För att klara sig i vår globaliserade och liberaliserade värld gäller det ju att etablera sig på tillväxtmarknader där efterfrågan inte är föremål för drastiska fluktuationer. Nu skall vi ju alla en gång dö såvitt man på nuvarande ståndpunkt vet.  Även befolkningspyramiden bidrar till att göra döden till ett ytterst lovande arbetsfält med goda framtidsutsikter.

Så har ju som vi vet begravningskostnaderna i Sverige stigit markant mycket snabbare än övriga priser. Konkurrensen på detta område har också fungerat precis som den skall: prisnivån har raskt anpassat sig till den högsta tillgängliga nivån. De kyrkliga myndigheterna har effektivt bidragit till en positiv vinstutveckling i branschen: man har förbjudit kyrkoförsamlingar att idka begravningsverksamhet för att inte tränga ut privata företagare. Framtidsutsikterna för pigga entreprenörer (Federley?) är alltså goda med stigande efterfrågan med en mycket låg priselasticitet.

Men hur det än är måste ju entreprenörerna i branschen handskas med en hel del materiella ting. Det skall till kistor, blommor och andra saker.  Dylik verksamhet kan ju inte anses som riktigt postindustriell (och givetvis inte postmodern). I USA har finansmarknaderna för länge sedan insett detta och infört en ganska lyckad monetisering av dödsväsendet.

Det går till så här. Många människor har under lång tid betalat på en livförsäkring kanske för att trygga familjens försörjning vid ett oväntat frånfälle. Med stigande ålder blir detta behov allt mindre. Att sluta betala premierna blir ju en ren förlust. Det s.k. återköpsvärdet av försäkringen är naturligtvis löjligt lågt.

Då uppträder ett företag i branschen som via mäklare köper upp sådana försäkringar, betalar ut försäkringstagaren med 20 - 40 % (inte illa), fortsätter att betala premierna och kasserar in försäkringsbeloppet när det är så dags. Nu är det ju vissa risker förknippade med detta - den ursprunglige försäkringstagaren kan ju envisas med att leva längre än h/h är berättigad till. Därför samlar banker och investmentbolag ihop ett större antal försäkringar i en pool som används som säkerhet för emission av s.k. death bonds. Dessa är mycket eftertraktade investeringsobjekt eftersom de i genomsnitt ger en årlig avkastning på 8 % och är absolut oberoende av konjunkturutveckling eller fluktuationer på andra marknader. Dö skall man ju under alla omständigheter oavsett hur Dow Jones utvecklas.

Nu är det ju klart att ju tidigare försäkringstagaren avlider desto bättre affär för finansbolagen. Det gäller därför att hitta lämpliga målgrupper. HIV-smittade personer var länge utmärkta objekt, den medicinska utvecklingen med bromsmediciner o.dyl har dock numera gjort denna grupp ganska ointressant ur investeringssynpunkt. Här, liksom på så många andra områden, har kvinnor ett betydligt lägre värde än män eftersom de ofta tar sig för att leva längre. Afroamerikaner i USA är avsevärt mera intressanta än den vita befolkningen eftersom deras livlängd är klart lägre  speciellt i de stora städernas slumområden.

Befolkningen på en del karibiska öar är också en mycket lovande grupp. Ett investmentföretag försökte ta ut livförsäkringar på hela befolkningen i St. Kitt and Nevis. Tyvärr sprack dock detta schema medan det företag som fick ombord ca 2000 medlemmar av en kyrkoförsamling i ett svart slumområde lyckades betydligt bättre.

Än en gång visar det sig alltså att marknadskrafternas osynliga hand styr allting till det bästa. Den som är mest sjuk, fattig och eländig blir också det mest eftertraktade investeringsobjektet. Så det jämnar ju ut sig. Den lätt kvinnodiskrimerande aspekten får man väl acceptera för den goda sakens skull.