och tyskar serveras en förberedd tallrik, billigt vin från nånannnanstans och trakteras av musikanter från Balkan som spelar "trink trink Brüderlein trink" eller i värsta fall "Ack Värmeland du sköna." Så sitter turisterna och skrålar sitt hemlands supsånger för att efter en timme eller två köras ut för att bereda plats för nästa busslass. Så har besökaren fått uppleva något typiskt wienskt.
I takt med att de små värdshusen lägger ner köps byggnaderna upp och renoveras till lyxbostäder. En del ersätts med pizzerior och kinesiska restauranger. Det byggförbud som finns i vingårdarna respekteras inte . Här betyder partitillhörighet, förbindelse och en tjock plånbok betydligt mer än lagens bokstav.
I dagarna försäljs en av de sista äkta lokalerna (grundad 1730) för att ersättas med bostäder som endast kan betalas med tvättade pengar. Marknadskrafterna slår obönhörligt ut den gamla kulturen och ersätter den med turistfällor. Grinzing dör: det regelverk i form av byggnadsreglering och tillståndsgivning som skulle hålla exploateringen i schack kringgås genom ekonomiskt och politiskt fiffel. Kvar blir bara en nobel postadress.
Tja. Men en tröst till Ordets läsare: Er krönikör känner till att antal överblivna genuina Buschenschänke i området och tar er gärna med på en heurigerabend om ni har vägarna förbi. Men "Ack Värmeland" blir det inte ni får nöja er med obligatsång, accordeon och kontragitarr:
Aner hat immer das Bummerl
aner muß immer verlier'n
ich hab' mei Lebenlang das Bummerl
ja weil ich vom Glück ein Stiefkind bin
En läsestund med farbror George
eller
Spinndoktorns fullträff
En del går ju på vad som helst. Även er krönikör ibland. Men att denna grupp omfattar chefredaktören till en av landets viktigaste tidningar, P.J. Anders Linder är litet skrämmande. P.J. citerar med gillande vad en Per T. Ohlsson skriver i en, som P.J. säger, "läsvärd" krönika i Sydsvenskan. Det gäller President Bush's läsvanor.
Inte minst Nathan Sharanskys bok om demokratin har färgat presidentens tänkande.
tror P.J. Vad själve Ohlsson skriver kan vi i stort sett förbigå med tystnad: sällan har vi läst en så devot hyllning till Bush som intellektuell. Artikeln i Sydsvenskan är en spinndoktors dröm. (Någon källa till sin detaljerade kunskap om Bush's läsvanor anger Ohlsson naturligtvis inte.) Det är en imponerande litteraturlista som Ohlsson räknar upp och han konkluderar också:
Ur denna boktrave växer sålunda bilden fram av en president med mycket bestämda uppfattningar om sin mission, sin plats i historien - och sin makt.
Bush's intellektuella mognadsprocess har accelererat på ett imponerande sätt. Så sent som i maj 2004 presenterade Washington Times, med anledning av en nyutkommen bok, tre rapporter från Vita Huset, grundade på ingående intervjuer med Bush och de viktigaste personerna i presidentens omgivning. Den andra rapporten handlar om Bush's läsvanor. (Gå till rubriken "Aware of the facts"). Bush medger att han inte tittar på nyhetsprogram, inte läser ledare eller op-eds, kanske "scannar" någon artikel som är intressant om han känner för det. Andras 'opinions' är bara besvärliga: i stort sett lyssnar han bara på hustru Laura. Men han läser sportsidorna.
Mr. Bush thinks that immersing himself in voluminous, mostly liberal-leaning news coverage might cloud his thinking and even hinder his efforts to remain an optimistic leader.
"I like to have a clear outlook," he said. "It can be a frustrating experience to pay attention to somebody's false opinion or somebody's characterization, which simply isn't true."
OK - det handlar om dags- och veckopress. Men även i övrigt inte ett ord om Nathan Sharansky. Eller den imponerande lista av politiska och biografiska författare som P.J. svalt med hull och hår.
