Det dunkelt sagda
Bloggtext
Bengt O. Karlsson
|
2006 11 19 Strövtåg genom helvetets förgård På den eftertänksamma och inspirerande bloggen Under pausträdet funderar Bodil Zalesky och ett par kommentatorer över ordet "limbo." "Själva klangen i ordet är tilltalande: harmonisk med en lätt magi över sig, ordet sjunger och studsar liksom i huvudet på mig: limbo, limbo, limbo…" skriver Bodil och avslutar sitt inlägg: "Är limbo frånvaron av allt?" "Frånvaron av allt" - då är vi inne på farliga metafysiska tankar liknande ljudet från ett träd som knäcks i skogen när ingen finns inom hörhåll. För säkerhets skull greppar vi därför en solid ordbok som finns i verkligheten och läser: "Region on border of hell, supposed abode of pre-Christian righteous persons and unbaptized infants...condition of neglect or oblivion." Vi hänvisas vidare till latinets "in limbo" från "limbus" som då skulle betyda "hem, border" eller enligt vårt latinska lexikon "bård, bräm, rand". Och ser man på: ordet "limb" (lem) kan också betyda "kant, rand, bräm." |
Svensk Etymologisk Ordbok har ingenting med om limbo, däremot hittar vi ovanstående förklaring av ordet "limpa" och minsann - visst finns det ett samband : Limpan har något att göra med det norska ordet limp som betyder just kant eller hörn liksom f.ö. även i lågtyskan. Så av det lätt magiska, harmoniska och studsande ordet limbo blev det alltså en vanlig limpa? Nej, låt os se om vi inte kan hitta något mera uppbyggligt. Hur är det med en karibiska limbodansen, ett slags inverterat höjdhopp. En rundgoogling ger oss en uppsjö av folketymologiska förklaringar: afrikanska slavar, fastkedjade på slavskeppen, skulle ha uppfunnit denna dans för att mjuka upp sina lemmar (limbs) under överfarten till Amerika. Men de befann sig också i något slags limbo mellan sin för evigt förlorade hembygd och en framtid som man inte visste något om. Nja, det där tror vi inte mycket på. Ett rimpar i bakhuvudet tar oss till Hans Magnus Enzenbergers The Sinking of the Titanic där det heter i trettonde cantot (och här måste vi göra ett utförligt citat):
Vi ser hur Enzenberger kombinerar psalmen "Nearer my God to thee" som enligt myten spelades på Titanics deck när skeppet sjönk med någon slags sjömanssång. Men "Rosemari", vem är det och vad gör hon i sammanhanget? Ordet "akimbo" fick vi slå upp första gången vi såg det: det betyder att stå med armarna i sidan. Det låter afrikanskt men i själva verket är det gammal norska: "i keng bogin" "bent in a curve." Från vikingatiden alltså. Nu är det så att "The Sinking of the Titanic" inte är någon översättning av Enzenbergers ursprungliga "Der Untergang der Titanic" utan en engelsk version av verket, skriven av Enzenberger själv. Båda versionerna kan med fördel läsas parallellt, belyser och tolkar varandra, ofta på ett förvånande sätt. I det här fallet fungerar det dock inte riktigt och vi får gå tillbaks till den tyska versionen:
"Dass kann doch einen Seemann nicht erschüttern" - den som mer eller mindre mot sin vilja sett gamla tyska sjömansfilmer flimra förbi i TV känner igen den där sången: associationerna går omedelbart till skådespelarna/sångarna Hans Albers och Heinz Rühmann, obehagligt eftersom båda hörde till Göbbels favoriter och gynnades av honom. Mycket riktigt: På den här siten som skriver mycket intressant om antifascistisk kabaré i Tyskland under nazitiden kallas sången: "en ruskig kämpa-på sång som trallades av Heinz Rühmann och kompani ända fram till 1944." Men så hittar vi en skrämmande och gripande berättelse av en tysk judinna som överlevt ett antal koncentrationsläger och som berättar: "Auf dem Weg zur Arbeit vom Lager haben wie wir sogar, so hungrig wir waren, manchmal ein Marschlied gesungen, es hieß: "Das kann doch einen Seemann nicht erschüttern, keine Angst, keine Angst Rosmarie. Wir lassen uns das Leben nicht verbittern, keine Angst, keine Angst Rosmarie". Das erlaubte uns sogar die SS Frau, denn so sind wir etwas rascher marschiert, und selbst das Lied hat uns etwas Mut zum Leben gemacht." Samma sång hjälpte alltså de dödsdömda koncentrationslägerfångarna att uthärda dödsmarschen. Hur kan det hänga ihop?
Hans Magnus Enzenberger anger föredömligt källan till sitt citat: textförfattaren heter Bruno Balz. En snabbgoogling visar att han skrivit ett antal mycket kända sånger under krigstiden, bl.a. Ich weiß, es wird einmal ein Wunder gescheh'n och Davon geht die Welt nicht unter. Den som sett Zarah Leander på film sjunga dessa sånger för begeistrade Wehrmachtsoldater och SS-män begriper att det gällde att blåsa mod i det nazistiska krigsmaskineriet som hopplöst kört fast i Rysslands snödrivor. Mitnichten! Balz fängslades två gånger av nazisterna och fick senare inte framträda under sitt riktiga namn. Att Göbbels och Zarah utnyttjade hans texter för sina egna ändamål kunde han inte klandras för lika litet som att "Rosemarie" blev en storschlager för medlöparna Albers och Rühmann. Men den sjöngs också av de judiska fångarna på marsch i Bergen-Belsen. Enzenbergers "Titanic" är en storslagen lärodikt, nästan i klass med "Aniara." Nyligen läste vi i Dagen Nyheter hur en dum recensent skrev att den senare diktcykeln inte "åldrats med behag". Ursäkta språkbruket, men vi blir tvungna att sänka oss till den nivån om Dagens Nyheters kultursida skall begripa. Och varför? Gissa två gånger:
Då har man inte fattat nånting. Man kan ju lika gärna säga att exempelvis Iliaden inte klarat tidens tand särskilt bra ("Sköna Helena" - sexistiskt så det stör! Paris dom - kvinnan som objekt!) Och naturligtvis Divina Commedia. Därmed hamnar vi återigen i limbo, åtminstone enligt den här karta över Inferno. Dit önskar vi på det hjärtligaste skribenten i Dagens Nyheter och alla likasinnade.
(Vi ber Bodil och hennes kommentatriser om ursäkt för att deras fina texter tagits som utgångspunkt för denna osystematiska random walk. Självfallet bär de ingen skuld för dessa Irrungen, Wirrungen, allra minst för de otidsenliga utfallen på slutet. )
|