"Denne Buonarotti och jag gingo som gossar att studera i Masaccios kapell i Carminekyrkan. Buonarotti hade för vana att håna alla som tecknade där. En dag retades han även med mig, och det förtret mig mer än vanligt, jag knöt näven och gav honom ett så våldsamt slag på näsan att dess ben och brosk kändes mjuka som äggkaka under min knytnäve; och så hade jag märkt honom för hela livet."
(Benvenuto Cellini om hur en av hans kompisar knäckte näsan på Michelangelo.)
Rubriken låter, hoppas vi, som en opera av Mozart, vilket var vad vi egentligen tänkt skriva om, när Österrikisk kvällstv kom med den sensationella nyheten att Benvenuto Cellinis saltkar som år 2003 stals från Konsthistoriska muséet återfunnits i en grop i skogen ca 100 km nordväst om Wien.
Benvenuto Cellini (1500 - 1571) var vad man nu för tiden brukar kalla en 'renässansmänniska': naturligtvis i bokstavlig mening men också som gudabenådad silver- och guldsmed, kollega till Michelangelo och Leonardo (som f.ö. aldrig hette "da Vinci" i efternamn), våldsverkare, tjyv och mördare. Hans självbiografi är en litterär klassiker och läsvärd än idag. Saltfatet, "la Saliera", skapades 1534 för den franske konungen. Cellini själv beskriver hur han tänkt sig det hela:
.. suggest the interminglement of land and ocean, I modeled two figures…which were seated with their legs interlaced, suggesting those lengthier branches of the sea which run up into the continents. The sea was a man, and in his hand I placed a ship…well adapted to hold a quantity of salt. Beneath him I grouped the four sea-horses, and in his right hand he held his trident. The earth I fashioned a woman, with all the beauty of form, grace, and charm of which my art was capable. She had a richly decorated temple firmly based upon the ground at one side; and here her hand rested. This I intended to receive the pepper .
Saltkaret hamnade sedan hos Habsburgs och kom till Konsthistoriska muséet mot slutet av 1800-talet. Den 11 maj 2003 kl 2 på morgonen lämnade de sista besökarna museet som haft nattöppet efter en speciell fest. Kl. 3:55 går tjuvlarmet. Trötta och ointresserade vaktmän som är vana vid falsklarm stänger av och återgår till mera angenäma sysselsättningar. Efter en halvtimme slår man, som reglementet föreskriver, på larmet igen men de tjuvar som troligen enkelt tagit sig in via en byggnadsställning är naturligtvis då redan försvunna. Inte förrän ca 8:30 upptäcks stölden vid en rutinpatrullering. Först då larmas polisen.
Marknadsvärdet, om man nu kan tala om något sådant, uppskattas till ca 60 miljoner €. Sedan dess har en mängd villospår följts och lagts ut. Kontakt med tjuvarna togs bl.a. genom annonsering i International Herald Tribune. Spekulationerna var många. För någon vecka sedan fick dock polisen per post den löstagbara treudd som var en del av skulpturen och därigenom visste man att man hade att göra med de äkta gärningsmännen. Dessa hörde av sig per sms (precis som Gud i Knutby) och krävde 10 miljoner € i lösesumma vilket accepterades. Fortfarande vis sms skickades polisen runt, på en tipspromenad som man sade, i Wien för att ordna överlämnandet. Något gick dock fel och kontakten avbröts.
Men: gärningsmännen, eller en av dem, hade köpt ett SIM-kort för att användas vid kontakterna med muséet och blev därvid fotograferad av butikens övervakningskamera. Bilderna publicerades i pressen och var så skarpa och tydliga att mannnen lätt kunde identifieras av bekanta. Bara efter några timmar föll han till föga och ledde polisen till gömstället. "La Saliera" var inte helt oskadd men det är i skrivande stund oklart hur stora skadorna är.
Det blir spännande att höra om tjuven eller tjuvarnas metoder och tillvägagångssätt och hur man planerade det hela. Där dock långt ifrån säkert att vi någonsin får veta detta: er krönikör har hela tiden haft mycket konkreta misstankar om ett insiderjobb. Är det så kommer förvecklingarna att sträcka sig så högt upp i samhällstoppen att det hela blir undangömt och polisen helt utan möjlighet att arbeta vidare. Men vi får väl se.
Länkar:
Kronologi över stölden och spaningarna ur der Standard (på tyska.)
Cellini's La Saliera- A Case Study of the Theft
En uppsats, tyvärr utan författarangivelse, som i grunden diskuterar Cellini, saltkarets historia och stölden samt ställer upp egna teorier, tyvärr väl numera motbevisade.
Cellins självbiografi i engelsk översättning.
Nötter:
1 Den svenska översättningen ur Cellinis självbiografi är faktiskt hämtad ur Trenters "Tiga är silver" som rekommenderas till den som vill ha en mera lättsmält introduktion till Cellini. Trenter låter dock Cellini själv vara den som klipper till Michelangelo vilket naturligtvis hade varit roligare. Prosaiska som vi är kan vi dock inte tillåta oss denna licentia poetica.
2 Vi antar att de svenska frihetsfigurer som i den personliga integritetens namn vill låta en ökänd våldtäktsman i Umeå gå fri blir upprörda över de spaningsmetoder som använts. Men som Cellini säger: "sår delar man inte ut med tumstock"
Uppdatering 2009 04 03: Tjuven har nyligen frigivits efter att ha avtjänat hälften av strafftiden p.g.a. gott uppförande. Han har slutat att arbeta som säkerhetsexpert!