Om ni har läst så här långt och tänker fortsätta, får vi be er att först läsa igenom andra paragrafen i Bushcitatet alldeles härovan. Följ sedan den här länken till vad vi skrev i maj 2004 och jämförde Bush i hans sätt att resonera med en annan statsman som också satt sin prägel på historien.
Samma sätt att tänka eller hur? Det som inte passar in i mönstret av förutfattade meningar är bara slöseri med tid.
Nu vill vi inte ha några förutsägbara klyschor i kommentarerna, inte heller tänker vi be om ursäkt. Man får läsa med en viss urskillning, klarar ni inte det får ni gå till Dick Erixon. Men den historiska jämförelsen om inställningen till läsning står sig. Ristad i trycksvärta. Och utan ett godkänt 'quiz' på Sharansky, Gaddis, Chernow och Ellis är vi inte beredda att acceptera presidentens förändrade läsvanor bara för att Vita Huset har sagt det. Även om det duger för P.J. och Ohlsson.
Not: "Washington Times" är ingen vänstervriden representant för det liberala (i US mening förstås) mediaetablissemanget utan ägs av den beryktade "Reverend" Moon vars Unification Church har starka band tilll Bushadministrationen. Så någon illvilja är det inte fråga om.
Några personliga erfarenheter av Gmail
Gmail är mer än en e-posttjänst. Det stora utrymmet, det blixtsnabba gränssnittet, anpassbarheten och söket gör att det fungerar som en personlig informationsassistent, projektplats, anslagstavla, att-göra-lista, mobil hårddisk, m.m. Bloggaren X berättar om hur han använder Gmail som dagbok med bestämda kategorier, och mailar till sig själv för "publicering" .
(mymarkup.net)
Erik är nyfiken på personliga och innovativa erfarenheter av Gmail. Här är mina.
Innan jag kom i kontakt med Gmail var jag, som man ofta säger, a babe in the wood. Vilsen och utan hållpunkter, vare sig fysiska eller moraliska, strövade jag runt i en förbryllande omvärld – dock utan att förstå att den var förbryllande eftersom jag fullständigt saknade referenspunkter. Att det fanns andra varelser i omvärlden förstod jag visserligen men de framstod som vaga, dimmiga gestalter inte olika dem som Goethe såg i inledningen till Faust:
Die früh sich einst dem trüben Blick gezeigt.
Versuch ich wohl, euch diesmal festzuhalten?
Eller suddiga i kanterna som Robin Williams i Deconstructing Harry. Som en av Leibnitz monader svävade jag omkring i ett obestämbart vacuum där alla kontakter var rent slumpmässiga och där det varken fanns orsak eller verkan. ”Lyft den där lådan” kunde någon säga eller ”köp mjölk” och jag lyfte respektive köpte utan att förstå att jag skulle ha gjort detsamma oavsett var i universum monaden Torstensson (om han nu exempelvis hette Torstensson) befunnit sig.
Det var inte utan att det hela förde med sig problem. På jobbet t.ex. gav mig min personliga informationsassistent (en annan monad) en att-göra-lista. När jag på uppmaning av chefen vid sammanträdet med Cykellåsföretaget Kryptonite packade upp 2 liter mjölk, en falukorv, 4 bananer samt 2 kostymer från kemtvätten väckte det en viss uppmärksamhet men accepterades utan vidare som ett innovativt grepp i produktpresentationen. Jag fäste mig emellertid inte vidare vid det förrän jag kommit hem och tog fram min powerpointpresentation om Positiva spiraleffekter inom varumärkesvärldarna ur konsumpåsen och gav till min hustru. Hon såg mig djupt i ögonen och sade: ”Gerard” (jag heter Gerard nämligen) – ”du behöver Gmail!”
Nu har jag både projektplats och anslagstavla! Dessutom kan jag maila till mig själv eftersom ingen annan gör det. Varje kväll publicerar Gmail vad jag skall göra på morgonen, allt fördelat på olika kategorier som t.ex. hygien, frukost, adjö till barnen, kyssa hustru. I den mån exempelvis det senare inte är lämpligt t.ex. p.g.a. av någon smärre meningsskiljaktighet sätter Gmail upp en stor varning på anslagstavlan i någon gräll förvald hexadecimal färgkombination, t.ex. #00ff33. Gmail går före mig till tunnelbanan och lämnar biljetten till stämpling samt säger till när jag skall gå av (Slakthuset). Gmail plockar till sig ömsom Metro, ömsom City för att vara marknadsneutral. När jag kommer till kontoret har Gmail redan kokat kaffe och köpt wienerbröd. Om någon bug i betaversionen medför att jag i hastigheten råkar kyssa någon av de kvinnliga kollegorna (i stället för hustrun) ringer Gmail omedelbart efter en ofredandeadvokat, planlägger rättegångsförfarandet och säljer av en del av pensionsfonderna för att täcka rättegångskostnaderna.
Gmail har kalkylerat exakt vilket dagligt kaloriintag som är tillåtet för att jag skall hålla min idealvikt (+ -5 %). När jag en gång lyckades sätta i mig en icke förprogrammerad semla stängde Gmail av hissarna på kontoret varje morgon i 14 dagar vilket tvingade mig att gå 18 trappor till fots tills jämnvikten var återställd.
Alla är belåtna med hur Gmail har förändrat mitt liv. ”Gerard”, säger chefen, ”du är visserligen inte så kreativ längre men pålitlig som en mobil hårddisk.” Endast min hustru är litet missbelåten. Livet har blivit mindre händelserikt, säger hon. ”Kan du inte stänga av Gmail” säger hon ibland. Och kanske saknar även jag livet som kringirrande monad någon gång. Det blixtsnabba gränssnittet och anpassbarheten gör emellertid att man aldrig hinner trycka på knappen eller dra ur sladden.
Full av frestelse är världen där det onda har sin gång
Man får ha ordentliga stövlar på sig när man traskar runt i bloggosfären, man vet aldrig vad man kan trampa i. Långt ute i de yttersta sankmarkerna kring intressant.se hittar vi av en slump ett inlägg som, utan vidare länkar, berättar att Birgittasystrarna i Vadstena misstänks för skattefusk.
Det är säkert bara vanligt pladder. Om inte, får vi hoppas att de fromma systrarna klarar sig lika bra som 1958 i en liknande affär. Alf Henrikson skaldade om detta och vi återger här, ehuru juridiskt tveksamt, hans text trots att vi i motsats till systrarna inte kan åberopa högre makters beskydd:
Det är de fromma nunnor, de sjunga försynens pris
vilken upplyst kammarrättens förstånd på övernaturligt vis.
Cantate.
En skattepliktig förmån är att hyresfritt sitta i cell,
sade Vadstena stads taxeringsnämnd som icke är kristlig och snäll
Damnate.
Hos publikanerna klagde de, och däri gjorde de väl.
Alla himmelens helgon stämde in och förebar vägande skäl
Iuvate.
I prövningsnämnden föll anden på, dess medlemmar skådade klart
att värdet av späkningar, fasta och bön är icke beskattningsbart
Distate.
Det är de fromma nunnor, de hava i himlen sitt hem.
Djävulens funder och skattmasens list hava ingen makt öven dem.
Iubilate.
Not: Vi ville fråga bloggaren ifråga om han hade någon källa men vår kommentar godkändes inte därför att den hade "dålig karma" enlig det automatiska budskapet - väl p.g.a. vår icke-svenska domän. Vi ser därför ingen anledning till att länka och därigenom kanske ytterligare vanhelga environgerna därborta.
Arbeit macht frei
mrs brandt's job was to provide me and others with statistics on the remarkable economic development in post-war germany das wirtschaftswunder and my job was to analyze the development and try to make forecasts of what was going to happen in the near future she was always kind and helpful but silent and remarkably subdued she must have been at least twenty years older than me on my first assignment abroad mrs brandt was polish i heard but why was she called brandt maybe she was married to some german type i didn't know and i didn't think twice about it she always wore dresses with short sleeves and i saw that she had a tattoo just above the elbow on the inside of her left arm it was some kind of a number i was new on the job and eager not to ask too many questions and to appear fully integrated in the international team later an english lady friend of mrs brandt told me that the tattoo was her number from the concentration camp which concentration camp i asked auschwitz said the english lady i knew very well what that was although we had not yet seen all the films and had not yet heard the survivors who could write books and make films it was awful what should i say i would so much have wanted to hear her tell the story but you don't ask a thing like that and she never spoke about her past yet the short sleeves must have been her testimony as she patiently and efficiently provided the figures we were asking for i wanted to cry and shout at her mrs brandt we are not like that those were evil people devils and we are humans we are kind please try to forget such were childish thoughts no one who wasn't there can fathom the horrors and what monsters are brought forth by the sleep of reason i think that if you were not there among the victims you cannot say that you were not a perpetrator and it is sixty years ago and it goes on and on and on the truth is we never stopped. later i got to know several of the criminals they talked alright and had pretty good explanations and also got their monuments and hero's welcome and the honor that belongs to 'the older generation' as the leader of one of the present coalition parties likes to say i didn't know what to say to them either.
--
60 years have passed since Auschwitz-Birkenau was liberated by the Soviet army. The Austrian blog Sauceschritt Sauseschritt (in German) has a number of very readable articles under the heading jubeloesterreich 2005. I would particularly recommend the "Mühlviertler Hasenjagd" - a dark chapter in Austrian history, practically never referred to here although, or perhaps just because, many of the hunters are still alive. The above are my own reflections.
Blogjam i fastetid
blog softly, till I end my song.
The river bears no empty bottles, sandwich papers,
Silk handkerchiefs, cardboard boxes, cigarette ends
Or other testimony of summer nights.
(T.S.Eliot, något förbättrad av krönikören)
En vänlig bloggarkollega har utnämnt Agnes, Dr. Demant och undertecknad till kosmopolitiska bloggare. En stor ära eftersom Agnes och The flying Aspidistra får räknas till den absoluta bloggartoppen och, som Tegnér sade: "är det orimligt att sammanställa en blott Dilettant och Amatör som jag" med dessa båda. När så ingen mindre än Erik publicerar ännu ett Vademecum för bloggare är det inte utan att prestationsångesten bubblar upp och man "ser ... utbrändheten komma farande som en betongvägg vid horisonten" som en annan av våra favoriter skrev för länge sen.
Be local! är tydligen budord nr IV. Men den största lokala, och därmed kosmopolitiska, nyheten här idag är att Wien hemsöks av en oväntad invasion av sidensvansar (Bombycilla garrulus) från nordiska breddgrader. "Vad har dom här att göra" frågar lokal TV upprört och återspeglar därmed wienarens spontana misstro mot alla "zuagraste" ('zugereiste' dvs. "beklagansvärd, ofta också misstänkt, person som inte härstammar från Wien utan från någon annan plats" som det står i en ordbok över det lokala språket.) Följaktligen kallas de vackra fåglarna i folkmun också "pestfåglar."
Vi är tveksamma om denna lokala nyhet verkligen "will be doing your community a great service" som det påstås i den regelbok Erik ställt till vårt förfogande. Men kanhända kommer pestfåglarna att följas av de krigsförebådande härfåglarna (upupa epops) vilket då osökt skulle ge oss anledning att citera följande vers av fakiren Falstaff:
Upupa epops kalops
kan man propsa i en mops
Därmed har vi också besvarat Malte Perssons brännande fråga på Errata:
Är poesi viktigt? Jag funderar ibland på det. Jag funderar på om ingen annan funderar på det.
Klart att det är viktigt. Hur skulle man annars kunna rimma "livstecken" med "biffsteken" ?
Vilken cirkus!
När livet nu är så knepigt som det är, är det ju naturligt att man kan känna sig kluven i många frågor (speciellt om man lutar åt det liberala hållet - se kommentarer). Ordet skall emellertid nu -utan skyddsnät- demonstrera hur vi med lätthet samtidigt kan inta inte mindre än tre sinsemellan oförenliga ståndpunkter i samma fråga. Får vi be om största möjliga tystnad.
Vi är för individuella avgifter baserade på utnyttjandet av väg- och gatunätet, dvs. privata såväl som yrkesmässiga bilister bör få betala i proportion till sitt utnyttjande av vägar och gator. Att priset bör vara högre i storstäder liksom under rusningstider är ju självklart: det är då och där som resursknappheten gör sig mest gällande. Att kryssa sig fram mellan renarna i det i stort sett bilfria Norrland kan däremot vara ganska billigt. Att då just de politiska partier som väl borde vara för ett prisbaserat resursutnyttjande i stället föredrar en skattebaserad resursomfördelning är ju litet märkligt men det är väl som Johan Norberg med en suck citerar från EU-presidenten:
We all know what we need to do, but we don´t know how to win elections after we have done it.
Samtidigt är vi emellertid starkt emot den försöksverksamhet man försöker driva igenom i Stockholm. Idén kläcktes en sen natt i ett rökigt sammanträdesrum där tjänstemän på mellannivå i finansdepartementet hade uppdraget att få naiva miljöpartister att acceptera en lista med åtgärder som antingen redan var beslutade eller som var absolut ogenomförbara. Idén var varken förankrad eller genomtänkt. Bortsett från att det var ett brutalt överkörande av partikamraterna i Stockholm förekom givetvis ingen utredning, ingen analys av alternativa lösningar och givetvis inget hörande av experter, konsumenter och andra berörda. (Hela 'förhandlingen' var f.ö. ett lågvattensmärke i svensk politik och borde kännas beklämmande för de av de inblandande som visste bättre.) Att det praktiska genomförandet av beslutet blev en pinsam soppa låg ju i sakens natur.
Men, och här är vi framme vid den "tredje ståndpunkten", när de stackars politikerna i Stockholm och finansdepartementet nu äntligen lyckats boxa sig fram till en försöksverksamhet så verkar det ju minst sagt bad loser att försöka bekämpa beslutet med administrativa och juridiska spetsfundigheter. Ett privat företag som förlorat i upphandlingen kan man ju möjligen förstå (men knappast gilla) men stockholmsmoderaternas agerande är ju minst sagt ansvarslöst. Dessutom så himla dumt: Det är ju en toppenfråga för oppositionen att vinna valet på: låt stockholmarna kämpa med ett impopulärt förmodligen ineffektivt tullsystem och lova att avskaffa det. Après nos le déluge!
Men frågan kanske inte längre ligger i jordiska händer överhuvudtaget. Åtminstone enligt Stockholms Universitet:
Gud straffar ju vissa i alla fall, säger Rolf Höök, lektor i juridik på Stockholms universitet. Jag tror att Vägverket gjorde en taktisk dundertabbe.
Citatnot: "Motståndarna till försöket med trängselskatt i Stockholm vädrar morgonluft" skriver Aftonbladet. Det tror vi väl ändå inte. Den som ursprungligen "vädrade morgonluft" var nämligen Hamlets faders vålnad (Hamlet 1:5) som då fick bråttom att krypa ner i graven igen. Så långt håller liknelsen med tullmotståndarna. Men att vädra morgonluft betyder alltså raka motsatsen till det Aftonbladet (och de flesta andra) skriver. I Hagbergs klassiska översättning står det dock "mig tycks jag luktar morgonluft" medan formen "vädrar" troligen är en direktöversättning från tyska: "Ich wittre Morgenluft." Shakespeare själv (kanske minns ni honom som Gwyneth Paltrows partner i Shakespeare in Love) skrev: "Me thinks I scent the morning air"
Bara så ni vet det.